Ursprungligen postat av Kongruensbojd
Vad tänkte du på när du gick runt där, planlöst sökande efter fimpar? ”Ja nu ser livet skit ut men imorgon då ordnar det sig nog!”? Du måste varit rejält tilltufsad om all slags självbevarelsedrift bara försvann efter några dagar i Berlin. Smutsig och bäng. Berlin alltså, vilket jävla dekadent skithål. Vad sa dina föräldrar när ni återförenades så småningom?
Tänkte mycket på folk i min omgivning, särskilt turister, och att de inte fattade hur bra de hade det. Tänkte efter ett litet tag inte alls på min situation då det framkallade mycket ångest, dämpade ofta tankarna med musik. Hade musik på hela tiden. Hade antagligen blivit galen om jag var tvungen att tänka hela dagarna. Jag var dock inte bäng för det mesta, bara de sista ca 2 timmarna på dagen. Hade absolut inte råd att vara bäng. Men vad menar du med att min självbevarelsedrift skulle ha försvunnit efter några dagar? Den var där i allra högsta grad, kämpade för mig själv varje dag.
Juste, hade två Bukowskiböcker med mig som jag läste genom hela perioden. Läste dem flera gånger om och försökte föreställa mig nya scenarion i dem. Det hjälpte också med att dämpa de personliga tankarna om sitsen jag satt i.
Ursprungligen postat av RepentNow
Har du varit i Berlin sedan dess, eller undviker du det pga ångestfyllda minnen? Om du varit där, hur kändes det? Kan tänka mig att det är bitterljuva minnen? Vi har ju en tendens att nostalgiskt måla minnen vackra.
Jodå, har varit där varje sommar sedan dess förutom denna senaste pga covid. Var där ett par gånger också innan jag var hemlös där. Det är komplicerat, å ena sidan framkallar det en hel del ångest att vara där men å andra sidan är det en stad som jag tycker väldigt, väldigt mycket om. Jag tror däremot att om jag hade varit med om något direkt traumatiskt, som t.ex. en våldtäkt eller grov misshandel, under den perioden så hade det varit för svårt att åka tillbaka.