Många vettiga förklaringar som kommit upp här som jag helt skriver under på. Jag har inte själv bott i Thailand däremot i andra länder i Sydostasien, och mina expatkompisar och jag själv har också delvis fallit i fällan måste erkännas.
Jag vill lägga till att man som västerländsk expat lätt blir ensam och det är svårt att få en plats i lokalsamhället, delvis självvalt. Pga språkförbistring, kulturskillnader och rasism som också går both ways.
Expaten känner sig överlägsen alla locals med sin relativa rikedom och allmänbildning. Asien kryllar av halvt misslyckade västerlänningar som plötsligt tycker att de är något, och ofta skaffar sig en kolonial syn på sig själva och värdlandet. Väldigt få anstränger sig att bli flytande på det lokala språket. En vanlig jobbare som sparat ihop en slant och bygger ett litet hotell med bar är plötsligt
boss och får makt och status, han är någon. Ofta ger expaten sig in på att driva business inom något han egentligen inte har någon kunskap om, som hotell, restaurang och turism, utan att ha jobbat en dag i sitt liv inom hospitality. Verksamheten går inte så bra som den borde pga ägarens okunskap, och istället för att jobba sitter han i baren och dricker öl från förmiddagen tillsammans med sina expatpolare som äger andra hotell runtomkring. Där sitter de och har "möten" dvs skvallrar och snackar skit om sin personal och landet de bor i. Personalen tappar respekten för halvalkisen, något de givetvis inte visar direkt för honom... men det känns.
Jag vet inte hur ofta jag suttit med en västerländsk expat som talar nedlåtande om lokalbefolkningen, hur dumma de är, sin odugliga personal - som de betalar löjliga minimilöner till
"för det är ju så billigt med personal i det här landet". Ändå förväntar de sig lojala anställda som jobbar hårt, och de blir bittra när deras anställda försvinner så fort en bättre möjlighet dyker upp. Då sitter de i baren och klagar på hur opålitliga de är de där thailändarna/ indonesierna/ filippinos. Myndigheterna är korkade, outbildade och korrumperade (delvis sant men också missförstånd pga att expaten helt enkelt inte förstår kulturen och hur man gör affärer och kommunicerar i det landet). Det är ofta strängt hierarkiska system med självgoda stolta myndighetsutövare som måste strykas medhårs på rätt sätt. Och visst drabbas du som expat av mer korruption, du blir utnyttjad och möter fler svårigheter på vägen än en inhemsk som försöker göra något. Särskilt om du har en dålig attityd och går runt och spelar Allan, dricker hela dagarna och brusar upp mot folk. Och rykten sprids fort.
Privat är det svårt att få vänner och goda relationer med grannar annat än med andra expats. Du hamnar i samma slags utanförskap som invandrare gör i Sverige. I slutändan är du alltid ändå närmast din egen familj och dem som talar ditt språk. Det kan vara tungt att inse att du själv är invandraren och att du inte är automatiskt bättre än alla andra pga din hudfärg. Och när du själv lever på små inkomster, lön anpassad efter landet du bor i, och hamnar i ekonomiska problem, sjukdom osv så har du inte heller skyddsnätet som alla andra har. Du har ingen familj och din fru och dina anställda kanske inte älskar dig på riktigt.
De enda du verkligen kan lita på är de rödmosiga engelska och australiska ägarna till barerna bredvid, de är dina starkaste sociala band och ärligt talat, hur väl känner ni varandra egentligen? Vad vet du om deras bakgrund förutom den kryddade och förskönade bild ni har matat varandra med i baren?
Klart man blir bitter.