Ingen stad, men inte fan blev jag sugen på att se mer av staden när jag mellanlandade på flygplatsen i Moskva en gång, fyra timmar eller vad det var. Alldeles för mycket tid att gå golgatavandring i en gigantisk betongbunker, givetvis helt utan dekorationer, i stort sett helt utan belysning eller ljusinsläpp. Långa smala passager som i valfritt österrikiskt källarutrymme, men i evighet, runt och runt igen trots att man förflyttade sig, framåt tror jag eller om det var i sidled. En trött souvenirbutik på övervåningen var enda utbudet, en miljard varianter av ryska dockor och givetvis inget att äta eller dricka. Man fick öppna käften och tugga i sig den röktunga luften om man ville äta.
Säkerhetskontrollen var som ett minne av kalla kriget, gamla maskiner som skramlade, röntgenapparater som skickade strålning rätt genom benmärgen, allt bemannat att sfäriska, rynkiga, otrevliga babushkor i uniform, även den förmodligen kvar på kroppen sedan kalla krigets dagar. Praktiskt, nu när det börjar igen.
Rök, mörker & betong. Betong, mörker & rök. I evighet. Eller ja, fyra timmar var det, men det upplevdes som en smärre evighet.