Hej! Jag tänkte att vi kunde dela med oss av hemska, bra, pinsamma och häftiga reseminnen i den här tråden. Jag börjar:


För några veckor sedan åkte jag till Dallas i Texas, USA. Åkte från Luleå vid 20.00 och anlände pigg och glad till mina kompisar i Stockholm någon timme senare. Låste in mina väskor (med pass och pengar i) på T-centralen (eller centralsationen.. skiljer inte på dem) efter löften om att den var öppen dygnet runt.

Rumlar runt i Stockholm halva natten för att sedan börja fundera på flygbussen som skulle gå 03.20. Kommer fram till centralen.. och det är låst. Öppnar 05.00. Sista incheckningen för vår flight var 05.20.

FuCk. Mina resekompisar ger mig lite stödpengar till taxi, en klapp på axeln och ett lycka till, och beger sig till Arlanda. Jag står där mitt i Stockholm, ensam, bedrövlig och ledsen och tänker att "det här händer fan inte". Men det gjorde det. Jag ringde och väckte någon snubbe på säkerhetsbolaget som hade klistermärken på dörrarna, jag stoppade en väktarbil och bad om hjälp.. Jag frågade tidningsbud och andra människor som sprang ut och in i byggnaden.

Ingen ville hjälpa mig. Jag fick bara nej, nej och "jag får inte släppa in någon..". Till slut, då jag i princip stod på mina bara knän och bad om att få komma in, släppte ett tidningsbud in mig. Jag sprang ned till säkerhetsboxarna , ringde i samma vända Taxi Stockholm och beställde en taxi som mötte mig vid porten. Jag hann med flyget och resan blev rolig.

Förutom att en av mina kollegor blev intagen på förhör då vi landat i USA.

Så, låt mig få höra era minnen från resor. Stora och små.

TTl

Raxaul, Indien

Jag befann mig i gränsstaden Raxaul, varifrån jag skulle ta tåget vidare mot Calcutta. Tidigare under dagen hade jag råkat ut för en rakbladskonstnär, så jag hade förlorat en stor del av min reskassa, och tänkte därför spara in lite på resekostnaderna tills jag återigen kunde få tag på en bankomat (jag tvivlar på att det ens finns en i hela delstaten Bihãr där jag befann mig). Tyvärr var andraklass-biljetterna slut, och förstaklass var något över min budget, så jag köpte med blandade känslor en tredjeklass-biljett, något som jag tidigare avrådits starkt ifrån, men hur hemskt kan det vara tänkte jag och slantade till slut upp för budgetvarianten. Tåget ankom 12 timmar efter tidtabellen, men efter att tidigare spenderat viss tid resandes med den indiska järnvägen var jag inte särskilt förvånad, eller ens irriterad. Väl påstigen upptäcker jag till min förvåning att tredjeklass ju inte alls var särskilt farligt. Träbritsar förvisso, och det fanns inga fläktar som det gör i de högre klasserna, men jag hade ju iallafall någonstans att sitta. Efter någon timma började jag bli lite trött, och beslutade mig för att klättra upp i stålburen avsedd för bagage som finns ovanför varje brits för att sova lite. 2 timmar senare vaknar jag av att konduktören rycker mig i axeln och förklarar att vagnen skall kopplas ur, så jag måste ta mig vidare till nästa. Satan! Var det därför det fanns så gott om plats? De andra indierna måste varit medvetna om detta, och med god framförhållning reserverat en plats i de vagnar som skulle vidare hela vägen mot Calcutta.

Mycket riktigt, vad som möter mig när jag motvilligt vandrar till nästa vagn är någonting likn. det här: [bild]. Hur i helvete skall det här gå? Jag tvivlar på att jag ens kommer in i vagnen, men eftersom det hunnit bli mörkt ute och stationen där jag nu befinner mig ligger någonstans mitt ute i obydgen inser jag att jag måste göra ett försök. Jag kan med mina 196 centimeter knappast beskyllas för att vara liten och nätt, så det blir ett helvete för mig att ens komma innanför dörren. Människorna därinne ligger verkligen på varandra, och under två timmar befinner jag mig mer utanför tåget än inne, då dörrarna inte kan stängas. Lyckas därefter klämma in mig i toalettutrymmet som verkar nyttjats flitigt trots att hålet i golvet där avföringen spolas ner på rälsen sedan länge täppts igen. Vilken stank! Vilken hetta! Hur i helvete skall jag stå ut i de 13 timmar som återstår innan vi rullar in på Calcuttas station? Dricksvattnet börjar ta slut också, så jag förklarar med tecken för den närmsta killen att jag skulle vilja köpa lite vatten. Vid nästa station lyckas han flagga ner någon liten kille som springer av och köper en flaska mineralvatten åt mig. 1 rupee vill han ha för besväret (motsv. 18 öre vid tillfället) och det får väl sägas vara överkomligt, om det inte vore för att mineralvattnet är helt grumligt. Plastflaskan visar sig vara bruten. Förmodligen påfylld i någon brunn. 1 timma senare har jag fortfarande inte druckit en droppe av rädsla för dysenteri, men värmen börjar ta ut sin rätt, och det är säkert över 50 grader i tågvagnen så jag ger med mig. Trots att det ser ut som avloppsvatten har jag aldrig druckit någonting så gott! Nu är det heller inte lika mycket folk kvar i vagnen, så jag lyckas klättra längre in i vagnen i hopp om att köpa mig en plats. Samtliga passagerare talar dock urdu, så den lilla hindi jag lärt mig hjälper inte mycket. Till slut erbjuds jag en plats i en munks knä, helt utan kostnad. Så där sitter jag nu i knät på en munk i en tågkupe i 55graders värme och tycker att jag har det skitbra. Tänk om man kunde ha den inställningen även hemma i Sverige!

Jag lyckades några timmar senare för den modesta summan av 23SEK byta upp mig till andraklass där jag spenderade resten av resan. Lite drygt en Selma är skillnaden mellan helvetestandard och privatbrits med fläkt i Indien.

Jag har ytterligare en anekdot från en tågresa i Indien som jag kan dela med mig utav. Många är nog inte bekanta med indiska hijras, men det är kortfattat ett kast av eunucker utklädda till kvinnor som försörjer sig genom att våldgästa bröllop, varpå festens anordnare skyndsamt sticker till dem några hundra rupees för att de skall gå därifrån. Vad jag inte visste är att de även finansierar sina tågresor genom ett liknande beteende, någonting jag numera gjorts viss om med råge.

Delhi, Indien

Jag sitter lugnt sitter i min tågkupé på väg mot Agra från Delhi, läsandes en bok, när dessa styggelser till män, hijras, kommer in iklädda färgranna saris och med smekande rörelser och sensuell dans försöker klämma ur mig lite mutpengar för att de skall lämna mig ifred. De andra i kupén hade givetvis tidigare varit med om detta, så de var snabba med att betala, men jag hade endast 5000-rupeesedlar och resecheckar på mig, och jag ville fan inte bli blåst på så mycket pengar. Efter några ytterst pinsamma minuter betalar till slut en man ur resesällskapet som delar kupé med mig några rupees för att även jag skall slippa. Han fick senare en falsk victorinox-kniv av mig som tack.

Det blev visst inte så kortfattat som jag hade önskat, så jag orkar inte skriva mer nu, men imorgon kanhända jag skriver om hur jag hög som ett hus lyckades irra bort mig helt i förorterna till Kathmandu.

Jag var förresten med om en liknande incident som den som beskrivs i inlägget ovan. Det var under en mellanlandning i köpenhamn som min resekamrat (slarver här på forumet) upptäckte att han lyckats lägga in passet i packningen som stuvats in i planet, och eftersom vi skulle resa vidare in i Tjeckien var vi tvunga att ha tag på det för att överhuvudtaget komma in i landet. Lyckades efter viss övertalning få en kvinna ur flygplatspersonalen att kalla på en bagagehanterare som för vår räkning åkte ut till planet för att leta reda på hans väska och pass. Efter många om och men (däribland en felaktig väska) steg vi sedan 30 minuter sena ombord på planet där de väntante passagerarna som informerats om vår situation pustade ut och applåderade oss!

Planet var förresten försenat av någon anledning, så det var alltså inte oss de väntande in om nu någon tänkt anmärka på att sådant alls inte görs.

Ah sånt här är alltid kul att läsa. Har själv inget spännande att bidra med tyvärr

skriv gärna mera om indien, allt verkar vara ett äventyr där.

Vad kostade förstaklassbiljetterna i den första anekdoten?

Det var nog inte mer än några hundralappar. För västerlänningar brukar annars ett högre pris gälla, men rövhålet till stad där jag då befann mig ser nog inte många turister, för jag verkade skrämma slag på alla skolbarn jag stötte på som nog aldrig sett en vit människa tidigare, samt att jag fick betala samma pris som övriga resenärer. Vore det inte för att jag tidigare under dagen blivit av med en stor del av min reskassa så hade jag med nöje betalat. Kunde också försökt växlat in min $100-sedel jag hade i strumpan, men fan vet om det ens fanns en bank att tillgå i staden. Att växla med någon indier var inte att tänka på, då Bihãr är indiens fattigaste delstat, så jag tvivlar på att någon ens sett dollarsedlar tidigare, än mindre vet vilket värde de betingar.


Calcutta, Indien

En för mig mycket märklig situation inträffade i Calcutta, på det hotell där jag bodde. Kanske vardagsmat för andra, men för mig som reserverad västerlänning var det en angenäm men sällsam upplevelse. Nåväl. Jag hade tio dagars väntan framför mig i Calcutta, innan den färja som skulle ta mig vidare mot Andamanerna officiellt skulle avgå. 45 graders värme och sandstorm gjorde att jag spenderade större delen av den tiden ivrigt språkandes med den receptionist som arbetade på hotellet. Han var muslim med rötter i västra bengalien, tillika politiskt engagerad i det lokala marxistpartiet, så debatterna gick heta, utan att för dens skull övergå i polemik. En mycket sympatisk ung man, även om det religiösa oket han bar på gjort honom till något av en misogynist. Det var lågsäsong vid tillfället, så inte bara lyckades jag förhandla mig till ett bra pris på rummet, jag hade dessutom det tveksamma nöjet att ständigt passas upp av den personalsstab som annars skulle gått sysslolös. Tveksamt nöje i det avseendet att jag annars har för vana att rå om mig själv. Däremot var de ständiga påfyllningarna av chai-te som kommit att agera bränsle för våra häftiga diskussioner ytterst välkomna.

För att dryga ut kassan hade hotellet även för vana att inhysa skolklasser och scoutgrupper under lågsäsongen, och så även nu. Under min tredje dag på hotellet kom så en scoutgrupp från Dhaka i Bangladesh för att gästa hotellet under de dagar de ämnade tillbringa i Calcutta. Det här var dock inte sådana scouter vi själva är vana vid här i norden, utan stadsvandringar och religiösa studier kom att äga företräde över orientering och tälthångel. Vidare så var samtliga scouter unga kvinnor, eftersom köns- såväl som ålderssegregation tillämpades, allt i profetens namn. Men, the real kicker: samtliga var orientaliskt utsmyckade ljushyade undersköna läckerbitar klädda i färgranna saris. Alls inte som de tärda indiska kvinnor jag dittils sett med insjukna ögon, ofullständiga tandrader och kopparbrun hud, utan riktiga kalaspinglor av bollywood-klass. Jag tycktes vara en märklig fågel även i deras ögon, eftersom det tisslades och fnissades så fort våra vägar korsades.

Påföljande dag när jag åter möter upp med min bengaliske vän för att fortsätta de diskussioner vi tvingats avbryta dagen innan, så böjer han sig fram och viskar i mitt öra att några av kvinnorna framfört en önskan om att få träffa mig senare under dagen. Aningen ställd säger jag att det går väl för sig, utan att veta riktigt vad det är jag åtagit mig. Vi faller åter in i en häftig debatt rörandes islams roll i ett marxistiskt samhälle, samtidigt som jag inte kan sluta att fantiserara om passionerade orgier tillsammans med dessa orientaliska nymfer. Timmarna går och jag skickar iväg en av personalens söner för att köpa mig något att äta. En naanrulle med currykyckling och en youghurt-lhassi senare, så dyker så två utav flickorna upp och viskar försynt något till min muslimske vän. Han nickar instämmande och flickorna gestikulerar åt vänninorna som gömt sig bakom ett hörn att komma fram. 24 stycken fnissande scouter räknar jag till allt som allt, och alla står nu på tillbörligt avstånd och väntar på att jag skall säga något. Jag har normalt alls inga problem med att hålla låda, men att göra det inför en stor grupp vackra kvinnor, som dessutom inte förstår ett ord engelska, det är en helt annan sak. Min vän rycker in och agerar tolk åt de unga kvinnorna, som ställer allt märkligare frågor till mig. Efter de sedvanliga artighetsfraserna, samt att jag förklarat att Sverige visst är ett land, och att det alls inte är muslimskt, samt att det snöar 6 månader om året (ett koncept de helt omöjligt kan ta in) så börjar frågorna anta en allt mer personlig karaktär. Hur många barn har du? Inga. Är din fru också vit, blåögd och ljushårig? Jag är inte gift. Här börjar det mumlas, och de flesta är nog överens om att det måste vara något gravt fel med mig, för hur kan det annars komma sig att jag inte är gift? Nu ville de gärna höra mig säga någonting på svenska också, så jag började recitera små små grodorna eftersom det kändes som någonting ursvensk, om än inte ämnat annat än att sjungas. Det fnissades ljudligt vid varje stavelse, och när jag var klar ville de givetvis veta vad det var jag just hade sagt. En barnvisa? Men då måste du ju sjunga! Herregud, jag var ju killen som mimade i kyrkan under skolavslutningen, begåvad med en röst hemsk nog att tortera krigsfångar med. Men de ville inte ge med sig, utan nu skulle det prompt tas ton. Min falska mörka barytonröst verkade dock inte göra någon besviken, utan jag ombads fortsätta sjunga även andra svenska visor. Min sångrepertoar är tyvärr ytterst begränsad, såsom varandes fullständigt tondöv, men jag betade trots det av de visor och sånger jag mindes från skolan, såsom nationalsången, Fabian Korint och Staffan stalledräng. Därefter tackade de hastigt för sig och försvann lika snabbt som de kommit. Jag fick senare förklarat för mig att deras ledare alls inte såg med blida ögon på att de fraterniserade med okända män, så de hade passat på under den tid som sällskapets matriark hade haft annat för sig. Därav den hastiga sortin. Påföljande dag hade de alla lämnat hotellet och jag såg dem aldrig igen. Någon häftig orgie blev det tyvärr aldrig, men jag har aldrig känt mig så uppvaktad som jag gjorde den dagen.

Besökte Egypten i November och när vi skulle åka hem igen från Hurghadas flygplats lyckades jag lägga ifrån mig plånboken på en bänk placerad utanför toaletterna och sen vandra iväg.
Detta märkte jag inte förens vi stod och skulle checka in.
Jag rusade iväg som en idiot och fick tag i killen som stod och sålde toalettpapper(!) och direkt när han ser mig skiner han upp som en sol.
Han tar tag i mig och springer iväg och för mig till en grupp soldater som står och tittar på mitt id-kort när vi kommer fram.
Vartenda öre och alla kort var kvar och killen som lämnade in plånboken fick några stora sedlar som garanterat var minst en månadslön.

Fan vad bra tråd!

Flera minnen!

Hin Håle, mer anekdoter från Indien tack! Det är ett land jag kan tänka mig besöka i framtiden. Indier verkar bara vara så extrema motpoler till svenskar att det bara kan bli helfestligt så fort vi möts.

Man har väl upplevt ett o annat, men det jag kommer på just nu handlar om Cairo, Egypten. Bilarna som står parkerade längs med gatorna i 15 miljoners-staden är så pass ihoptryckta på vissa ställen så de touchar varandra. Kofångare mot kofångare liksom. Så en kväll när vi promenerade på trottoaren ska en man köra iväg med sin bil som stod precis där vi befann oss. Hur kommer han ut då? Jo, han visslar o viftar med armarna att vi ska komma o hjälpa till, så jag, min farsa och några andra okända egyptiska män tar tag i Fiaten i hjulhusen o lyfter tag i bilen rakt ut i gatan, så han kan köra iväg

Hände en sak i Bulgarien för en jävla massa år sen.

Jag, morsan, plastfarsan, och syrran anlände till Bulgarien nångång på kvällen. Kastade oss in i en risig, överfull flygplansbuss som det minst var 40 grader i och inte fan gick det att öppna ett fönster eller något. Åkte till vårat hotell. Väl där så märkte vi att det var kackerlackor i rummet, och poolen var snustorr.

Syrran var då ca 4 år, så hon ville självklart bada i poolen. Men det gick ju inte då det inte var något vatten. Vi sov en natt på detdär hotellet, pratade med någon om att vi skulle få byta hotell. Vi lyckades få en svit på ett fint hotell med stor pool och nära till stranden för samma pris som skithotellet! Perfekt.

Vi satte oss på en mur utanför skithotellet och väntade på en taxi.
Morsan hade mitt, hennes och syrrans pass och säkert 7000 tusen svenska kronor i sin handväska + alla kort osv.

Taxin anlände, vi hoppade in, åkte väl ett par mil och kom fram till nya hotellet. Då märker morsan att väskan är borta.

FAN OCKSÅ, hon glömde den på muren...

Taxi tillbaks till gamla hotellet. Ingen väska där, går in till receptionen och frågar om dom fått nån väska inlämnad.. Jomen sedär, en fattig bulgarisk byggarbetare hade kommit in med väskan. Och INGENTING saknades, fan, det var ju minst en årslön för han där i.

Tyvärr så hittade vi inte byggarbetaren sen Han hade en fet belöning att vänta.


Ber om ursäkt för ev. grammatiska fel, stavfel etc. Har inte sovit på 30 timmar.

Vilken rolig tråd! Hoppas det går att väcka liv i den igen. Har några stycken roliga reseminnen jag gärna delar med mig av. Det första som poppar upp i huvudet är under min första riktiga längre resa i livet som gick till yucatan i Mexiko där det hände en del kul grejer.

Den gången jag hade mest puls hade jag och min partner hyrt bil för att besöka ett par cenotes i närheten av där vi befann oss.
Vi fick senare höra av andra backpackers vi träffade längre fram på resan att det tydligen var en generellt dålig idé att som västerlänning hyra bil i Mexiko men det visste vi inte då vi glada i hågen susade fram strax under hastighetsbegränsningen.

Allt hade gått bra och när vi skulle lämna tillbaka bilen på eftermiddagen dök det helt plötsligt upp en enorm van med typ 15 mexikanska poliser hängandes från sidorna. Jag kan inte så mkt om vapen men det var rejäla puffror de hade hängandes bak på ryggen så mkt kan jag säga med säkerhet och de drog på sirenerna och signalerade att vi skulle köra in till vägkanten omedelbums. Jag fick total tjejpanik å skrek på min kille att för helvete stanna men han var rätt cool ändå och körde vidare i sakta mak tills de i princip prejade oss av vägen så vi tvingades att stanna. Min kille klämde åt om handleden kommer jag ihåg å sa till mig att ta det lugnt så då gjorde jag faktiskt det men helvete så nervös jag var inombords. Vi hade iaf lyckats ta oss såpass nära biluthyraren att han kommit ut och såg tumultet och han signalerade åt oss att avvakta när vi klev ur bilen på polisernas bestämda uppmaning. Jävligt läskigt.

De påstod konsekvent att vi kört fel i en rondell (vilket vi inte gjort) och därför skulle betala böter motsvarande ca 5000 sek till dem på plats annars skulle de ta min killes pass i förvar och så skulle det ske någon form av förenklad rättegång dagen efter påstod de. Vi skulle resa vidare tidigt nästa morgon och hade bokat bussresa och hotell och hade varken lust att lämna ifrån oss passen eller mutbetala en stor del av vår begränsade reskassa så vi kom liksom ingen vart. Chefpolisen å min kille (som är nästan 190 cm lång å väger 100 pannor, betydligt större än även den största lille mexikanska polis Mao) stod mitt i gatan å stirrade på varann. De andra poliserna ryckte agiterat i sina automatvapen.
Biluthyraren pratade frenetiskt i telefon en bit bort å skrek dont pay ibland.
Jag hade handsvett, var sjukt törstig då det var mitt när solen stod i sydväst å brände gött på asfalten samtidigt som jag var så nervöst kissnödig att jag snart skulle spricka men det va bara att hålla igen å spela cool å försöka hålla min kille lugn för det blev mycket testosteron i takt med att minuterna gick å jag var inte övertygad om att han skulle vara tillräckligt rationell för att inse vårt numerära underläge och uppenbara brist på våldskapital.

Vet inte hur länge vi stod där, det kändes som timmar men var nog 10 min max. Min kille hade tvingats lämna ifrån sig passet (det blev hotfullt å hellre passet än livet) så han kaptenen stod med det i handen och då kom det en andra polisbil och svängde upp bakom den första, varpå kaptenen slängde passet till min kille och så for de iväg med en rasande fart. Den andra polisbilen for efter å sket i oss vilket ju inte var så konstigt.

Först då vågade biluthyraren sig fram. Enligt honom hade vi haft ”extrem otur” och råkat ut för korrupta poliser som utpressar turister vid sidan. Han hade ringt den ”snälla” polisen som kommit och räddat oss. Om vi inte varit så nära bilfirman vete tusan om vi kunnat krångla oss ur situationen eller vad som hänt. Jävligt spännande upplevelse iaf å det har ALDRIG varit så gott med en flaska vatten å en kiss inne på en sunkig biluthyrartoa som den gången.❤️

Efteråt gick vi helt spaka till närmaste bar å blev höga på mezcal och fnittrade hysteriskt som två små barn hela kvällen. Total överslagsreaktion, haha. Men ett roligt minne iaf.