Jag minns min besvikelse från när jag besökte New York första gången. Urtrist att trängas 8 timmar på ett flygplan. Och sen staden jag kom till. Jag hade ju sett allt redan på TV. Värdelöst.

Vissa ger sig på resor där de ska klättra i Himalaya eller dyka i hav. Det finns hur mycket som helst om detta på National Geographic TV. Och du slipper risken att drunkna eller dö i en bergsbestigningsolycka.

Varför ska man resa när man kan se allt mycket bekvämare på TV?

Tråkigt att du inte gillar upplevelser mwn måmga andra gör. Det är en ganska annorlunda upplevelse att åka/vandra till och utforska Machu Picchu än att titta på en trött YT video.

Om man inte kan få ut mer ur sin resa än vad man får från TV, så ska man nog inte resa heller. Vi andra tycker ju att det är roligt att utforska ställen, se saker med egna ögon och uppleva platser, kulturer och mat/dryck rent sensoriskt.

Min fråga är den rakt motsatta, hur lyckas man bli så dålig på att resa (eller leva) att man börjar tycka att världen upplevs bättre på TV?

Resa är inte för alla. Själv tycker jag det är det tristaste som finns, hatar att släpa på resväska, hatar hotell, hatar att känna mig vilsen på en ny plats. Läste nyligen om en man på Gotland som aldrig lämnat ön under sina 70 levnadsår....han var nöjd och lycklig över det.

Att resa är något av det dyraste man kan ägna sig åt. Dessutom är det det värsta man kan göra för miljön. Så de som reser är per definition fattiga och destruktiva för vår planet och alla djur på den. Så se du på tv och var stolt över att du är bättre människa än reseidioterna.

Det känns som en mycket jobbigare upplevelse att bestiga Machu Pichu än att sitta hemma i soffan och se filmer från proffs som gjort det. Och dessutom sparar man många 10.000 kr och en massa jobbiga timmar på flygplan om man väljer hemmaupplevelsen.
Bra fråga. Ungefär som om man föredrar porr framför riktigt sex?
Jag var länge en flitig resenär, båda pga jobb och på semestrar men känner ungefär som du nu.

Vad är en TV?

Att resa är att uppleva saker i verkligheten.
Äta maten känna dofter känna av pulsen i staden. Höra ljuden träffa människor.

Inget av detta upplever du om du tittar på tv.

Du kan äta bra sushi på en japansk krog i Sverige och bra indisk mat här också i stället för att betala 20.000 kr för en resa till Tokyo eller Bombay. Människor från alla världens hörn träffar du lätt i Sverige pga vår generösa invandringspolitik.

Det är inte samma sak. Tänk dig att se en konsert på tv eller live. Det är stor skillnad.

Ska du ligga i badkaret med akvariefiskar och låtsas att det är stora barriärrevet? Hälla sand på golvet i bastun och låtsas att det är Namibias öken? Du kan hitta bra sushi på enstaka restauranger i Stockholm, men hur ersätter du upplevelsen att äta på en japansk restaurang omgiven av japanska och japaner? Var hittar du en restaurang med ett brett utbud av szechuanmat i Sverige? Hur skapar du känslan av att vandra barfota med sand mellan tårna på Leblon, eller en blåsig höstdag på Pampas slätter?

Världen, och livet, är så mycket mer än en tvådimensionell steril bild på en skärm. Att resa är en konst, och en inställning. Har du inte förmågan, eller inställningen, att resa med kvalitet så kan du lika gärna stanna hemma. Jag ser det som en allvarlig mental begränsning att vara så inskränkt att alla andra platser i världen utanför hemmet bara upplevs som jobbiga, och när jag läser inlägg som dessa så blir jag extra glad över att jag varit nyfiken hela mitt liv. Min nyfikenhet har tagit mig till en massa länder och givit mig upplevelser, vänner och minnen som jag aldrig hade kunnat få om jag hade häckat i Sverige istället.

Så varför ska man se på TV när man kan resa (bekvämt) och utforska livet istället?

Ja, glo på en porrfilm istället för att ha sex.
Matprogram när du skall äta osv osv.

Nä, saker o ting upplevt bäst IRL och inte via en skärm.

Varför öht besvära sig med att äta sushin när man kan titta på en bild på den istället?