Jag fick för mig att återuppliva den eländiga lilla gräsplätten som finns utanför porten i mitt hus.
Föreningen har 6 hus och utanför just vårt är gräset erbarmligt. Detta trots att jag verkligen curlat det genom åren. Vattnat, slängt på hundratals kilo toppdress, kalkat, gödslat.
Likförbannat ser det förjävligt ut. Kan man älska en gräsmatta till döds? I de andra husen är det absolut ingen som bryr sig ett skit om sina gräsmattor men de ser ut som jävla golfgreener i jämförelse.
Det såg lovande ut till en början. Jag sådde frön och vattnade varje kväll. Denna gång gick jag all in och lade en sån där fuktbevarande duk över. Sen kom den där långa torkan i juni. Hur mycket jag än vattnade var jorden snustorr och hård dagen efter.
Sen åkte jag bort i en vecka, inbillade mig att någon av de där andra hösäckarna i huset kanske skulle kunna vattna åtminstone en gång. Alla i porten har varit så väldigt deltagande och engagerade i ord nämligen. Så fan heller. När vi kom tillbaka såg det ut som på savannen. Gult, grovt och långt gräs som dukat under av kvävning under täckduken. Det enda som levde var maskrosorna. De trivdes ypperligt, och hade vuxit sig groteskt stora. En planta hade blad som var 2-3 gånger så långa som mina händer.
Men ge upp kan andra hålla på med. Jag plöjde ner det döda eländet och slängde ut nya frön uppepå.
Gliringarna lät inte vänta på sig. Dumdryga enfaldiga pöbel till grannar som inte lyft ett finger till hjälp. Nu kom de med efterkloka råd och putslustigheter. Jag önskade dem en långsam död, men sa naturligtvis inget högt. Vi är trots allt i Sverige.
En kväll när jag stod och vattnade kom en dumjävel och sa ”det regnar tillräckligt i Sverige. Och vatten är dyrt.”
Då hade jag i alla fall svar på tal. Jag sade att det uppenbarligen inte regnade tillräckligt, och om han var så bekymrad över föreningens ekonomi, kunde han ju börja besparingen själv genom att ta trappan istället för hissen till sin jävla lägenhet på första våningen. Det fick tyst på fanskapet i alla fall.
Hursomhelst, julivädret hjälpte till rätt bra med bevattningen, och nu börjar det faktiskt likna en gräsmatta. Det går trögt men det går åt rätt håll.
Sen i vinter kommer naturligtvis grusbilen sprida grus över både infart och gräsmatta, plogbilen kommer som vanligt att missa grovt och hyvla av decimetertjocka skivor ur gräsmattan och allt börjar om igen. Men den dagen den sorgen.