Åkte till Taiwan med en vän som jag inte umgåtts med på ca 5 år. Han fick nys om att jag och min kusin skulle dit och han frågade om han fick hänga med. Trodde han fortfarande skulle vara chill, så visst, häng med du.. men nej, han var bara en pain in the ass.. detta var uppenbarligen hans första längre resa.

Redan på Arlanda började hans gnällande. "Dyrt, tråkigt att vänta, köer osv." Fortsatte på planet. "Trångt, jobbigt, dålig mat osv."

Väl på plats i Taipei så fortsatte det. Det var för varmt, fuktigt osv och han hade inte nåt intresse över platserna vi besökte. Han ville även bara käka typ västerländsk mat och vägrade testa inhemska maträtter. Jag älskar att testa ny, spännande mat som verkar grym. Vid det här laget så sa jag och min kusin åt honom att det är nog bäst att vi delar på oss när vi ska käka - han får leta upp sin McDonald's och jag och min kusin kunde i lugn och ro utforska maten (och staden). Detta gjorde att det var mest jag och min kusin som umgicks. Skönt iofs och det var ju planen från första början, men det kändes märkligt att han mest drev omkring i Taipei utan att egentligen vilja besöka nåt och tycka allt var piss.

Hans närvaro förpestade tyvärr resan en hel del, iaf de första dagarna när han hängde med oss. Sedan dess har jag varit väldigt noga med vem jag åker långresor med.

Kolla på mitt inlägg. Jag har lärt mig den hårda vägen att undvika resor med "störtsköna polare". Någon som kan vara en skön lirare på en fest kan förvandlas till en jävla mardröm vid en resa.
Killen kanske är tuff på en hemmafest där han är i sin komfortzon, men det du beskriver så låter det som att killen helt enkelt blev rädd. Det blev för mycket nytt för "tuffingen" som plötsligt blev ängslig och skulle ha sina armhåletempererade hamburgare från McDonalds för där känner han i alla fall igen sig.