Många har inte gjort och en del kommer aldrig att ens påbörja sina inre resor, utan de stannar med äventyrslust och barnasinne tills antingen ekonomi, ålder och hälsa sätter stopp. De vaknar varje morgon med V8-motorer i hjärta och själ och har aldrig känt behov av att ställa sig djupare frågor eftersom motorerna driver dem framåt mot de turkosa lagunerna framför dem som de sett på film. De vill träffa Jimmie Åkesson och Ingrosso eftersom de tror att de kan eller vet något mer än mannen på gatan. Snacka då inte om inbjudning och att få åka till Vita Huset. Ballen ställer sig direkt i byxan av bara tanken. Fittan droppar.
De ser inte igenom hägringarna. De söker efter platserna där regnbågarna börjar. Aha! Det är Hawaii, också målar de upp en inre film av hur fantastiskt det ska bli på Hawaii eller Bahamas. Eller hur mycket godare det röda vinet är i Frankrike än i Östersunds kvarterskrog. Hur mycket skojigare ölfesten är i Bayerns än samma fest i nån annanstans.
De har inte ifrågasatt vad de öht vill med någon fest. Människan är ett simpelt djur till hon inte längre är det. Hyenan, hunden eller katten vet inte varför de jagar trots att de är mätta. De pinkar in sina revir om inget annat. Inga frågor ställs om vad det går ut på.
Oaserna vid horisonten som ser grönare ut men som inte ens alla gånger är oaser.

De vill bestiga tex ett berg springa Maraton eller på plats uppleva San Francisco. De vill till Namibia. varför vet dom inte själva mer än att de känner så. De har inte vandrat med Google i Windhoek. De vill även personligen interagera med befolkningen där. De vill se lejonen IRL. Naturprogram på Youtube räcker inte. V8 säger att de vill mer samtidigt som de inte lärt sig att ta genvägar till samma kickar.

De är ineffektiva i sin strävan. De vet inte varför de är ute i skogen och kör Vasaloppet mer än att det bara går av farten. De vill bli Gunde Svan i sin genre. De vill bli Per Gessle. även om de inte vinner några pengar på att springa snabbare än Usain Bolt så vill de vinna inför 100.000 personer och alla världen ögon. De suktar efter titlar som överläkare trots att de inte har intresse av mäns prostatakörtlar eller kvinnors äggstockar eller psykiskt sjuka människor. De kan inte förstå mer än så för de lever i den verkligheten och där och då i stunden, eller på en vision om att vid pensionen så ska det smälla till av lycka.
De är överallt. De har FOMO. De har ADHD, autism, narcissism osv. De tror på media, de tror på godheten i världen, de tror på Sällskapsresan. De ser inte igenom och de vet inte vad de ska se. Alla diagnoser eller åsikter har dem utan att veta det själva eller egentligen varför.
Psykologer, forskare och professorer må de vara men de är ändå inte mer kött och blod i sina ekorrhjul. För dem är det självklart. De kan inte se mer än till sig själva och de förstår inte vad andra pratar om som inte känner som dem.

Vissa tar sig till Antarktis och Afrikas djungeln för att det ger dem en känsla av jag kan, jag är stark, jag ska klara det, jag är fortfarande potent nog, jag vill bevisa, jag vill ta risken att bestiga Mont Everest. De får ett smultron av bara tanken att lyckas. De får mentalt ståfräs och bånge och en kick av det, och kan inte förstå att samma kick det ger att ta sig till Sydpolen eller toppen av ett berg kan de få med tex droger. Eller bara finna sig själva. De har myror i benen. De vill till de djupaste djungelbyarna i Amazonas eftersom de tror att det finns tex guld där.

För dem ger det inte alla gånger något med sex. Sex för dem är att bevisa. Sen har vi de äldre människorna som åker en kryssning till Tallinn i avslappande syfte. De har inte övervunnit sig själv utan är inne i olika sociala sammanhang. Hade man satt dem helt ensamma som sista människa på Jorden så hade de dock inte gjort någonting av det de gör.
Det kan handla om att bevisa något för sig själv som bottnar i tävlingsinstinkt men oftast för andra, att bli nått, att resa, att växa, att behålla den makt de har och att utöka den. Att kämpa, att bli bäst eller uppleva mest. politiker och journalister kan läsa men de har gjort den resa som andra har gjort. De är inte där. Inte än. Därför förstår dem inte.

Borta bra men hemma bäst. Ibland så är det kul att göra ett litet avbrott i vardagen och uppleva något annat. Det är en stor skillnad att uppleva något digitalt och att faktiskt vara på den platsen och praktiskt uppleva det.

Det handlar om kollektiv mytbildning om resandets förträfflighet. Folk tror att dom blir lyckliga och förverkligar sig själva. Hjärntvätt.

Det är nog självmedicinering för att försöka komma ifrån verkligheten för många tror jag. Folk tror på nått sätt att dom ska bli lyckliga av att ränna runt världen. Problemen finns nog kvar då dom kommer hem tillbaka.

Vill man ha en upplevelse, gå ut i naturen. Den finns i Sverige också.

Ts har en poäng men med en annan vinkling. Det finns en aspekt som gör det mindre värt att resa än tidigare, nämligen mångkulturen. Kan ta ett exempel: Kolla bara på miljöerna i England några årtionde tillbaka, ja man behöver bara titta på ett Mr Bean avsnitt. Det var på ett helt annat sätt än i dag. Åker du t ex till Paris i dag så är du nästan ensam som vit i tunnelbanan. De små hubbar som känns franskt är försvinnande få. Sånna här saker är väl det som gör att många drömmer om att resa till Japan med sin mer japanska kultur. Ändå hamnar de i Thailand där tjaa, ganska mycket inte är så genuint. Vad jag vill komma till är om många kulturer smetas ut i ett land så blir det mer ointressant att besöka. Det är väl därför kanske man framhåller Sverige när kronan sjunkit som ett resmål turister kommer till. Inte att vi har massa genuint svenska sevärdheter eller traditioner längre.

Det är väl inget som säger att man har det dåligt hemma för att man vill resa och uppleva andra ställen. Visst du kan leva och må bra i din ruta, men oavsett då kommer det till slut bli "vardaglig " och att då vilja ha andra intryck från andra miljöer är inte konstigt. Ser inget fel alls i att resa och uppleva saker, men ifall man inte har det behovet så är det helt okej med. Dock blir det lite lustigt när man jämför svenska kasinon kontra Las Vegas.

Jag vill gärna resa mer och kommer inte sluta. Att ersätta upplevelser där alla fem sinnen är aktiverade med pixlar på en skärm låter som depression för mig. Se men inte röra, se men inte höra, se men inte lukta. Usch.

Jag är som de flesta människor av naturen nyfiken och vill uppleva nya saker. Det är en inre och fullt naturlig drift vi har och som gjort oss till det vi är. Det är lärorikt, uppfyllande och roligt att resa. Jag reser mycket, både i och utanför Sverige. Det behöver inte vara speciellt dyrt heller, det beror på hur du gör det. Att sitta hemma framför dator och tro sig få samma tillfredställelse leder nog till att man blir en ganska sorglig person som lever ett mycket o-rikt liv.

För att Sverige fucking suger och varenda sekund jag spenderar i det här skithålet vill jag bara bort, så simpelt är det.

Mognade du när du var 20, eller blev du totalt deprimerad när du var 20?
Om du inte fattar att en 3D upplevelse på datorn inte på långa vägar motsvarar upplevelsen av platsen IR, så går det inte att diskutera vidare med dig.

Frågan är vad du ska med alla dessa upplevelser till? Du är bara en vanlig nobody. Vad har du för nytta av att se Foucaults pendel, du begriper ju ändå inte den djupare innebörden av resonemanget?

Vanligt folk borde nöja sig med att resa digitalt. Varsitt headset och VR-glasögon duger gott åt familjen Olsson istället för att baxa runt en massa tjocka idioter på hotell och bussar. Bättre för miljön, bättre för trafiken. Vill du ha en souvenir kan du köpa den på Amazon så kommer den i brevlådan.

Fan vad tragisk du är

Haha, jag måste säga att jag skrattade gott åt ditt inlägg, med din så fint formulerade elitism. Nu vet du förstås inte ett dugg om min bakgrund eller förmåga att förstå saker som Foucaults pendel, men det viktigaste är att hela din premiss är fel. Det är tvärtom viktigt att folk som inte förstår vetenskap, historia eller konst faktiskt utsätts för den, därav alla världens museer. Och att stå under ett skelett av en Tyrannosaurus, eller se färgstänken på en Pollock är saker som VR kan ge en illusion av, men inte ersätta.

Vad jag ska med upplevelser till? Upplevelser är en viktig del av livet, att sitta på arslet och glo på pixlar kan man kanske göra när man är en fjunig tonåring, men livet är summan av allt man gör i det. Man ser saker, upplever saker, äter mat, hamnar i situationer, möter människor, skapar nya tankebanor och minnen - det är verkligen att motionera alla sina sinnen.

Och vad är alternativet till att uppleva saker i livet? Thåströms ”gå upp gå till jobbet, jobba jobba, äta lunch”? Sitta i en förortshyresrätt och vara bitter för att man inser att man helt självförvållat har gått miste om… livet själv? Visst kan man uppleva en massa saker i livet utan att resa alls, men det blir väldigt endimensionellt om alla ens livs referenser och intryck kommer från hundra mils omkrets. Det är lite 1700 tal över hela den tanken, faktiskt.

Sen är det inte ett självändamål att resa, speciellt inte om man inte gillar att göra det. Men som jag ser det så är det nyfikenheten som är vattendelaren, som är den egenskap som avgör om man får ett intressant liv eller inte. Alla kanske inte vill ha ett intressant liv, men om man lever ett tråkigt, inrutat och erfarenhetsmässigt begränsat liv då blir man inte heller säkert intressant för andra - vilket påverkar den sociala delen av livet.

Alla gör som de vill, men jag tycker synd om de som inte är nyfikna alls på allt det i världen som inte finns omedelbart framför deras näsa.