Efter en mängd resande (mest i jobbet, och då blir det oftast storstäder) måste jag säga att mina bottenkandidater är:
1. Saudiarabien – allt kul är förbjudet, hett och sandigt, inga kvinnor synliga i offentligheten, en underliggande hotfullhet från myndigheter. Åker aldrig tillbaka.
2. Kina – det totala övervakningssamhället deluxe. Man känner sig övervakad hela tiden. Du kan inte läsa t ex DN (eller vilken tidning som misshagat Peking senast) på nätet. Gott om falska människor också. Usch!
3. Sydafrika (eller i alla fall Johannesburg) – fattigt, kriminellt, hotfullt. Inget vidare. De man träffar i jobbet är högutbildade, högavlönade och supertrevliga, men det räcker inte för att väga upp allt det andra.
4. Ecuador – fattigt och farligt. Rekommenderar att stanna på hotellet efter mörkrets inbrott i Quito. Och inte ta någon tidig löprunda en helgmorgon. Då är bara kriminella gäng och paramilitära styrkor ute.
Om man vänder på steken och tar upp länder jag gärna återvänder till:
1. Indien – nyckeln till att trivas är att bo riktigt bra. Deras lyxhotell kostar inte mer än vilket svenskt hotell som helst. På indiska lyxhotell är det rent, man kan äta vad som helst osv. Se sedan till att ha lite lokala folk som kan tipsa om restauranger etc, så går det bra. Fantastisk mat! Ät aldrig västerländsk mat där, då är det lätt att bli sjuk. Ja, det är enorm fattigdom och smutsigt och världens oljud på gatorna, men man vänjer sig fort. Skönt att sedan kunna dra sig tillbaka till lyxhotellets lugn och ro. Indierna är 1400 miljoner, de jag träffat i jobbet är supertrevliga. Finns ju alla sorter överallt, som vanligt. Inte känt mig mer utsatt för rånrisk etc i Delhi än vid Sergels torg.
2. Colombia – betydligt mindre "kriminell aura" än förväntat, väldigt trevligt folk, billigt, bra väder, god mat.
3. Vietnam – som Thailand var för 30 år sedan. Helt OK trots kommunistdiktaturen. Bra mat, vänliga människor, bra väder, billigt, mycket att se och göra.