Felet vi ofta gör som resenärer är att vi dissar ett helt land p.g.a. enskilda resmål/städer.
De flesta länderna har dock sina guldkorn, men det är knappast något man upptäcker vid en simpel charterresa. Sedan har vi alla olika preferenser, någon åker bort enbart för att kröka och göka, medans andra bara vill koppla av och softa vid havet. Vissa störs inte av att ligga som packade sillar bredvid varandra (större delen av Europa), medans andra söker sig till diverse öar lite längre bort från turistfällorna.
Givetvis så får de simpla och billiga charterresmålen ofta flest negativa betyg. Alltså bör man hålla sig därifrån, betala lite extra och få en mer kvalitativ semester. Man ska aldrig snåla på sig själv.
Själv så var jag inte särskilt förtjust i
Dhaka eller
Hazaribagh (Bangladesh).
I
Dhaka var det galen trafik, varmt som fan, packat med folk och det luktade “ass”, En hel del i
Hazaribagh såg ut som en veritabel soptipp, oerhörd miljöförstörelse. I kontrast till det kan man hitta mysiga platser utmed Bengaliska viken, eller komma bort från den värsta värmen i t.ex.
Sreemangal, känt för sina tefält.
Port-au-Prince i Haiti var ingen höjdare. Där jag i stora delar drogs med en olustkänsla. Obehagliga människor, skitigt i vattnet och på land.
Cité Soleil och
Bel Air fick kåkstäderna runt
Rio att framstå som rena rama lyxen. Deras nationalhistoriska park (UNESCO världsarv) var dock ganska intressant, där man kunde se Haitis svunna tider.
Mogadishu i Somalia var för mig definitionen av en skithåla. Precis som i
Port-au-Prince hade man en olustkänsla hängandes över sig som en våt filt. När jag var där var staden indelad i ett antal olika säkerhetszoner/checkpoints. Mycket förstörelse och vissa delar såg ut som en krigszon. Ingen stad man gärna strosade runt på kvällen. Stränderna var oerhört skitiga, plast, frigolit, plåtburkar och annat skräp överallt.
Lido (Liido) beach var godkänt, men med en satans massa människor överallt. Då är det betydligt trevligare att ta sig till
Zeila (Somaliland) i närheten av Djibouti, och sen hyra en fiskebåt och ta sig till öarna utanför (t.ex.
SaÂ’dadin), med bra snorkling och dykning.
Ett väldigt deppigt ställe var gruvstaden
La Oroya i Peru. Inget ställe man bor frivilligt på.
Dock var det en väldigt vacker och intressant tågresa, där man kunde sitta i tågvagnar med stora panoramafönster, och där det fanns syrgas och läkare till förfogande p.g.a. den höga höjden. Finns mycket att se i Peru, men
La Oroya fick en att uppskatta alla andra peruanska städer.
På tal om gruvstäder. Ett annat deppställe var
Kabwe i Zambia. Bilade igenom där från
Lubumbashi (Kongo-Kinshasa) på väg till
Lusaka. Kontrasten gentemot den fina naturen runtomkring var slående. Mycket var förstört, fabriker, skräp, och allmänt deppigt.
Det våra miljömuppar borde koncentrera sig på är att fokusera på miljöförstöringen utanför Europa som är hundra gånger värre än vad de spenderar sin energi på. Jag har själv sett vilken skada naturen har tagit av t.ex. oljespill i Nigeria, horribelt.
I vilket fall som helst, jag har varit i de flesta länderna runt om i världen, och i princip alla har även sina goda sidor mitt i all misär.
Men som sagt, många charterdestinationer är rent ut sagt katastrofala, och ger inte direkt mersmak för dessa turister att återvända till länderna.
Favoritdestination? Japan alla gånger. Jag önskar att resten av världen skulle ta till sig mycket av det som finns i Japan.