Själv är jag en person som aldrig har bott mer än 30 minuter från mitt jobb under längre än några månaders tid i livet. Men vet t.ex en herre som är/var läkare i Göteborg fast han bodde i Skövde och tog antingen bilen eller tåget till jobbet varje dag i över 15 år och hade inga direkta planer på att sluta.

Tar kanske 1.5h enkelvägen och blir totalt 3 timmar resa per dag mellan Skövde och GBG vilket jag inte förstår hur man orkar men trivs man med det så.

Vet ni några personer som pendlar längre avstånd vardagligt eller gör ni det själva? Att flyga till Stockholm från sydsverige fram och tillbaks en gång varje vecka räknas inte in här, vi snackar dagliga pendlingar.

Jag sommarjobbade en sommar och hade 58 km enkel väg med bil. Alltså 115 minuters bilresa.

Hade ju varit bättre om han flyttade till Alingsås eller Vara. Åtminstone lite närmare.

Min mor pendlade 1.5 tim per väg i flera år. Ink promenader till busshållplatserna tog det 1 tim 45 min.

Har en kollega som pendar 18 mil varje sträcka med tåget när han jobbar i stan. Men han är ofta placerad på annan plats där han också bor så.

En annan kollega som gick i pension för några år sen gjorde en nedtrappning och gick i ner i arbetstid till 80% och flyttade till sin hemort i småland och började med hälften distansarbete, dvs han pendlade 2 dagar i veckan till jobbet, ca 25 mil med tåg. Detta under ca 2 år innan han gick helt i pensipn.

Jag pendlade en timme med tåg i varje riktning under några år och kunde också jobba hemma någon dag i veckan. Jag hade ett årskort på X2000 och satt och jobbade på tåget så det blev en del av arbetsdagen. Det funkade helt ok. Hade en kvart till tågstationen hemifrån med cykel och fem minuter att gå från stationen till jobbet.

Totalt 4-5 timmar per dag tur-retur.

Det var i sig värdelöst men å andra sidan så börjar Sverige bli exakt såhär rööötet.

Jag ville hellre arbeta än att sitta i en konstig Soc-karusell jag inte vunnit någonting på ändå i slutändan.
Lönen var bra men det ledde sedan vidare in i ett riktigt dåligt yrke som jag lider av än flera år senare.
Alla kollegor sa upp sig inom 1-2 år så även jag.

Bara chefsfanskapet kvar av oss som jobbade då, undrar hur många han förstört sedan dess?

Rötet.

Offtopic:
-Om ni får ett arbete som ni direkt lider av och som tar över era liv så kör inte på det.
Det finns inget hedervärt eller nobelt i att bränna ut sig och ingen kommer komma ihåg era insatser på företaget eller liknande ändå den dagen ni går ut eller rullas ut på bår genom dörren för sista gången...

Rötet självskadebeteende vi har blivit uppfostrade i.

Gick först i gymnasiet drygt en timme med buss enkel resa från hemmet. Efter två år så blev det en påbyggnadslinje i annan skola drygt 1:20 med buss enkel resa.
Efter det så fick jag jobb i samma stad så fortsatte pendla så i sju år till.
Så drygt 10 år då jag pendlade mellan 2-2:40 timmar varje dag. Blev många timmar på bussen.

Nu har jag hemmakontor och med tjugo steg från sängen så är jag på jobbet via dass. En dag i veckan så är det HQ en timme bort i bil.

praktik plats 1.40->4h enkel resa (SL)

Norra Täby - (en avlägsen del av) Solna... det tog väl 60 - 75 (120 - 150 totalt) minuter varje dag. Jag minns att jag somnade en gång på hemvägen.

Jo, eller skaffa en lägenhet i GBG som han kan bo i under vardagarna sen dra till Schlätta på helgerna. Men men.



Bra poäng, vet en kvinna på ett tidigare jobb som blev permanent blind på ena ögat p.ga en stroke (under arbetstid för den delen) som ett resultat av utbrändhet.

Många ser restiden som "egentid" , de slipper frun och tjatet. Man kan koppla av med en ljudbok och äta sin frukost i lugn och ro på tåget.

Haft kollegor som bott i Norrköping och åkt tåg till Stockholm som beskrev just denna egentid som väldigt trevlig.

Träffade en kille på Camfil i Trosa då jag var där och gjorde ett servicejobb. Han pendlade varje dag från Västervik, drygt 20 mil enkel resa. Det tog ca 5 timmar om dagen