Är född i Göteborg men bor sedan ett par år tillbaka i Stockholm, därför har jag rätt stor kännedom om likheterna och olikheterna städerna emellan.
Stockholmare saknar självförtroende. Jakten på att hela tiden göra rätt val vad gäller klädstil, inredning, kulturell finess och semesterval gör stockholmaren till en ryggradslös marionett inför sin omgivnings värderande blickar. Är Berlin fortfarande hett? Skall jag fortfarande kavla upp mina chinos? Kan man fortfarande med att beställa kaffe latte? Har jag en tillräckligt sliten damcykel? (Nu talar vi givetvis om de människor som framför allt huserar i SOFO, men samma tänk går igen i andra sociala grupper).
Om stockholmaren inte konstant sneglar på sin omgivning för att få bekräftelse/ nya uppslag på nästa säsongs hetaste måsten på musik och klädfronten, är det den andra sortens stockholmare; -förortsbon. Förortsborn älskar fotboll över allt annat, lyssnar på hardstyle samt älskar scarface och hårgéle. (upp till en viss ålder) Förortsungdomen känns igen främst genom att denne spottar konstant.
En tredje kategori stockholmare är utbölingen. Att kalla denna person utböling skulle garanterat göra dig ovän med denne, speciellt om personen i fråga kommer i från mellansverige. För att passa in har utbölingen eller nystockholmaren, tränat bort sin dialekt, men på helgnätterna tränger den fram i samma takt som alkoholen rinner ut i blodet.
Som stad är Stockholm riktigt vacker, men den centrala delen, dvs innanför tullarna är på samma gång deprimerande enformig. Samma små exklusiva boutiqer, gallerier, caféer, delikatessbutiker och framför allt samma vita medelklass befolkar gaturummet, från södermalm till sibirien.
Jag har mycket att säga om göteborgarna också, men det får bli en annan gång.