Är uppvuxen i Eskilstuna (Skogsängen), men lämnade stan i mitten av 1970-talet. Har inte ångrat mig, trots att jag i grunden älskar stan...
Håller fullständigt med om att E-tuna känns som en stad på dekis. Tror att känslan av förfall och hopplöshet - åtminstone till en del - beror på att den gamla industriarbetarkulturen och Jante fortfarande sitter i ryggmärgen på Eskilstunaborna.
Stan må ha begåvats med högskola och diverse glassiga kunskapsföretag - men i grunden går man fortfarande till jobbet med Unikaboxen under armen, knytande näven i byxfickan, svärande över livets orättvisor, "feta" direktörer, korrupta politiker och värdelösa landslag i fotboll...
Eskilstunaattityden till livet påminner om ett gammalt skämt:
"Wow, vilket härligt väder!" säger en entusiastisk besökare i stan.
"I dag, ja", gnäller Eskilstunabon till svar.
Allt skulle kunna vara mycket bättre. Oavsett hur bra det är.
Hade Charlotte Kalla kommit från Eskilstuna hade folk sagt: "JoLå, hon åkte väl ganska bra. Men nog kunde hon nog kunnat kapa några sekunder till, om hon hade tränat ordentligt"...
Att visa glädje, entusiasm, tacksamhet, kärlek, ömhet eller - Gud förbjude - stolthet över egna eller andras prestationer är inget för Eskilstunabon; van som h*n är att dölja äkta känslor eller sina åsikter för Storbonden eller direktören på fabriken.
Man ska dessutom inte förhäva sig. Självskryt luktar illa. Aldrig att man berömmer en god prestation: h*n kan ju bli högfärdstokig o s v.
Gammal "god" arbetarkultur som nog blir svår att utrota. Den lägger dessutom hämsko på stans utveckling
Till sist, för tydlighetens skull: jo, jag är själv en produkt av den gamla "goda" arbetarmoralen...