Nu har jag varit på "hemmaplan", alltså Sverige, i drygt 4 månader. Jag är redan fruktansvärt uttråkad, ser ingen framtid här och känner bara hopplöshet varje morgon jag vaknar i detta land. Jag vill inte diskutera om Sverige är bra eller inte. Sverige är inte bra för mig. Jag kommer förklara varför jag inte uppskattar detta land, inte för att föra en diskussion utan för att jag vill ge er en klarare bild av vad jag
inte eftersträvar. Följt av vad jag önskar av livet.
Jag tål inte
- den sociala kylan i Sverige.
- sociala medier och dess starka grepp om svenska folket.
- hur all meningslös teknik som smartphones, tablets och allt vad det heter glorifieras.
- den som, bara för en sek, plockar fram sin teknikpryl vid en social sammankomst eller under 5 minutaren på jobbet(tyvärr innefattar det 98% av Sveriges yngre generationer).
- samhällsnormen att jobba, gymma eller vara trendigt hurtig på något annat sätt, och kolla på tv(följa serier som verkar vara det enda som diskuteras på arbetsplatser i dagsläget) hela veckan för att sen släppa loss till helgen.
- den hejdlösa fredags- och lördagsfyllan.
- den svenska dejtingscenen där man träffas på fyllan, eventuellt knullar, skäms dagen efter och sen bygger man en relation på det.
- statusdyrkandet och den obligatoriska marknadsföringen av sig själv.
- byråkratin som sätter käppar i hjulen för allt och alla, överallt.
- bankerna och statens ekonomiska förslavning av svenska folket som en gång i tiden faktiskt ägde sina hus och bilar.
- likgiltigheten i politiken, i arbetslivet och det sociala livet.
- vädret.
Jag söker
- social öppenhet och värme.
- en levande mat- och dryckeskultur där man kan njuta av ett eller flera glas vin, god mat och sociala sammankomster valfri dag i veckan.
- en fungerande men enkel samhällsstruktur där man inte behöver sociala medier, meningslösa teknikprylar, interaktiv TV, en trendig look och massa käcka catch phrases för att ses som en lyckad person.
- en öppen arbetsmarknad där man inte behöver en Kalle Anka-utbildning(läs Human Resources), då ens erfarenhet, personliga intryck och hårda arbete lönar sig.
- en arbetsmarknad som huvudsakligen är fokuserad på riktigt arbete(hantverk, jordbruk, skogsarbete, produktion osv) och inte på handläggare, konsulter och andra pappersflyttare.
- starka, naturliga kvinnor med bra grundläggande självförtroende(alltså inte plastikopererade självförtroende i den grad svenska tjejer har) som ser bortom materialism och bryr sig om personen i fråga. Jag söker helt enkelt kvinnor som kan ha mycket hår på fittan men är så kvinnliga att jag inte tänker efter en sekund innan jag dyker ner.
- en daglig kontakt med naturen och intressen som hör därtill.
- trevligt väder. Det behöver inte vara sol och bad året runt, bara det är trevligare än Skandinavien och de brittiska öarna.
För mig känns det som att jag beskriver en dystopi och en utopi. Dystopin är tyvärr mitt fosterland, och för mig är det inte en dystopi utan en sorglig verklighet. Frågan är då om utopin(i mitt tycke) som beskrivs existerar.
Jag är ganska berest. Jag har även bott några år utomlands och har sett både för- och nackdelar i andra samhällen. Nu sitter jag dock här, desperat efter en destination som kan erbjuda mig livskvalité, utan en enda värdig idé att gå på, vidareutveckla och förverkliga.
Tänker att Kanada eller kanske norra USA har en del samhällen som delvis passar in på min beskrivning. Jag vet inte mycket om Argentina men har en känsla av att det kanske skulle vara landet att fly till. Södra Frankrike? Jag var i Paris nyligen och gillade verkligen attityden och kulturen där.
Jag kommer inte ha mycket pengar på fickan när det väl är dags att dra. Vi snackar kanske 30 till 40 laxar, så jobb behöver jag ganska omgående efter landstigning. Jag pratar mer eller mindre flytande engelska och har det snart på papper. Jag har lång arbetslivserfarenhet, främst som hantverkare av olika slag.
Tips?