Folk, folk, folk..
Antagligen så ser ni mig som en looser, Han som misslyckades. Om så är fallet så är jag stolt över att kunna säga att jag inte delar er åsikt!
Jag åkte hem från Irland efter lite mer än tre veckor. Jag är glad att jag gjorde det, det blev inget nederlag för mig, tvärtom. Jag kom ifrån vardagen, jag kom ifrån Sverige. Jag fick uppleva en annan kultur, fick känna på en ny stad, men framför allt känna på att stå på egna fötter mer än någonsin för min del.
När jag kom hem så hade jag lärt mig att uppskatta sådant som jag tidigare tog för givet. En korrekt fungerande dusch, varmvatten direkt och inte en halvtimme efter att man satt på det, PLATS (bodde ännu trängre där än här), dator/internet, familj.
Innan jag for så var jag mer eller mindre inställd på att för evigt bryta med mina vänner och familj. Iaf inte återse dem på väldigt länge.
Ni har säkerligen hört om att
"man saknar inte kon innan båset är tomt". Det stämmer. Jag är snart 19 år, och ingen vekling. Trodde inte jag skulle sakna min familj. Kanske mina vänner, men familjen trodde jag mig vara innerligt trött på efter att ha bott ovanpå varandra så pass länge.
Jag saknade min familj, jag saknade mina vänner. Jag var inte direkt inställd på att göra det, så jag blev överraskad och det tog ett tag för mig att inse att jag saknade dem, och att jag hade mandat att göra det.
Den främsta anledningen till att jag återvände efter Irland är nog för att Irland inte ingick i mitt primära äventyr. Irland var bara en parentes i min vaga planering. Irland är en ö, och öar omges utav vatten. På vatten färdas endast båtar, ovan vatten flygplan. Jag räknade inte med att få jobb/lift på ett flygplan, och båtar verkar inte helt lätt heller. Därför så var Irland i sig ett sidospår bara.
Anledningen till att jag lämnade Irland var tämligen simpel - Jag var där, huvudsakligen, för att av min sk "vän" lära mig om motorcyklar då han har arbetat som motorcykelmekaniker i 20+ år. Det fungerade helt enkelt inte för mig att leva med honom. Förr eller senare skulle jag inte kunna ta hans skit längre, han var helt enkelt en fullkomlig skitstövel stundtals. Många gånger så var han dock genomtrevlig, superhygglig.
Kort sagt;
Hipp som happ så var han som förbytt. Han blev verkligen irriterad över småsaker, och kunde ha minuter långa utläggningar om de mest simplaste ting.
Bägaren rann över då han tydligt uttryckte sitt förtret gentemot mina ofta förekommande snarkningar på eftermiddagarna och kvällarna.
Jag jobbade som ni kanske vet på IBM i Dublin. Jag gick upp 0600, och började 0700. Arbetsdagen fortgick tills dess att klockan slog 1600, då bar det av hemåt. Jag brukade komma hem efter ca tre kvart. När jag kom hem så hade jag inte så mycket och göra, och jag låg duktigt efter i sömn eftersom de vi bodde hos satt uppe tills över midnatt, dagligen, i vardagsrummet och rökte cigaretter, såg på tv och drack sitt förbarmade te jämt och ständigt. Jag kunde pga detta inte lägga mig innan de gick och lade sig eftersom min sovplats var på golvet i vardagsrummet.
Jag gick alltså och lade mig runt 1 (i snitt), men för det så somnar jag ju inte nödvändigtvis exakt då, kunde ta lång tid eftersom jag hann bli övertrött nästan varje natt. Så säg att jag somnade mellan 0130 och 0300, för att sedan gå upp 6, jobba till 16 - upprepa.
Försökte, förgäves förvisso, ta igen förlorad sömn genom sittande vila på min lediga tid. Han menade på att jag var sjuk. Idiot säger jag.
När jag blev sur för att jag sov när jag inte fick nån sömn så rann min bägare över. Jag ringde hem och såg till att få en biljett hem nästa dag.