Kineser och japaner har, liksom tyskar och fransmän samt svenskar och danskar varit bittra fiender sedan urminnes tider. Japaner föraktar kineser eftersom de tycker de är högljudda och ohyfsade. Kineser föraktar japaner eftersom de dödat och torterat så många kineser under historiens lopp (samt kopierat deras traditionella kultur).

Denna tråd är dock tänkt att vara mer inriktad på åsikter kring rivaliteten och skillnaderna mellan det moderna Kina och moderna Japan. Jag började diskutera ämnet i Flashbacks egna Japan-tråd, men blev snabbt ivägskickad eftersom det låg för långt off-topic. Därför startade jag denna tråden.

Så som det ser ut nu anser jag att majoriteten av Flashbackarna i Asien-forumet är japanofiler som älskar att trycka ner Kina i skiten. En del är så känsliga att de inte verkar tåla någon som helst kritik som sägs om Japan.

För att ta det från början måste vi även sätta oss in i situationen från början. Innan vi alla här i Asien-forumet kom till Asien för första gången i våra liv, spela roll om det var Japan, Thailand, Singapore, Kina eller whatever - så hade uppfostran och media i vårt hemland gett oss en uppfattning om hur Asien var.

Om vi tar Japan som exempel så hade jag personligen ända sedan lågstadiet fått höra om hur häftigt och coolt Japan är, via Pokemon, tv-spel, elektronik, samurajer, manga/anime, harajuku-tjejer, maten och mycket mycket mer. Mitt intresse för Japan var enormt och jag drömde om att åka dit ända sedan jag var liten. Men tänk efter, folk - vad var det som vi fick reda på om Kina egentligen? Jag kan endast minnas att jag som barn och tidig tonåring visste att i Kina odlade och åt man ris, och att kinesiska muren sades kunna ses från månen. Senare i högstadiet och gymnasiet fick jag skriva uppsatser om kommunismen, och då fick jag och mina skolkamrater en hemsk bild av Kina. Fan, tänkte man, ett sådant skitland! Bara ris och kommunister överallt.

När jag var 17 blev min så kallade dröm sann. Jag fick äntligen komma till Japan! Jag var där i en månad och besökte Tokyo, Kyoto samt flera städer på ön Shikoku. Det var helt fantastiskt tyckte jag! Japanerna var så trevliga och artiga och snälla och blyga och söta och allt!! Jag frossade i all elektronik, mat och kultur. Jag tog massa coola bilder där jag poserade med harajuku-tjejer. Jag gjorde jag gott jag kunde med att försöka prata den lilla japanskan jag övat in. Det var verkligen skoj och jag glömmer det aldrig.

Men sanningen och verkligheten är inte enkel. Nu har jag bott i Shanghai i Kina i över ett år, och jag har fått mersmak på Asien efter att ha insett att det finns fler länder här än bara Japan. Jag har blivit internationell och känner mig inte särskild svensk längre.

Kina är ett fantastiskt land enligt mig, för att inte tala om hur otroligt häftigt Shanghai är. För att knyta samman mina egna åsikter vill jag påstå att Kina och Shanghai vinner matchen mot Japan och Tokyo. Lätt.