Min pojkvän bor i Torrance (sydväst om Downtown L.A.), vilket är ett område med både white trash och "vanliga familjer" med varierande inkomst. 2009 arbetade han med att renovera hus och jag följde med honom till South Central där han och några till skulle renovera ett litet hus. Det var INTE en stadsdel man kände sig trygg i, kan jag säga. Det kändes verkligen som att man var mitt i tv-spelet Grand Theft Auto: San Andreas. Det ser precis ut så som slumområdena gör i det spelet och gängen som hänger i gatuhörnen ser precis likadana ut också. Kundvagnar ligger slängda längs med nedklottrade väggar. Trashade fönster och stängsel. Bensinstationer där expediten sitter bakom skottsäkert glas. Skräp överallt. Spruckna gator med typiska gangsters som lunkar längs med trottoaren. Torrt gräs i överväxta och oskötta trädgårdar. Plywoodskivor för fönster och dörrar. Pinnstolar stående mitt i trädgården. Bråte, trash, bråte, trash...

Jag var jävligt tacksam att min pojkvän ändå är uppvuxen där och van vid även de här områdena och vet hur man ska bete sig. Jag som kommer från lilla oskyldiga Sverige är inte ens van vid att låsa bildörrarna och lägga väskan på bilgolvet när man åker runt i städerna, liksom.

I just det området vi skulle renovera huset i, så var vi självklart de enda vita och i en någorlunda anständig bil... Jag minns särskilt ett tillfälle då vi skulle gå och hämta en grej i bilen och bära in i huset. Det stod ett gäng utanför grinden till grannhuset och kollade som fan på oss (inte med ett muntert ansiktsuttryck). Min pojkvän sa bara till mig att fortsätta gå och inte ta ögonkontakt. Nu gjorde ju inte detta gänget någonting, men de behöver ju inte vara provocerade på något vis för att göra det. Fan vad nervös jag var. När jag märkte att till och med min inbillade råtuffing och wannabegangstah' till pojkvän också var nervös så var det faktiskt inte roligt längre. Jag fattade ju såpass att sådana här situationer egentligen ska tas med mycket större allvar än vad man tror att de ska. Man ska hålla sig borta från sådana områden helt och hållet, helt enkelt. Särskilt om man är en svensk tjej, 22 år och vit.

Fick för övrigt se min första kackerlacka och svarta änkan i ett annat renoveringsprojekt i Inglewood det året också (jag ned på knä med kameran för att ta kort och tyckte att det var skitcoolt. De andra undrade vad fan det var med mig och slog ihjäl den stackars svarta änkan med en hammare). Deras syn på djur (hur de behandlar spindlar inte inräknat) är också ganska tragiskt, med hundar på var och varannan bakgård som har tur om de får komma ut på promenad en eller två gånger i veckan.

I somras när vi gick runt i Venice Beach kom det också fram jävligt skumt folk och bland annat en mörk kille kom fram till mig med en gång min pojkvän bara hade gått in på toa lite snabbt och jag blev stående ensam utanför. Han började prata och undrade om jag var själv... Läskig stämning, men som tur var blev jag räddad av wannabegangstern som hade skitit klart.

Nu har jag bara varit i Los Angeles och inga andra ställen i USA, men deras levnadsstandard är ju verkligen inte som här i Sverige. Hygien i hushållen skiljer sig åt på många punkter, tycker jag. Likaså ens prioriteringar och värderingar skiljer sig åt, i min mening. Jag kan som sagt bara prata för L.A., men jag känner mig inte trygg där, vilken stadsdel jag än besöker. Inte ens i Hollywood, eller ens Beverly Hills, tycker jag att man känner sig säker, eftersom folk är så annorlunda mot vad de är i Sverige.

Jag håller med dig på alla punkter i din beskrivning av USA. Häpnadsväckande land som man älskar på många sätt (naturen, vägarna, maten, städerna, folket), men det är inte jämförbart med Sverige och den trygghet, "lyx" och standard som finns här.