Som jag sa så har jag inga personliga erfarenheter, men jag har däremot teoretiska kunskaper om världsomseglingar, och Atlantöverfarten är relativit sett en förhållandevis enkel segling med den jämna passadviden i ryggen som tar omkring tre veckor, rakt västerut från Gran Canaria. Man kan liksom inte missa Amerika. Det är känt sedan Columbus dagar.

Den verkligt stora uppgiften, som skrämmer vettet ur mig, är att härda ut härda ut kraftiga stormar och orkaner vi kan råka ut för, som kan pågå i veckor! Båten blir väldigt liten ute på havet och kastas lätt omkring av 10-15 meter höga vågor som sköljer över hela båten och vinden sliter i riggen. Då kan man inte göra någonting mer än att lägga ut ett drivankare eller ett långt rep efter båten som bromsar ner den, stänga luckorna ordentligt, och vänta ut stormen med att baka bröd eller någonting. Att stå ut med sådant oväder i veckor, instängd i en liten segelbåt, utan att gripas av panik är nog en stor psykisk påfrestning. Det är så man blir en härdad sjöbjörn, har jag lärt mig.

En annan tanke som skrämmer mig är att medeldjupet i Atlanten är 4.000 meter. Om båten blir vattenfylld sjunker den som en sten. Om båten läcker och tar in vatten minskar flytkraften och man riskerar att sjunka.

Man kan också segla ner längs Afrikas västkust och runda sydspetsen och segla österut. Då vinner man en dag! Det är en farlig kust, och det kan finnas pirater, och vi måste ha minst ett skjutvapen med oss, ett jaktgevär. Det finns intressanta resmål, t ex Gambiafloden, Kap Verde-öarna, Guineabukten och Kongfloden, och vi seglar i de gamla portugisernas kölvatten. Vi kommer ändå inte från att segla runt Afrika och dess sydspets på vägen hem.

Men vilket håll är bäst att segla?