Känner igen mig.
Kommer från en familj med mycket bra pengatillgång och vi har två stora, lyxiga stugor, en vid vattnet och en i fjällen.
Men vi åkte aldrig någonstans förutom till stugorna, inte ens inom Sverige, en gång till Danmark över dagen när jag var 10 år och det tyckte jag var världens grej. De tog heller aldrig med mig på barnanpassade upptåg, typ tivoli, vattenland och liknande.
Minns att jag alltid var avundsjuk på klasskamrater som åkte kors och tvärs med sina familjer och gjorde roliga aktiviteter, även de fattigaste.
Jag kände mig underlägsen på något sätt även om kompisarna avundades resurserna jag hade hemma.
Var väldigt intresserad av världen, fin natur och geografi och hade bra koll tills jag i gymnasiet insåg att jag tappat det mesta av dessa kunskaper.
Tror det blev så för att jag tillslut tappade hoppet om att vi någon gång skulle åka utomlands och därmed försvann intresset för geografi. Kommer ändå aldrig få åka dit liksom.
Minns även att folk i omgivningen ifrågasatte varför vi aldrig reste, vi som hade det så gott ställt.
Men mina föräldrar var helt enkelt inte intresserade av det, de hade rest mycket som unga och förstod inte min längtan. Dels att de var 36 år när de fick mig. Verkar som yngre föräldrar reser mer med sina barn? Även de som har fler barn än ett.
Känner att jag missat ganska mycket och blivit en smula inskränkt, lite rädd, inte kan hänga med i samtal om resor och upplevelser samt känner mig extremt icke världsvan. Vilket för mig känns pinsamt.
Hatar således när folk ska skryta om att de varit på massa ställen och säga "vaa vet du inte var det ligger??" "vaaa har du inte varit där? då har du missat något"
Har tagit igen detta till viss del sen jag blev myndig men känner lite som TS, "jaha så här ser det ut här, inget mer med det". Likgiltighet. Men ska se till att eventuella framtida barn får ut och resa emellanåt. Dock inte flänga runt som en galning om man inte har råd.