Att jag aldrig lär mig... För ett tag sedan var jag iväg på en weekendkryssning till Newcastle fast jag har svurit på att aldrig återvända till detta avträde till land.
Tror ni det hade blivit bättre? Tror ni att människorna hade tillfrisknat från sin eviga förkylning? Hade maten blivit ätlig? Månne solen kanske tittade fram? Hade utvecklingen kommit på samma nivå som resten av Europa? Hade det blivit någorlunda rent på gatorna? Hade de fått bättre tänder? Hade tiggarna och socialfallen blivit färre? Slapp man se gröna parkas, skoluniformer och nylonskjortor med styva kragar på ungdomarna?
ICKE!
Det första som händer när jag har räddat mig in på en pub från de avgasstinkande gatorna med sotigt rött tegel på vardera sida är att det kommer fram en mager rödhårig liten ettrig jävel med grisrosa hy, rinnande näsa och svårt kariesanfrätta tänder och frågar om det var något jag ville. Naturligtvis med spydig ton, han var ute efter att mucka igång ett bråk. En typisk representant för den brittiska manliga delen av befolkningen. Jag var tvungen att fråga vad han hette, naturligtvis var det Nigel, vad annars? Fick honom vänligt inställd genom att bjuda på en typisk brittisk "pint", öl av folkölsstyrka som man måste tvinga i sig baljor utav för att överhuvudtaget uppnå något som liknar berusning.
Sedan sket jag i stan och gick tillbaka till färjan, jag visste av tidigare erfarenhet att en promenad i en brittisk stad bara späder på en annalkande depression.
Tack för mig England, jag återvänder aldrig!