Finns det någon statistik på antalet resande ?

För som jag ser det har ju flygandet blivit billigare och hur man reser blivit fler de sista 20 åren. Samtidigt har äventyrslusten gått upp.

Säkerheten ja.., tja.., tror man kan dela upp folk där på följande : 1. De som har en stark önskan om säkerhet och på så sätt kan känna olust att dra till tex södra afrika. 2. De som vill resa och gör det.

Som sagts innan är det resebolagen som inte snackar om det så mycket. Det är mest solresor till Thailand som visas på TV

vad kan en biljett till namibia gå på nuförtiden?

8000 kr, men jag bokade min 9 månader före avgång. Det har funnits billigare biljetter med Air Berlin har jag hört.

Efter min 17 dagars resa i Namibia har jag några synpunkter dela med mig.

Namibia är ett stort land med ett bra utbyggt vägnät mestadels bestående av grusvägar. Kollektivtrafik saknas nästan helt, utan bil är det svårt att resa i landet. Kostnadsläget är ungefär som det i Östeuropa förutom bensin och diesel som är billigare.
Det finns ingen charterturism eller billiga resor, vanlig ekonomibiljett är det vanliga sättet att komma dit. Istället för charter har Namibia ett finmaskigt nät av mindre samhällen där campingar finns, både för tält och med mindre stugor för självhushållning. I större tätorter finns oftast hotell. Lägg till lodgerna som oftast kombinerar sin hotellverksamhet med camping, de finns oftast en bit utanför samhällena.
Vita sydafrikaner har i decennier campat i Namibia vilket är anledningen till de många campingarna.
Vanligen hyrs en bil, ofta en 4 hjulsdriven med campingutrustning som man kör med mellan attraktionerna, man campar eller tar in på rum eller hotell.

Min resa kostade totalt 33000 kr, hade fyra personer delat på bilen och drivmedel hade det slutat på 20000 kr/pers. De flesta svenskar har inte råd med sådana resor eller lägger pengar på annat. En resa till Namibia är många gånger en klassfråga. En familj på fyra får räkna med 80000-100000 kr för tre veckor, inga småpengar för knegarna.

I med landet är glest befolkat saknas grunden för social oro, det finns inga kåkstäder trots att landet är fattigt. Kriminaliteten är relativt låg, småbrott som stöld och inbrott förekommer.
Detta kan tyckas märkligt med tanke på att den lilla vita minoriteten äger merparten av marken som ofta är inhägnad.
Befolkningen är trevlig och hjälpsam, tiggeri är sällsynt, däremot lämnar man dricks.

Jag körde ensam med en fyrhjulsdriven cab, nästan 500 mil, kände mig inte otrygg. Fyrhjulsdrift är onödig på nästan alla D-vägar under torrperioden.
De vita markägarna och den utbredda fattigdomen på landsbygden dit många turisterna inte kommer skulle troligen sticka i ögonen på skandinavier. På Nananiaplatån fanns plåtskjul som hus med ökengravar och träkors utanför (tänk er westernfilmer), det klarar inte svenskar av att se.
Naturen är otroligt vacker, vägarna C27 och C19 som går parallellt med Namiböknen går genom ett förhållandevis öppet landskap med isolerade berg som sticker upp som kulisser ur marken.

Tre nätter sov jag ute i bushen för att titta på stjärnorna, det var inga problem, hyenorna höll sig på betryggande avstånd. Naturen är vacker, men stjärnhimmeln utan måne är otrolig, vintergatan kastar ljus på marken!

Jag skulle säga att södra Afrika inte är mer populärt för svenskar tack vare en obefintlig charterturism, höga startkostnader för flyg och bil, fattigdomen är otäck på sina ställen och det är inga trevliga minnen. Känslan av ett feodalt samhälle med en jordägarklass är påtaglig, med ett illamående som följd.

Tack för en bra rapport. Hur åkte du och vilka ställen besökte du?

Vilken slags fattigdom upplevde du som otäck? Jag har besökt Namibia ett antal gånger och visst finns det fattigdom men ingen svälter och det finns ingen misär i verklig betydelse.

I övrigt håller jag med dig, naturen är fascinerande och inget som vi kan uppleva i Norden.

Javisst, det är dyrare att åka till Namibia än en charterresa men din beräknade prisuppgift beror ju lite på vad man vill göra och hur man bor. Flyg kostar ca 8000 kr/person men kan bli dyrare i högsäsong. Boende kan man fixa bra och billigt om man planerar i förväg. Jag skulle snarare säga att en familj på fyra kan klara sig på kanske 50-60 tusen för en tio dagar tripp inklusive hyrbil-

Det är flygresan sin står för majoriteten av kostnaden. Väl där så är det billigt.

På vägen D 1084 genom Nananiaplatån (61 km lång) passerar du plåthus med gravhögar och träkors, höger sida. De fattiga hälsar trots allt glatt.
Vägen D 2319 norr om Brandberg passerar det lilla samhället Sorris Sorris, nästan hela samhället består av plåtskjul, fattigdomen är avgrundslik även om de inte är svält, det är på gränsen. Jag gav en packad åsnebonde skjuts till affären 40 km längre fram. Vad han hade att berätta om livet var allt annat än en glädjehistoria.
Guiden in i Brandberg får 650 kr/mån (1000 N$)av det statliga företaget, vilket räcker till en säck med majs, skolavgiften för två barn, en slant till styvföräldrarna. Dricks, om det ges, går till frukt och grönsaker, kött är mycket sällsynt på matbordet. Tyskarna var inte populära hos guiderna, snåla och arroganta. Vi gick i några timmar, för det fick han 300 N$ i dricks. På vägen in och ut samtalade vi om livet, familjen, världsproblemen o.s.v.
Samtidigt som en stor del av befolkningen lever i fattigdom som vi inte sett sedan 1800-talet finns det en vit jordägarklass som hägnat in stora delar av landet för boskapsuppfödning. Det vatten boskapen kräver hade givit mångfalt mer i grödor till gagn för det stora befolkningslagret.
Betänk att Namibias BNP är i linje med vissa Östeuropeiska länder, men klasskillnaderna är avgrundslika.
Den vita överklassen har kuststaden Swakopmund som semesterort, ett slags Båstad utan uteliv. Till saken hör att Namibia är så glest befolkat (och fattigt) att något uteliv i egentlig mening inte existerar, inte ens i Windhoek.
Den svarta majoriteten är i praktiken trälar till en vit överklass utan något hopp om snabb förändring, det sticker i mina ögon.
Bör jag påpeka att det nästan uteslutande är vita turister från sydafrikanska länder? Ofrivilligt känns det som om man tillhör dem, de besuttna, de privilegierade.
Nu körde jaq själv på vägar som turister vanligen inte besöker, hyr man bil och kör på landet får man räkna med en del otäcka upplevelser.
Det är det dåliga med landet.

Det glädjande är alla snälla människor som trots fattigdom är trevliga och hjälpsamma. Har man stake att välja bort de anpassade lodgerna/hotellen för camping och självhushållande stugor en bit från allfartsvägarna, då blir man berikad av möten med lokalbefolkningen. I Otjinene ankom jag sent, vid frågan efter en campingplats blev jag bjuden på grillat vid vägen, hela samhället satt ute och grillade, det var dans i ett litet hus.
Utanför Tsumkwe finns det några byar kvar med sanfolk (de med klickljuden), jag följde med ut på en liten tur i bushen med två jägare, en fru och en morsa, vi letade efter rötter.
En av byarna drygar ut bushmaten med lite turistnäring, marken räcker inte till längre. Det går att följa med ut på jakt också!
Jag bekantade mig med ett sydafrikanskt par i Uis en kväll (även de körde omkring och campade), några glas vin och samtal under stjärnorna. Som många gånger handlade det om Afrika, både ur bra och dåliga aspekter, mannen var i sextioårsåldern och lite bitter på utvecklingen.

Det kan hända att jag återvänder för en strikt stjärnskådarresa, då kommer jag i så fall hålla mig utanför turiststråken och från jordägarna.

Du får det att låta som om det här skulle vara något unikt för just Namibia. Visserligen är landet ett av världens mest ojämlika ekonomiskt sett, men mönstret med ett fåtal kapitalägande människor och fattiga som bor i plåtskjul finns ju överallt om man reser runt lite i världen. Och vad är det som är så stötande med gravar? Folk dör, många kulturer har som sed att gräva ner dem i jorden. Händer både fattiga och rika.

Inget konstigt med döda, vi har öppna samiska gravar på fjället. Det är kombinationen av extrem fattigdom, vita landmonopolister med grund i kolonialväldet och apartheidsystemet. Synen av plåtskjul med gravar utanför kontrasteras några mil längre ner på vägen av mil efter mil av inhägnad mark, och det är inte majoriteten av befolkningen som äger marken utan en liten klick vit överklass.
Jag mår illa av sociala orättvisor, än mer illa om jag stödjer ett ruttet system. Stora delar av turistnäringen kommer inte befolkningen till godo trots att staten gett sig in med ett bolag (NWR), exploateringen av landets resurser är ett annat exempel.
Socialt hänsynstagande vid turism blir allt viktigare, vi blekansikten med högst tvivelaktig historia i Afrika blir smärtsamt påminda om vår roll i ett system som fortfarande leder till fattigdom, jag vill så långt det är möjligt inte vara en del av detta.
Bonden från Sorris Sorris som fick en skjuts fick 200 N$ för två mineralstenar som jag först hade lagt 70 N$ i en burk för. Han bugade och nästan grät för pengarna, jag kände mig illamående av ett en fattig svart bonde bugade inför mig som privilegerad vit turist och uppmanade honom att aldrig buga för en vit människa, det är att upprepa historiska misstag. Å andra sidan är de flesta namibier väldigt stolta över sitt mångkulturella land.

Ovanstående tillsammans med relativt höga startkostnader samt stora krav på egen förmåga att själv planera resan, gör Namibia till ett mindre troligt resmål för svenskar. Mer bemedlade svenskar med resvana och social status har möjligen lättare att svälja fattigdomen då de lättare kan identifiera sig med det knallhårda klassamhället.
Naturen är otroligt vacker, människorna väldigt trevliga, hanterar man den otäcka fattigdomen på landsbygden blir man rikligt belönad med upplevelser.
Bara stjärnhimmeln är värd resan, obeskrivligt vackert.

Ändå trevligt med det tyska inslaget i Namibia med arkitektur och bryggerier osv.
Men vart åker liberala sydafrikaner om de vill slappna av och röka och kanske träffa vackra tjejer?

Portugisiska länder är väl mera mixed och kanske trevligare att vistas i. Är intresserad av long-stay inte turism.

Vad gäller fattigdomen så kan jag på sätt och vis hålla med även om det blir lite konstigt. Vi svenskar har inget problem att åka till Thailand och se fattiga människor men Afrika, ja då är det en annan sak?

Men visst, det är en liten kulturchock första gången man åker. Man inser att det finns människor som har grymt mycket lägre levnadsstandard än vi har i Sverige. Frågan är dock om de har lägre livskvalitet för att de inte har xbox, fin bil och vitmålad lägenhet? Jag har inte en Ferrari, lyxbåt, privatplan och en egen ö skärgården. Ändå anser jag att jag har en hyfsad livskvalitet.

Tråden är intressant och det har framkommit ett antal anledningar till att södra Afrika inte är så populärt bland svenskar. Utan någon rangordning:

Kostsam och lång resa
Kräver planering (hotell, transfer)
Okänt resmål
Fattiga människor

Inte fattigdomen i sig självt, de sociala orättvisorna lär många svennar problem med. Jag sammanfattar mina erfarenheter av Namibia.

Fördelar

Inte överexploaterat trots de många lodgerna/campingarna

Socialt stabilt land, inga väpnade konflikter eller grovt organiserad kriminalitet, tryggt att färdas i

relativt billigt land att vistas i

vacker natur, stora lättåtkomliga nationalparker (nåja Kaudum är undantaget)

trevliga, bemötande människor

bra vägnät, bra skyltat, GPS behövs inte

finns billiga campingar i nästan varje samhälle får 50-80 kr/pers. och natt

europeisk mat finns i varje samhälle, i städerna mataffärer med det mesta

man kan faktiskt få vara ensam i bushen, glest befolkat land, hyenorna håller sig på avständ

vintergatan från en månfri natthimmel ute i bushen kastar ljus på marken, Bortle 1! Mörkare än så här blir det inte på planeten.

Nackdelar

höga kostnader för att "börja", flyg och bil

bil är nästan ett måste, kollektivtrafik finns inte

knepiga hyresavtal för bilar

HIV är vanligt förekommande, likaså tuberkulos

kräver planering av resenären

stora social orättvisor med grund i apartheidsystemet

"uteliv" finns egentligen inte, man umgås på familjenivå eller släktnivå

solen går ner vid femtiden på eftermiddagen och upp vid sextiden. Allt stannar upp kl 18, kl 21 sover alla. Dagarna blir därför kortare än hemma.

nattkörning undanbedes tack vare mycket vilt på vägarna