På vägen D 1084 genom Nananiaplatån (61 km lång) passerar du plåthus med gravhögar och träkors, höger sida. De fattiga hälsar trots allt glatt.
Vägen D 2319 norr om Brandberg passerar det lilla samhället Sorris Sorris, nästan hela samhället består av plåtskjul, fattigdomen är avgrundslik även om de inte är svält, det är på gränsen. Jag gav en packad åsnebonde skjuts till affären 40 km längre fram. Vad han hade att berätta om livet var allt annat än en glädjehistoria.
Guiden in i Brandberg får 650 kr/mån (1000 N$)av det statliga företaget, vilket räcker till en säck med majs, skolavgiften för två barn, en slant till styvföräldrarna. Dricks, om det ges, går till frukt och grönsaker, kött är mycket sällsynt på matbordet. Tyskarna var inte populära hos guiderna, snåla och arroganta. Vi gick i några timmar, för det fick han 300 N$ i dricks. På vägen in och ut samtalade vi om livet, familjen, världsproblemen o.s.v.
Samtidigt som en stor del av befolkningen lever i fattigdom som vi inte sett sedan 1800-talet finns det en vit jordägarklass som hägnat in stora delar av landet för boskapsuppfödning. Det vatten boskapen kräver hade givit mångfalt mer i grödor till gagn för det stora befolkningslagret.
Betänk att Namibias BNP är i linje med vissa Östeuropeiska länder, men klasskillnaderna är avgrundslika.
Den vita överklassen har kuststaden Swakopmund som semesterort, ett slags Båstad utan uteliv. Till saken hör att Namibia är så glest befolkat (och fattigt) att något uteliv i egentlig mening inte existerar, inte ens i Windhoek.
Den svarta majoriteten är i praktiken trälar till en vit överklass utan något hopp om snabb förändring, det sticker i mina ögon.
Bör jag påpeka att det nästan uteslutande är vita turister från sydafrikanska länder? Ofrivilligt känns det som om man tillhör dem, de besuttna, de privilegierade.
Nu körde jaq själv på vägar som turister vanligen inte besöker, hyr man bil och kör på landet får man räkna med en del otäcka upplevelser.
Det är det dåliga med landet.
Det glädjande är alla snälla människor som trots fattigdom är trevliga och hjälpsamma. Har man stake att välja bort de anpassade lodgerna/hotellen för camping och självhushållande stugor en bit från allfartsvägarna, då blir man berikad av möten med lokalbefolkningen. I Otjinene ankom jag sent, vid frågan efter en campingplats blev jag bjuden på grillat vid vägen, hela samhället satt ute och grillade, det var dans i ett litet hus.
Utanför Tsumkwe finns det några byar kvar med sanfolk (de med klickljuden), jag följde med ut på en liten tur i bushen med två jägare, en fru och en morsa, vi letade efter rötter.
En av byarna drygar ut bushmaten med lite turistnäring, marken räcker inte till längre. Det går att följa med ut på jakt också!
Jag bekantade mig med ett sydafrikanskt par i Uis en kväll (även de körde omkring och campade), några glas vin och samtal under stjärnorna. Som många gånger handlade det om Afrika, både ur bra och dåliga aspekter, mannen var i sextioårsåldern och lite bitter på utvecklingen.
Det kan hända att jag återvänder för en strikt stjärnskådarresa, då kommer jag i så fall hålla mig utanför turiststråken och från jordägarna.