Shinjuku station var ju inte lite jobbig.
Vi hoppade av med Yamanote-linjen, men hitta tillbaka till den gjorde vi inte. Efter lite förvirring, och många frågade, lyckades vi komma till någon blågrön linje som tog oss tillbaka till Shibuya.

Det är världens mest trafikerade station. Jag antar att det var en av Chuo Line (det finns tre Chuo Line i olika färger såvitt jag vet).

Chuo är orange och går inte till Shibuya, så jag gissar på Saikyo alt. Shonan-Shinjuku / Takasaki

Jag vet att Chuos orangea linje inte går till Shibuya (jag pendlade genom att åka just den linjen). Men jag har inte koll på de andra linjerna.

Vet inte om du behärskar andra främmande språk än engelska.
Men på tidigt 80-tal var det snorenkelt att lägga ut små lappar i telefonkioskerna med att man erbjöd undervisning, så jag undervisade i svenska, tyska, franska och spanska (förutom en del engelska). Nu vet jag att telefonkioskerna är på listan över hotade arter, men jag kan tänka mig att man idag kan få lägga ut lappar på caféer eller sätta upp dem på anslagstavlor på konbini eller snabbköp.

Jag skrev ut att jag var man och jag fick exakt 100 % kvinnliga elever. Skall erkännas att närmare 70 % av dem var gaijin hunters. De har dock två fördelar, 1) de är inte överdrivet noga med undervisningens kvalité, och 2) de är väldigt betalningsvilliga.

Vad har du för visum?

Jag kan grundläggande japanska, spanska och esperanto. Jag befinner mig inte i Japan längre.



Jag hade turistvisum tills för en månad sedan då jag tvingades lämna landet efter 180 dagar som turist. Jag fick inget jobbvisum pga ett litet missförstånd hos myndigheterna.

Universitetsexamen? Antar att du inte har 10 års arbetserfarenhet.

Ja, jag har en fil kand. Snart har jag en master också och först då får jag bättre chanser att kunna få jobb i Japan, i och med att den formellt sett är på engelska. Då kan jag få ett sponsrat visum som engelsklärare, även om jag ogärna vill arbeta som det. Jag är för ung för att ha 10 års arbetserfarenhet då jag gick ut gymnasiet för 9 år sedan.

Det låter väldigt lustigt, speciellt iom att det var flera år sedan. Google har först på senare tid börjat med direktöversättningar mellan språkpar som inte inkluderar Engelska, men det är fortfarande inte implementerat i Google translate. Än så länge går allting via Engelska och därför är det "alltid" (undantag uppstår självklart) bättre att gå till/från Engelska, istället för till/från två icke-Engelska språk.

Halvvägs in i våran resa, och här är mina tankar;

1) Jag visste att deras engelska skulle vara tvivelaktig, men att den skulle vara så genomusel trodde jag sldrig. Vi hsr stött på vissa som kan helt okej, men gemene japan kan verkligen inte mycket alls, vilket kom som en chock eftersom det är ett så modernt och industraliserat land. De som kunde engelska sade också att de studerar engelska i skolan, vilket gör det hela ännu mer märkligt.
Se det inte som att jag hatar på dem, jag är bara förvånad att nivån faktiskt är så låg. Speciellt också när de engelska filmer jag sett på tv har textats och inte dubbats.

Med det sagt har språkförbistringen inte hindrat oss från att få eller görs det vi vill, alls. Det här alltid gått vägen med de få fraser man pluggat in.

2) Mest vänliga folkslaget jag träffat hittills. Även om de inte förstår så vill de hjälpa och vara till lags. Inte ens Amerika har så här bra servicekänsla.

3) Satan vilket nattliv i Shibuya och Shinjuku

4) Maten . Blivit helt kär i japansk curry som inte finns i Sverige. Även yakiniku, sushi och allt annat smakar himmelskt.

Jag älskar landet so far. Spanien är nog fortfarande mitt favoritland då jag har så stor koppling dit, men Japan kommer definitivt på tredje plats. Hit kommer jag definitivt komma tillbaka.

Edit: just ja, vad är grejen med vit skjorta och mörkblåa byxor egentligen? Ses det som finare här gentemot en vanlig kostym?

Det är kostymen utan kavaj. Salarymanuniformen. På sommaren tillåter de flesta arbetsgivare att man lämnar kavajen, mest av omtanke om den egna AC räkningen.