Hur uppfattas folk som inte faller inom amerikan/bufflig vit-stereotypen i Japan?
Jag är inte tatuerad, inte högljudd, inte straight och ute efter japanska tjejer, jag ser inte ut som en hormonpumpad grovbiff heller och jag klär mig inte i cargoshorts och ärmlösa t-shirts/linnen. Folk har sagt att jag har en väldigt intelligent och aristokratisk utstrålning och dessutom är snygg.
Jag skulle tro att jag är mer hygienisk, noggrann, principfast och rigid än t.o.m många japaner.
Ska vi kolla på deras stereotyper av västerlänningar så är jag långt ifrån "John" och "Bill" med fyrkantig käklinje, surfbräda och händer som dasslock och faller nog snarare, vad gäller utstrålning och personlighet, inom de stereotyper de brukar göra av nazister med järnkors och slängkappa. Jag vet att det låter dumt men kan inte förklara det på något annat sätt.
Jag är helt enkelt inte någonstans det minsta lik Youtubekille/bloggare nummer X med t-shirts, cargoshorts och japansk flickvän som ska guida andra till livet i Japan. Att jag uppfattas som väsenfrämmande (inte alltid negativt) har jag fått höra av andra många gånger.
Jag har sen sjuårsåldern gillat vissa speciella delar av japansk kultur, t.ex att de helst inte vill stoppa nånting i munnen andra använt tidigare, att de ofta har separata rum för toalett och dusch, att de förväntar sig att löften hålls till 100% och att de aldrig ruckar på rutiner eller principer, ogärna ändrar i menyerna etc...
Skulle jag vara en "neger" och ses som undermänniska i Japan? Tanken på detta gör att jag, trots att jag studerar japanska, inte känner mig motiverad att åka dit.
Tror japaner verkligen att det bara finns en typ av västerlänning? Att alla är som de horder av fittgalna engelskalärare i cargoshorts och Ralph Laurentröjor som befolkar Tokyo eller de manganördar som väller in? Ser inte japaner att folk har olika personlighet/stil etc? Är det alla över samma kam helt kategoriskt som gäller? Jag skulle må skitdåligt av att gå runt och bli tagen för en stereotyp jag inte har något gemensamt med, varken där eller på hemmaplan. Det skulle förstöra min resa om jag av alla jag träffade bara förväntades leva upp till en slags stereotyp.
Jag vägrar leva upp till hur folk förväntar sig att jag ska vara i Sverige, och jag skulle vägra leva upp till hur jag förväntades vara även i Japan (gaijinstereotypen). Det finns inget oartigt i det, men jag skulle aldrig försöka vara en "Eric" eller "John" bara för att det är så de VILL att jag ska vara. Jag ser för fan inte ens ut som en Eric eller John, klär mig inte som en sån, beter mig inte som en sån... Jag är unikum vart jag än är, i alla fall har det varit så i Europa. Med unikum menar jag inte trashigt ful och avvikande utan snarare avvikande på ett värdigt sätt.