Där har du fel. Kina har fortfarande en enorm marknad även om den delvis stagnerat. Kina är fortfarande på väg att bli världens största ekonomi, även om det går lite trögare än man hoppats.

Välkommen till 2002. Frågan som ts ställde gällde 2008 och framåt inte 2002. De stora ekonomiska förändringarna under 2000-talet skedde mellan 2002-2006. Utvecklingen efter 2008 är i stort sett en konsekvens av dessa politiska förändringar.

I stort sett finns de enda förändringar som rör vanligt folk under de senaste åren i bostadsmarknaden. Det har blivit mycket svårare att äga flera lägenheter, bostadsskatten har nyligan ökat drastiskt och städer, bl.a. Shanghai, har förklarat att man efter 50 år kan ta tillbaka marken utan att ge ett öre i skadestånd (Du äger inte bostäder i Kina. Man kan bara "hyra" dom, även om det officiellt betraktas som ett köp, maximalt mellan 50-70 år. Sen gör staten som dom vill med marken. Så på den här punkten är Kina fortfarande kommunistisk. Staten äger allt.).

Gällande landsbygden skedde utvecklingen successivt mellan 1990-2006. Löner och priser fortsätter att stiga, ja självklart. Från 1990 och framåt har det också varit en fantastisk utveckling. Kina har inte alls samma fattigdom som fanns då. Så visst, de som haft det svårast har mycket bättre. Men den politiken har inte heller så mycket att göra med det som skett de senaste 5 åren.

Dessutom, det du säger om " Bönder som förut knappt kunde få tag i valuta har flyttat in till städer där de kan tjäna pengar." är långt ifrån sant. Här hittar du istället det största sveket och de som har störst problem idag. Staten har köpt upp mark från bönder till priser som inte motsvarar priserna på lägenheter i städerna. De kan därför inte flytta in till storstäderna, de får inte hukou och måste bo och försöka få jobb långt utanför städerna där lönerna också är mycket sämre. Marken har de ju inte heller kvar så de kan inte odla längre. Här befinner sig en enorm mängd tidigare vanliga bönder, mellan landsbygd och städer. Arbetslösheten är mycket hög bland dessa, besparingarna är ofta borta och de har ingen möjlighet att flytta och få ett bättre liv. Staten skiter fullständigt i dessa människor.



Nej, jag har inte missat detta. Men man måste ta med i beräkningarna att priserna på livsmedel har tredubblats sedan 2006. Kostnader för skola, vård och omsorg har fyrdubblats. Man bör också ta med annat i beräkningarna som pensionär och statliga löner. I Peking år 2008 låg de lägsta pensionerna på 700 kr. Idag ligger dom på 1100. Det här är också lägsta levnadsstandard. I andra provinshuvudstäder är det ännu lägre. I Peking när vanliga arbetande medelsvenssons har allt mellan 5000-10000/månad finns det alltså många som har nästan ingenting. Pensionerna ökar inte utan står låsta med det man fick en gång. I Peking är pensioner på runt 2000:- mycket vanliga, i andra provinshuvudstäder runt 1000:-/m. I Kina skiter staten att ta ansvar och ger barnen försörjningsplikt. Vanliga människor i 30-40 års åldern måste alltså försörja sina egna barn plus sina föräldrar. Detta innebär att vanliga människor sparar allt mer och konsumerar mindre. Den utvecklingen ser vi fr.o.m. 2008 och framåt. Konsumtionen för över 90% av befolkningen ökar inte. Tvärtom har levnadsvillkoren blivit tuffare så att folk tvingas hålla hårdare i plånböckerna.



1% av befolkningen står för 90% av den konsumtionsökningen.



Ja, det stämmer absolut. Och hur mycket av dessa pengar tror du kommer "vanligt" folk till godo?

Men visst, boomen för själva staten har inte mattats av mycket alls, trots den ekonomiska krisen. "Hypen" däremot har mattats av rätt mycket, främst på grund av politisk stagnation och fortsatta missförhållanden.

Sen är det inga som helst svårigheter att äga flera bostäder. Det som har blivit svårare är att få banklån hur som helst men det är lättare än i Sverige (och billigare).

Staten kan inte ta mark hur som helst. Ett domstolsutslag för ett par år sedan, som det dessutom skrevs om i svensk media till och med, beslutade just i ett fall i Chongqing att staten inte hade rätt att kräva marken av en person som bodde där.