Kära forum!

Det finns en uppsjö av trådar på detta forum som berör Pattaya. De flesta verkar handla om hur dåligt det är, hur mycket horor som finns, och att du blir smittat med HIV så fort du passerar stadsgränsen. Nu vill jag därför ge er min berättelse.

Jag har besökt Thailand vid en rad tillfällen. Har rest runt en hel del i landet, och prövat på allt mellan storstäder till mindre landsortshålor. Min första resa gjorde jag för ca 10 år sedan och då endast under en månad då jag passade på att besöka BKK och Pattaya.

Naturligtvis har jag varit till alla de andra svenne-banan ställen också såsom Spanien, Grekland, Italien, Ullared osv...

Thailand har dock blivit lite av mitt andra hem, och då framförallt Pattaya. Skälen till det är flera, men att min första Thailandsresa var till denna stad kan säkert vara en del av sanningen men jag ska nu försöka förklara varför jag ser denna stad med helt andra ögon än vad som ofta görs på detta forum, i svensk media, och bland vanligt folk.

Att besöka Pattaya för första gången blir för många en moralisk krock. Inte på något sätt unikt för just denna stad, men säkerligen blir upplevelsen extra stark då staden faktiskt kryllar av kvinnor som säljer sig. För de "moderna" svenska männen som kommer från det lilla extremistlandet Sverige där det är någon fint och vackert att förorda tvångskvoterad föräldraförsäkring, feminism, fördelarna med mångkultur och café latte farsor blir denna stad och dess moraliska kompass ett rätt hårt slag i magen som vänder hela ens världsbild uppochned.

På min första resa gjorde jag nog som många andra Pattaya-turister. Bokade ett hotellrum nära Walking Street som för enkelhetens skull kan beskrivas som ett Pattaya på steroider. En gågata där festen i praktiken aldrig slutar och där kvinnor står och skriker "Hadsome sexy man!" så mycket de bara orkar och försöker locka in dig till just deras GoGo-klubb.

Naturligtvis var det på just Walking Street som jag spenderade en stor del av min första semester. Besökte strippklubbarna och massagesalongerna. Det var där jag trodde mig ha blivit förälskad i staden för första gången. Men det var också där, på Walking Street som jag för första gången sade till mig själv: "Aldrig med Pattaya".

När endast någon vecka återstod av min första semester träffade jag en barbrud som jag lärde känna lite djupare. Hon hade arbetat några år i Pattaya och visade mig också andra sidor av staden och dess befolkning. Sidor jag knappast kunde se genom att bara besöka stadens största festgata. Det var också hon som fick mig att förstå att jag skulle komma tillbaka och uppleva vad staden mer hade att erbjuda.