trro detta får bli min väg att gå, något tips om vad man bör studera på högskola?

De svenskar jag känner här inklusive mig själv som gått denna väg har samtliga någon form av ingenjörsexamen.

ditto.
civ.ing / masters är helt klart det mest gångbara, kan du jobba i vilken bransch som helst mer eller mindre. eller liknande, matte/statistik/fysik...
läkare är ju bra det med, men många extraprov etc att göra (å andra sidan tjänar du sjukt bra i alla delar av landet...)

ekonomi etc är typ meningslöst.

Även jag gifte mig med en Amerikanska. Jag träffade henne dock i Sverige när hon var här som utbytesstudent. En av hennes kompisar som var i Sverige något år tidigare gifte sig också med en Svensk (De bosatte sig dock i Sverige). I höst skall jag på bröllop i San Francisco för ytterligare ett Svensk-Amerikanskt par som vi hängde med när jag pluggade.
De borde nog sätta varningstest på utbytesstudier. Era döttrar kan stanna på andra sidan Atlanten eller ta med sig en "souvenir" hem :-)

Jag har varit i USA runt 15 gånger. Har betat av i stort sett varenda stad mellan New york och Miami plus några strandhugg i övriga landet..

En sak jag alltid brukar säga till bekanta som ska över första gången är att inte döma resten av landet efter New york. Den staden är som ett eget land med i mitt tycke vedervärdiga människor som flockats dit från när och fjärran..

Numera åker jag över en gång per år och då raka vägen till Fort Lauderdale som blivit mitt eget lilla paradis. Har skaffat vänner där bland locals så det känns lite grann som att komma hem..

Har genom åren ofta lekt med tanken på att flytta över permanent och öppna någon business men jag har en rätt trist dom i bagaget så det stannar där. Dessutom är det rätt skönt att ha något att se fram emot varje år..

Finns så mycket att säga om människorna i USA ( både bra och dåligt ) men om jag ska koka ner det så får det bli kvinnorna..

Jag har i Sverige praktiskt tagit aldrig varit med om att en kvinna har tagit första steget förutom om dom är dyngfulla. Rätt ironiskt att Sverige på den punkten är kvar på dansbanan sisådär 1933 med kvinnorna passivt väntandes i ett hörn med tanke på allt krut som lagts på att bryta ner könsrollerna..

Att försöka inleda en konversation med en kvinna utanför den av staten godkända mötesplatsen med utskänkningstillstånd är i 99 fall av 100 helt dödfött. Dom tittar på dig som om du är ett ufo..

I USA har jag tappat räkningen på hur många gånger jag börjat snacka med fruntimmer i olika vardagssituationer och fått deras nummer. Ibland utan att ens ha bett om det. Att det dessutom kryllar av min personliga favorit mulliga pattmadamer skadar inte heller..

Ett stort plus är att man som exotisk svensk står högt i kurs. Med sin generellt usla allmänbildning vet medelamerikanen inte så mycket om Sverige men någonstans i bakhuvudet så har dom alltid snappat upp att Sverige är ett premiumland

Måste ge du helt rätt där. Har hänt massor av gånger att tjejer har tagit initiativet när jag varit ute. Tror att amerikanska tjejer tar för sig mer.

Och det stämmer att som svensk är man exotisk. Lite brytning (min ex-fru sa att jag inte skulle försöka bli av med min brytning, utan behålla den) anses sexigt, och jag har någ fått ett par dussin dejter bara tack vare den. :-)

En gång på min favoritpub letade jag efter några bekanta från ett chatt-rum online. Jag hade aldrig träffat dem IRL, men det var en av tjejernas födelsedag så jag tänkte droppa förbi och säga hej efter jobbet.
Hon hade beskrivit sin klädsel, och jag såg en tjej vid ett bord som påminde lite om hennes profil-bild, och delar av klädseln stämde (men inte allt). Hon tittade på mig, jag tittade på henne och hennes blick följde mig genom rummet. Så jag tänkte att det kanske var hon och att hon kände igen mig från min bild. Så jag gick fram och frågade om hon var N.N.
"Nej, men jag kan vara det om du vill." blev det snabba svaret och hon bjöd mig in att sitta ner. Jag satte mig ner några minuter, drack en pilsner, vi bytte telefonnummer och jag åkte sedan vidare (hade en middag planerad senare på kvällen). Ett par timmar senare när jag gått och lagt mig ringde tjejen och ville träffas igen samma kväll. Så jag åkte hem till henne.

En annan gång (på samma pub) var det en yngre tjej (runt 26 år gammal skulle jag gissa) som började prata med mig, ville veta mer om Sverige, etc. Hon berättade att hon hade jobbat som strippa tidigare (senare fick jag veta via en bekant att hon fortfarande dansade). När det började bli dags att åka hem så sa hon att hennes taxi-chaufför inte svarade i telefonen, och bad mig skjutsa hem henne, och sedan komma in för en sista drink...

I bägge fallen var det tjejerna som tog initiativ till att börja prata och umgås.

Om vi bara räknar perioder som sträcker sig över ett år eller mer så har jag bott i Frankrike, Australien, Holland och Mauritius.

Det är ju egentligen inte så mycket att prata om, vad jag menar är att efter ett tag så har man lärt sig stället (brukar ta ungefär ett år) och då blir det ju allt ganska mycket vardag med arbete, betala räkningar och sånt som man gör hemma. Sen så har jag bott kortare sessioner i Thailand/Filippinerna (6 månader), Ungern, Norge, Finland, Danmark, USA osv. (3 månader) och då hinner man givetvis inte tröttna.

Där jag trivdes bäst var nog Paris där jag bodde tre år under mina universitetsstudier och jag tror att det hade väldigt mycket med att göra att det var just under den tiden av livet. Vi (familjen) flyttade hem i höstas ifrån en två års vistelse på Mauritius och då var vi väldigt trötta på ön, vad som i början lockar med lugnet, vädret och stränderna var det som i det långa loppet gjorde det till en fälla. det fanns inte så mycket utanför just dom sakerna, inga städer, kultur osv.... Men väldigt roligt att ha provat på.

Förstå mig rätt, jag tycker absolut att man ska pröva på att flytta omkring lite om man får möjligheten, det är roligt och man lär sig väldigt mycket. Vi kommer garanterat att flytta igen lite senare i livet.

Jag är en väldigt rastlös person.

Jag skulle hemskt gärna vilja ha ett liv i USA. Jag håller med trådstartaren hur man mer/mindre blir deppig av Sverige (iallafall jag). Jag hatar min hemstad, men samtidigt vill jag inte flytta.
Det enda som hindrar mig är hur dålig min engelska är, och på senare tid har jag fått veta att det är väldigt svårt att få ett green card i USA.

Det är väl bara att öva? Och när du väl kommer till USA och du måste prata engelska hela tiden så kommer du snabbt att förbättre den.
Jag skulle rekommendera att du börjar med att läsa böcker på engelska. Är faktiskt inget fel med at läsa om böcker du redan läst i svensköversättning, men på originalspråket. Läs om Sagan om Ringen och Harry Potter-serien eller vad du nu gillar för böcker. Köp böcker inom något område som intresserar dig, finns ju hur mycket som helst. På så sätt bygger du upp ditt ordförråd och får en bättre känsla för hur folk pratar, ordföljd och liknande.
Kanske till och med ta någon kvällskurs eller gå med i en studeicirkel?

Försök även med green card-lotteriet. Skadar ju inte. Jag misstänker att du inte har en utbildning som är extremt eftertraktad i USA (ingenjör eller IT till exempel), då är det bara lotteri eller giftemål som gäller.