Har inte rest utomlands efter 25-årsåldern.
Knappast inomlands heller.
Skönt att slippa trängas med folk som inte intresserar mej.

Jag har rest mycket under mitt liv, men aldrig på eget initiativ, jag har alltid blivit medbjuden. Visst var resorna trevliga, men de var aldrig några särskilt starka upplevelser. Alla länder i världen är ganska lika. Alla sevärdheter har du redan sett på TV, all mat har du redan ätit på svenska restauranger, alla aktiviteter har du redan upplevt i liknande form.

Visst har jag fått många trevliga minnen, men det får man alltid när man gör roliga saker med vänner, oavsett vad man gör och var man gör det.

Är är väll olika finns ju vissa som enbart reser för att kunna lägga ut på nätet och skryta om det.

För mig är det för att uppleva kultur, historia, mat ,musik etc.

Tycker det är fascinerande, tex som när var till Tallinn och besökte KGB museet. Svårt att förstå som utomstående hur situationen var under den tiden.

Visst skriver jag om mina upplevelser här. Men främst i syfte för att förhoppningsvis kunna insperera andra och ge tips och råd. Något som jag själv också uppskattar att få.

Mycket bra frågeställning, jag tycker också det är konstigt om man har råd och aldrig reser utomlands.

Det är verkligen det roligaste som finns att åka ensam till ett främmande land där man inte känner någon.

Blir liksom ett slags äventyr för mig själv kan man säga när jag åker, vart man än går är där outforskat land och massa främmande människor runtomkring.

Kul att prata med lokalbefolkningen men speciellt med andra främmande som är ute och reser också.

Jag har rest med vänner och familj med men det blir liksom inte samma grej att åka tillsamans, då håller man sig alltid med varandra hela tiden.

Jag litar inte på människor som känner att de måste prova på nya saker hela tiden.

För mig så är de flesta resor något man gör i tjänsten. Varför skulle jag vilja offra min fritid på att känna spänningen av att riskera att få något mystiskt djungelvirus eller bli knivhuggen av limsniffande gatubarn? Jag får tillräckligt av den varan i det här pisslandet.

Ok för en semester till Japan eller liknande ställe, men det är ju knappast dit som vagabonder med omättligt behov av spänning reser.

Man upptäcker sin svenskhet när man är utomlands. Förr var jag ressugen, jobbade som aupair, reste öster om Ural mm. Nu tar det bara några dagar så längtar jag hem när nyhetens behag har lagt sig. Obegripligt språk, annorlunda mat, sur personal på hotellet (och då var det nästansvenska Estland). Det finns stora kulturella skillnader inom Sverige och mycket att se och upptäcka här också och med flygskammen har man ju ett bra alibi att vara hemmavid😋👍

Ointressant art. Förknippas med fattigdom

Vet att du sökte folk som aldrig rest utomlands. Jag får dock nöja mig att säga att jag bara rest väldigt lite, oftast till länder i närheten som Danmark och Norge.

Nu är det till viss del pengarna som styr, men samtidigt har jag aldrig känt något större sug eller intresse för att resa. Om jag gör det blir det oftast resor inom Sverige. Svårt att beskriva varför, är kanske som alla intressen att man antingen har det eller inte har det.

Tycker inte heller det är särskillt kul när vänner berättar om sina resor, brukar mest lyssna för att vara artig. Men jag är egentligen inte speciellt intresserad.

Så jävla träligt detta tjat om att resa. Klarar du inte av lite kyla och mörker, som en riktig bebis, så dra utomlands då? Vi andra som har karaktär har uppenbarligen inte samma behov. Livet består av mer än snabba kickar och varmt väder. Jesus....

Bra tråd!
Själv är jag både nyfiken och lite äventyrslysten - men har blivit försiktigare.

Varför resa utan anledning, egentligen? Både kostsamt och jobbigt, bara för att se hur det är på en annan plats. Det finns så många platser - så det är nästan löjligt att börja beta av alla resmål.

Reser man dessutom tillräckligt långt (dvs ett varv runt jorden), är man ju tillbaka där man började..

Jag har fått mer respekt för människor som inte reser i onödan. (och mindre respekt för rastlösa som bara är ute efter ett intryck).

Samtidigt måste jag erkänna att resande har gett mig perspektiv. Utan mina resor, hade jag inte varit densamme. Tack vare mina reseintryck, har jag fått perspektiv att stoppa in andra upplevelser i.

Den som väljer att inte resa är förmodligen försiktig. Personer som inte vill utsätta sig för någon som helst onödig risk. Och stannar hemma.

En gång såg jag en dokumentär om ett kvarter i NewYork. Det var en kille som dokumenterade sina barndoms kvarter. I filmen berättar han om en kvinna som alltid satt på en stol på gatan: och hon hade filosofin att det finns två sätt att resa. Antingen flyttar du kroppen till någon annan plats. Eller så låter du helt enkelt världen komma till dig.. Hon menade alltså att hon reste, fast hon satt stilla.

Världen är stor, och när du får vidgade vyer, blir du inte densamme längre. Det betyder att människor som du levt med upplevs som "lite bakom". Och du kan inte fortsätta umgås med dom på samma sätt som förr.

Nu är väl egentligen den tid i historien då det är som mest onödigt att resa för att uppleva andra kulturer. Allt finns på nätet. Vill du kan du videochatta med en Korean eller titta när folk simmar med fiskar i Australien. Ett klick bort.

Jag har rest en del och känner inte att det utvecklat mig särskilt mycket mer än att ”det var kul”.

Pratar jag med bekanta som reser mycket vad de gör på sina resor verkar de lägga 95% av tiden utomlands på att äta, sola, supa och bada. Det kan man väl göra i Örkelljunga om man vill?

Det är bara de som inte reser själva som inte förstår hur mycket man lär sig av livet och världen genom att försätta sig i fullständigt främmande kulturer. De flesta jag känner som aldrig rest är otroligt trångsynta, utan att själva veta om det givetvis.