Har rest mycket sedan millenieskiftet, såväl privat som jobbmässigt. För 10 år sedan var varje nytt resmål spännande - nya sevärdheter, spännande möten och kulinariska upplevelse

Har sedan något år haft utmaningar med att hitta nya intressanta resmål - alla `Top10` är avklarade, men även nyfikenheten har minskat.

Att sitta på en vacker piazza (som jag kanske besökt fyra gånger förut) med ett glas vin och titta på människor trumfar att se ännu en kyrka eller uppleva det senaste `nya Berlin`. Vill bara komma iväg snarare än att få uppleva något nytt...

Undrar om någon upplevt samma känsla, och hur ni hanterat den?

Finns ju myxket myxket att se samt utforska. Det gäller bara att hitta dessa mål. Hyr en bil och besök olika små byar, kusten osv osv.

Allt, alla platser, är avklarade. Det finns inget mer än så. När man nått dit är det bara till inse att man står vid slutet av sin resa, och att det kanske är dags att återvända hem.
Fast å andra sidan så tröttnar man nog väldigt sent, kanske aldrig, på kvinnor och sex.
Att se ett vackert sköte = att se Mona Lisa 100 ggr.

Tidigare ville jag alltid se ett nytt land, nya kulturer, nya upplevelser.

Idag har nyfikenheten dött, den hunger jag hade som backpacker har förbytts till att sitta på ett ”säkert resmål” på ett hyfsat hotel, orkar inte med fler nya intryck.

Sorgligt men sant, vill knappt resa längre...

Ja,ja! Med åldern så blir det så.
Sedan 5-6 år är det Koh Samui för hela slanten. Skaffat vänner från hela världen och alltid är det någon på plats förutom expats och locals som alltid är det.
Omvärderat helt!

Jag var i 7 länder år 2019 och jadå, hade riktigt magiska upplevelser.... Men är nu riktigt trött på att resa. Det får vara nog för mig i ett tag. Orkar inte resa ännu. Men om jag ska resa så vill jag inte rekommendera någon om mina resmål, de ställen jag åker till känner knappt några till och det är just det som ger den "speciella" känslan med att vara där och få känna mig helt bortglömd och oberoende att jag kan göra vad jag vill med mitt liv.

Jag har rest jorden runt men vet att det finns massor av platser som jag fortfarande vill se och uppleva. Dock är det ganska besvärliga platser såsom Namdapha nationalpark i östra Himalaya, Sydpolen och Myteristön Pitcairn Island som är känd från HMS Bounty bland annat.

Jag har rest mycket. Väldigt mycket.

Håller med. Det finns massor man vill se men det är för bökigt och för långa flygresor.

Jag föredrar att resa i Europa numera. Finns väldigt mycket här också även om "ännu en medeltidsstad", "ännu en antik ruin" börjar kännas tjatigt.

Jag börjar gå mer mot naturupplevelser. Västra fjordarna i Norge häromåret var en av höjdpunkterna i mitt liv.

Och att bara insupa en annan atmosfär än hemma. En öl i Tjeckien eller en pint i England.

Jag känner detsamma, reser helst till några av de platser jag redan sett. I början var det kul att upptäcka men man kommer till det att man vill åka till ett och samma ställe och stanna där någon vecka.

Vad tyckte du om västra Namibia och Pamir Highway genom Pamirbergen i Tajikistan?

Vad tyckte du själv?

Att resa blir väl till slut som allt annat: Nyhetens behag försvinner och förtrollningen försvinner. Jag har rest en hel del och känner igen mig i din beskrivning. Tidigare gav resandet och nya platser mig kickar. Jag gick igång på resandet. Idag känns det inte alls lika "igångsättande" även om jag uppskattar att resa fortfarande. Ännu en flygplats, ännu en strand, ännu ett vackert torg, ännu en kyrka... Som med allt, lägger sig passionen och vardagen tar över. Det gäller då att försöka se allt med ett barns ögon. Att möta nya platser med barnets nyfikenhet och förundran. Jag är iallafall oftast gladare när jag reser än hemma, oavsett om jag reser inom Sverige eller utomlands. Jag vill fortsätta att resa även om en viss mättnad har infunnit sig.