ii) i länder som av många betecknas som farliga för västerlänningar är lokalbefolkningen oftast oerhört välkomnande mot just västerlänningar. Har aldrig blivit så vänligt bemött som jag blev i Iran, Egypten och muslimska/konservativa delar av Indonesien. Folk kan skilja på t ex amerikanska turister och vad USA:s regering sysslar med. Sen finns det såklart extremister överallt, så lite vaksam ska man vara i vissa delar av världen.

Att vita och östasiater har den överlägset högsta arbetsmoralen.

Att araber ser ner på hårt arbete.

Jag har besökt många länder och kommit fram till flera insikter längst vägen:

- Att man kommer långt på bra engelska
- Att människor utan pengar tenderar att vara givmildare än de som har det gott ställt
- Att större delar av världen fortfarande är djupt rotad i religion
- Att global kapitalism gjort att fler och fler platser känns generiska
- Att Sverige är rikt materiellt men själsligt fattigt
- Att resa främst för turism oftast leder till besvikelse & tristess
- Att en bra bok kan vara ens bästa vän när man reser själv
- Att ett leende mot en okänd är värt tusen ord

Fyll gärna på med egna insikter ni fått genom era resor

Vart åkte du? Har läst många som dig. I trådar om otrevligast lokalbefolkning hamnar Egypten alltid topp 3 och jag har aldrig förstått varför. Hur bär man sig åt?

De flesta av oss har det bra materiellt, men få mår bra inombords.

Ensamhet och depression är en nationalsport i Sverige. Den riktiga pandemin. Hyper-individualismen leder till mentala kollapser. Gud är död. Kapitalet ersätter allt. Vi prioriterar svett och hög puls före andligheten. Vi knaprar lyckopiller som aldrig förr, vi lever våra liv på internet, vi springer med flocken, och gör vi det inte så knyter vi näven i fickan, vi håller upp en fasad på jobbet, vi stirrar ner i flaskan om helgerna, vi baktalar varandra, vi jämför oss ständigt för att se hur vi ligger till i den moderna tävlingen, vi fyller tomrummet med hedonism och konsumtion.

Jag befann mig i byar i södra Peru och i norra Thailand där skratt, tillbedjan och gemenskap var ett naturlig inslag i vardagen. Här hemma tittar man i dörrögat innan man stiger ut för att undvika ett möte med grannen.

Vilket sattyg det är med korruption.. Vi nordbor har något djupt rotat i oss som gör att vi vill göra rätt för oss och inte stjäla från systemet som vi alla bidrar till. Människor i fattiga länder har en likgiltighet och misstro till det offentliga, vilket gör det omöjligt att tänka långsiktigt. Det är sorgligt att se, och jag vet inte hur bryter den onda cirkeln.

EDIT: Något som också är väldigt påtagligt är hur annorlunda vi svenskar beter oss mot varandra om vi stöter på varandra på resande fot på andra sidan jordklotet medans här hemma skulle man aldrig få för sig att börja en spontan konversation med någon helt okänd på bussen.
Detta gäller även invandrare/2a generationens som man ofta undviker här hemma men råkar man träffa någon på en avlägsen ö i indonesien så blir man vänner på 5 sekunder och nästan alla kulturkrockar osv som finns här i Sverige inte existerar alls på samma sätt