Vi åkte alltså stor linjebuss på den där smala vägen som kantas av flera hundra meter lodräta stup. Som om det inte var nog, stötte vi på en bil som fått punka. Bilen stod intill bergssidan av vägen och ägaren bytte däck. ”Då får vi pausa en stund” tänkte vi, eftersom det utrymme som fanns kvar mellan bilen och stupet var klart smalare än bussen. Men det tyckte inte bussföraren. Han körde förbi! Jag satt på stup-sidan, och jag kan svåra på att delar av hjulen var ute över stupet (det fanns inget skyddsräcke på den sträckan). Jag är inte lättskrämd, men där hamnade hjärtat i halsgropen. Intill oss satt en stor, stadig man som var vit som ett lakan och helt klart mådde illa. När vi gick av vände han sig till oss och sade, på klingande finlandssvenska ”Nå, men då överlevde vi i alla fall. Det var det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Vad skönt att få prata med någon som begriper vad man säger. Kom så går vi till en bar. Nu måste vi få lugna nerverna. Jag bjuder!”