He, he, samma för mig faktiskt. Jag har rest reguljärt i 70-80 länder och då stött på bla en gammal skolkamrat på ett berg i Tasmanien och en granne på en gata i Singapore.

De senast 3-4 åren har jag upptäckt charter och tycker det är finemang. Billigt och smidigt att ta sig till platsen och sedan hyr man bil och ser landet. Även om TS är uråldrig så förstår jag inte varför man skulle dissa t.ex. Thailand och Bulgarien. Norra Thailand är mycket fint och att vandra mellan bergsbyarna och risfälten där är en lisa för själen om man nu inte vill sola och bada i söder. Likaså Bulgarien. En av mina bättre resor var när vi tog en charter till Nessebar/Golden beach, som förvisso är ett rätt trist ställe, och hyrde bil och körde runt en vecka i Bulgriens inland och bodde på pensionat och skådade fågel och letade orkideer. Dessutom har man då en "reservplats" på charterhotellet där man kan relaxa och sola/bada någon dag om man känner för det. På gamla dar drar jag mig heller inte för att tillbringa en hel vecka på charterhotellet särskilt under vinterna, när man är utsvulten på värme/grönt, och bara ta små promenader i omgivningarna.

Resefolk tillhör de mest snobbiga kategorierna man kan stöta på och just att diskutera sina resor och kvalitetshöja dessa framför andra, enligt någon inre mer eller mindre förbryllande logik, är vanligt och rätt kul att lyssna på. De tar sig själv och sittt resande på så förtvivlat stort allvar och vill gärna göra det till en form av "statement".

Lite rart är det allt.

Jag bor i USA och upplever samma sak här. Jag tycker om att resa till "ovanliga" resmål, och när jag kommer tillbaka från en resa till, säg, Saudiarabien, ställer amerikanerna på mitt jobb väldigt få frågor (ofta bara en fråga: jaha, varför?). Men när någon kommer tillbaka från Disneyland i Los Angeles, då blir det liv!

Jag tror det till största del har att göra med vad folk kan relatera till. Har de själva varit på ett ställe eller har planer att dra dit är det naturligt att de är mer intresserade. De flesta delar inte samma intresse som backpackers för exotiska och svåråtkomliga destinationer.

För ett fåtal andra verkar det handla om avundsjuka. Någon ser kanske sig själv som en riktig globetrotter med sin årliga långresa till Asien plus några långhelger i Europa, men när denne stöter på någon som reser jorden runt 3x per år får han lätt komplex och sticker huvudet i sanden. Allt för att behålla bilden av sig själv som globetrottern...

vissa ser väl resandet mer som avslappning och att koppla ur från vardagsslitet på jobbet, än vi andra som reser mer för upplevelserna och äventyren. det kan väl vara lite som att kläcka en folköl i soffan framför 'americas funniest home videos'?

Anledningen till att de flesta väljer charter framför att sätta ihop något själva är att man oftast vet vad man får och inte behöver tänka så mycket själv. Man vill bara bort från vardagen och jag tror egentligen inte att så många bryr sig om exakt var man åker. Man tar det som resebolagen för tillfället erbjuder och det man hört är bra från kompisar.