Här följer mina 3 veckor i Phuket och Krabi

Kamala
Resan började med en tripp till Kamala för att ta det lugnt 2 nätter efter flygresan som tog rätt hårt på mig efter som jag har väldigt känsliga öron som tar skada vid tryckskillnaden vid landning.

Boende: Kamala Inn
Pris: 1000 baht/natten

Ganska fräscha rum med AC, varmdusch samt Tv. Dock var ägaren, en äklig engelsman, ett riktigt rötägg. Andrqa natten regnade det in under väggen i just vårat rum. Vi bad om lite kompensation för detta men tyckte vi var dumma i huvudet. På detta fick vi desstutom betala för frukosten som vi hade blivit informerade om var inkluderad. Olyckligtvis hade thailändarna som jobbade där uppenbarligen inte fattat när vi frågade om "breakfast was included". Vi försökte förklara det för Engelsmannen men han envisades med att det var vi som hade missuppfattat och att om vi bara hade "tänkt efter" så skulle vi insett att frukost aldrig skulle vara inkluderat.

Kamala var i övrigt ett ganska fint ställe. Bra ställe att starta på helt klart. Många små pubbar och desto fler skräddare som var inställda på att man skulle köpa något av dem. En fin sandstrand bör tilläggas.

Phuket Town
Efter Kamala tog vi minibuss till Phuket Town där vi stannade en natt på On On hotel. Detta visste vi inte då var det samma "On on hotell" som Leonardo Di Caprio bor på i början av filmen "the beach". Ganska häftigt, tyckte jag iaf.

Rummet vi bodde på kostade 400b/natten och hade AC dusch och såg lite ut som jag skulle föreställa mig att en lite finare fängelsecell i östeuropa skulle se ut. Det mesta var slitet och lakanen luktade rök, vilket jag hade ganska ont av. On on är förövrigt stadens allra äldsta hotell.

Phuket Town var en ganska speciell stad, massa elledningar som hängde ner på gatan. Såg faktiskt ut som att det var barn som skötte om elektriciteten i staden. Riktigt mycket trafik dessutom, praktiskt taget omöjligt att ta sig över vägen på många ställen. Trots detta var det ändå en viss charm över staden. Dessutom var det precis som Krabi stad oerhört billigt att äta här. Även om jag själv tyckte att Krabi var en betydligt mer intressant stad.

Koh Yao Noi
Efter övernattningen i Phuket Town tog vi buss ut till en pir utanför staden för att därifrån ta båt ut till Koh yao noi. Båtfärden tog uppskattningsvis 1 timma och kostade 100 baht.

På Koh yao noi bodde vi i en Bungalow på ett ställe vid namn Coconutcornet för 500baht/natten. Detta hade vi ringt och bokat innan via den turistbyrå som fanns brevid On On hotel. Detta var väldigt tur fick vi reda på när vi kom dit då ägarna hade hållt på större delen av förmiddagen med att slänga bort folk som kommit och frågat efter rum då dem var fullbokade.
Boendet var toppen.
En riktigt mysig bungalow med trappa ner till betongrum där badrummet var. 20 meter från bungalowen låg en hyfsad strand. Hyfsad till den graden att det gick och bada innan tidvattnet sjunk undan vid 3 tiden och gjorde det långgrunt en riktigt bra bit ut.

Koh Yao Noi var en riktigt fin ö. Förrutom lokalbefolkningen som håller största andelen av människorna på var det endast några få Backpackers som höll till på ön. Vi stannade här 2 nätter varav vi andra dagen hyrde moppar för 250baht/dagen och åkte runt för att upptäcka ön. Man måste åka allra längst upp i norr på ön för att nå något som skulle kunna klassas som centrum. Här fanns, som det fanns överallt där jag var i thailand, en 7 eleven och ATM-maskin. Samt lite småbutiker.


Kommer uppdatera den här rapporten eftersom, hoppas det blir intressant läsning för någon.

Railey Beach
Efter våra nätter ute i djungeln i Koh Yao Noi tog vi tuk tuk på morgonen ut till piren en bit norrut på ön för att kunna ta longtail-båt över till Krabi. Vi kom till en pir där vi fick åka med en snubbe in till Ao Nang för 100 baht/person. När vi kom till Ao Nang tyckte vi inte riktigt att det verkade som ett ställe som vi kände för att bo på. Vi hade hört att det skulle gå att ta båt därifrån ut till ett ställe vid namn Railey beach. Efter lite snack mellan oss bestämde vi oss för att leta upp en båt som kunde ta oss dit. Detta tog inte lång tid och kostade 80 baht/person.

När vi väl kom till Railey var det dags att leta upp boende. Vi hade hört att det i princip var omöjligt att hitta billigt boende på den sidan av Railey som den fina stranden ligger på. Vi gick därför över till andra sidan för att där söka lyckan. Där fann vi ett hotell som jag har förträngt namnet på men det hette något med "Diamond".

Dem tog 1000 baht/natten för ett rum som förvisso hade vitare väggar än de som vi hade haft när vi bodde i fängelsecellen på On on, men desto fler myror.
Tro nu inte att jag har speciellt mycket emot myror. Vi har haft lite myror på var och en av ställena vi bott på. Men jag tål inte riktigt när det kommer en myrarmé så fort man lägger fram tandborsten. Grovt överpris för detta rummet insåg vi och bestämde oss för att leta vidare efter nytt boende. Innan våran första natt gick vi därför runt på den sanslöst fina stranden på motsatta sidan från där vi nu tvingades bo. Vi tittade ut över det fina havet som var inramat av två stora klippor på vardera sida. Bakom den högra klippan kunde vi urskilja en ny strand, som vi inte hade hört om tidigare. Efter att ha kollat upp vad detta var för något fick vi informationen att detta var Ao Tonsai. En strand som man kunde nå antingen genom att gå igenom berget på högra sidan av stranden eller att ta båt runt. Vi bestämde oss för att prova lyckan och gå igenom berget. Efter en, i alla fall för mig, ganska besvärlig tur genom stigen genom berget kom vi fram till det som var Ao Tonsai. En lite mindre strand än Railey, men desto mindre turister och desto softare stämning. Här måste vi bo! Vi letade upp boende och bokade det för att dagen efter komma dit och leva det softa livet.

Ao Tonsai
Vi kom alltså dit dagen efter, denna gången med båt. Och begav oss med stora förväntningar till vårt nya boende på Pasook Resort. Detta låg en bit uppe i djungeln när man nått ungefär halvvägs på stranden.

Här kunde vi välja mellan att bo i lite mindre fina cementbungalows för 400baht/natten eller en riktigt stor fin trästuga för 800baht/natten. Vi tyckte att det helt klart var värt att bo i denna rymliga och riktigt fina stuga så vi tog det.

Ao Tonsai är utan tvekan det softaste stället på min resa, frågan är om det inte är just Ao Tonsai som är defintionen på vad "soft" innebär.
Den lokala befolkningen spenderar större delen av dagarna med att klättra i berg och då och då lära backpackers att klättra. På kvällarna och nätterna är det party och reggae som gäller och det förekommer en hel del maja-rökning.

Personalen på vårt hotell var helt sjukt trevliga och vänliga, man fick höra "Hello sir, how are you doin today", vid flertalet tillfällen.

Under en av våra 3 nätter på Ao Tonsai hyrde vi en kajak och paddlade förbi Railey beach för att komma till Phra Nang. Som min polare hade hört skulle vara en helt otroligt vacker strand. Det var det. Nackdelen med att utse en strand till världens näst vackraste strand är att det gör att det kommer en helvetes massa turister dit. Detta märkte vi när vi kom till phra nang. Vi hängde dock ändå här hela dagen då det verkligen var superfint och klart värt det, trots alla turister.

Vi gillade Ao Tonsai skarpt och märkte till vår och andra backpackers största fasa, att vi höll på att fastna här. Vi hade upplevt det här stället nu, det var dags att dra vidare.

Kommer uppdatera den här rapporten eftersom, hoppas det blir intressant läsning för någon.

Bra att du skrev det så man har vett att boka.

Tack för en trevlig rapport. Fortsätt gärna med det.

Krabi - Staden
Nu var det alltså dags att lämna detta förbaskat goa stället som vi hade fäst oss vid och pröva på nästa plats på vår lista. Min polare som jag reste med ville då dra till staden Krabi, som jag var enormt skeptisk till. Jag hade, precis som många med mig, hört att det var ett riktigt skitställe och folk vi träffade på vår resa sa "Åk inte dit, om ni måste åka dit så ta er därifrån så fort som möjligt". Nu i efterhand ångrar jag inte för en sekund att jag spenderade två nätter i denna mysiga staden.

Krabi påminde mig mycket om Phuket staden, fast mindre galen trafik och betydligt mysigare stämning. Jag har aldrig vart i grekland, men min polare sa att det påminde honom mycket om grekland. I sådana fall vill jag till grekland.

I Krabi bodde vi på P Guesthouse, ett jättefint budgethotell ett stenkast från centrala Krabi. Rummen var nyrenoverade med varmdusch, 2 sängar och tv. Priset? 400baht/natt gjorde det till det absolut mest prisvärda boendet på hela resan. Priserna i Krabi i övrigt var ganska hyfsade dem med. Det märktes att turister inte gillade att åka hit. Detta medförde att priserna inte har rusat iväg här som på turistorterna, som billigast käkade jag ris med kyckling och lite grönsaker för 20 baht. För er som är obekanta vid den thailändska valutan motsvarar 20 baht ungefär 4 kronor. Detta käkade jag givetvis inte på någon fin restaurang utan på matmarknaden i Krabi.

Matmarknaden i Krabi var verkligen något man måste uppleva. Några hundra meter från den flod som rinner genom Krabi ligger en öppen yta med ett hundratral tält som allt från de billigaste och godaste pannkakorna jag käkat till kycklingspett och donuts. Och det bästa av allt: Allting är svinbilligt. Dock tror jag att min vaccination av dukoral kom väl till pass här. Hygienen är inte den bästa. Men vad gör det när det smakar så underbart gott?

Vi passade även på, efterosm min polare fick för sig att det skulle vara gött, att göra en utflykt vår andra dag i Krabi. Vi blev hämtade med minibuss tidigt på morgonen och blev skjutsade en bit utanför staden till en skog. I den här skogen fick vi bada i varma källor. Efter det åkte vi ut till någon sjö vid namn "Emerald lake", eller dylikt. Detta var faktiskt, hur turistaktigt det än låter, jäkligt skönt. Men det bästa har inte kommit än.

Slutet närmade sig på vår dagsutflykt och det blev dags att åka till Tiger temple, som jag tyckte verkade reätt ball efter som jag aldrig varit i ett tempel innan. Det var genomrötet. Templet, om man nu ska kalla det så, såg ut som en gammal gymnastiksal med lite berg i ena änden av salen och souvenirshop i andra. Vem fan har souvenirshop i ett tempel? Riktigt besvikna och irriterade lämnade vi templet och kom ut på gården. Vi fick syn på en lång trappa upp för berget brevid templet. Vår guide berättade att buddah, någon gång i världshistorien hade vandrat uppför trappan och blabla. Dem hade därför byggt ett tempel däruppe i hans ära. 12xx trappsteg, 40 minuter och 35 grader senare var jag och min polare uppe på toppen. Det var fan helt jävla supermäktigt. Jag höll visserligen på att dö av trötthet, men jävlar vilken utsikt det var däruppe och helvete vad häftigt att dem byggt ett tempel så högt upp. Hela dagen var räddad.

Skitbra skrivet. Fortsätt fortsätt fortsätt.

Koh Lanta
Under vår andra dag i Krabi hann vi även med att boka boende samt transport till vårt nästa mål på vår resa. Den förmodligen svenskaste platsen söder om Mallorca, Koh Lanta.

Transporten över vattnet fick för första gången hitills på resan inte bli en longtailbåt som jag hade fäst mig vid. Utan en traditionell färja. Resan ut till Koh Lanta tog dryga 2 timmar, timmar som inte alls passerade lika fort som på en longtailbåt där man kunde sitta och titta ut över den fantastiska Thailändska skärgården. Tiden fick brännas med att lyssna igenom flertal album på mp3:n, segt värre.

När vi tillslut kom fram till Koh Lanta hade vi blivit lovade gratis transport direkt till hotellet och att någon skulle stå där och vänta på oss. Detta blev det inget av och efter att betalat en oerhört dryg thailändska 10 baht bara för att hon skulle ringa vårt hotell och fråga vad som hänt, började mitt humör gå neråt. Tillslut kom iaf vår transport och vi blev körda till vårt beonde långt ner på ön, Kantiyang Bay View Resort.

Vi bodde svinnajs, precis på stranden, som förövrigt inte var invaderad av mer än typ 20 turister och var lika fin som den var stor. Dock fick vi inte twinbed som vi hade blivit lovade av kvinnan som vi bokade boende av. Inte heller hade vi några eluttag på rummet. Vi kom fram till att 700 baht för detta förmodligen var lite överpris, trots det fina läget.

Min polare behövde laga en knapp till slina shorts så vi begav oss till den lokala byn, som förövrigt givetvis hade den obligatoriska 7 eleven, för att leta upp byns skräddare. Han var trevlig som tusan och lagade brallorna gratis, han frågade vart vi bodde och vi svarade på stranden. Han tipsade oss om en kompis till han som hade öppnat nytt boende en bit från stranden och erbjöd sig ta oss bort för att visa upp det. Why the hell not, tänkte vi, som nog hade gått med på att flytta en liten bit från stranden om vi bara fick bo lite billigare och ha eluttag. Det visade sig, lyckligtvis för oss, att den här kvinnan hade byggt upp ett par riktiga lyxstugor som hon hyrde ut för obefintliga 600 baht/natten. Vilket kap, tänkte vi och skuttade iväg till vårt nya boende, SammYs, med våra ryggsäckar morgonen därpå.

Vi bodde såpas jäkla gött här i Kantiyang att vi bestämde oss för att stanna här i 4 nätter. Skräddaren blev mer och mer polare med oss och hjälpte oss mer och mer. Han bokade dagsutflykt med snorkling och 4 öar åt oss för 700 baht/person samt kom och hämtade oss mitt ute i djungeln en natt när vi kört vilse, detta ska jag berätta mer om senare.

4öars trippen med snorkling är något jag verkligen rekomenderar att ni bör göra om ni befinner er på Koh Lanta. Det var verkligen skithäftigt och snorkla i korallrev och simma genom en mörk grotta för att komma ut i en lagun. Dock bör ni vara noga med att se till att ni får den tiden som ni blivit utlovade. När thailändskan på båten sa att vi bara skulle få 20 minuter på vår första ö ifrågasatte vi henne direkt. 20 minuter är ingenting, sa vi till henne, vi borde få längre tid på oss med tanke på hur mycket pengar ni fått av oss! Detta gjorde att vi fick så mycket tid vi ville på oss, kanonbra!

Jo, åter till vår lilla tripp ute i djungeln. Våran andra dag på vårt nya boende i Kantiyang bestämde vi oss för att hyra moppe och åka upp till Saladan, det enda stadsliknande som fanns att se på Koh Lanta. Vi stannade där hela eftermiddagen och kvällen och shoppade bland annat cyklop till mig för morgondagens snorklingstripp. 1300 baht gav jag för det om det är av intresse. När vi sedan skulle åka hem fortsatte vi, vad vi trodde, den långa raka vägeen tillbaka till Kantiyang. Vägen fortsatte och fortsatte och jag tänkte gång på gång "Fan, borde vi inte vara framme vid det här laget". Min polare sade dock var gång jag ifrågsatte att detta var rätt väg hem "Äh, det var bara raka vägen dit ju, klart det är raka vägen hem! Kom igen det är bara en liten bit kvar". När jag för sista gången tittade på bensinmätaren och noterade att den var på reserven såg jag havet på min vänstra sida. "Va i helvete, vi hade ju havet på vår högra sida". Min polare tittade kritiskt på mig men gick med på att fråga någon om vi verkligen kommit rätt. En gammal gubbe tittade roat på oss när vi frågade om Kantiyang och gapade "other side other side". Vi hade kommit till fel jävla sida av ön. Lagom glad över detta började vi bege oss tillbaka, men det dröjde inte länge innan moppen började klaga på att det var ont om bensin kvar, tillslut dog den. Här stod vi mitt ute i djungeln, mitt i natten, utan mobiler.

Min irritation över att jag för längesedan hade ifrågasatt att detta var rätt väg samtidigt som min polare gång på gång sagt emot mig började växa. Det gjorde inte saken bättre att min polare tycktes tycka att detta var svinkul. Jag har lite svårt för att se det roliga i att vara fast mitt ute i djungeln utan några som helst tecken på att kunna ta sig ur det. Nu i efterhand är jag enormt glad över att vi fastande där mitt ute i djungeln, annars hade vi aldrig träffat Jack. Som tur var hann jag aldrig brusa upp då det körde förbi 2 stycken thailändska pojkar på en moppe, vände om och kom tillbaka för att hjälpa oss. De ringde sin chef, en thailändare vid namn Jack som kom och hämtade oss medans pojkarna bärjade bort vår moppe.

Han körde oss bort till sin restaurang som låg en bit från platsen där vi fått soppatorsk. Restaurangen hette Panorama och var belägen långt uppe i bergen på Kohlantas sydliga östkust. Läget för restaurangen var magnifikt ur romantisk synpunkt, men lika röten ur turistsynpunkt. Knappt några turister åker till de sydlga delarna av Koh Lanta. Vi hade knappt några turister på vår sida och där hade vi ändå en enormt fin strand att locka med. Det enda östsidan har att locka med är klippiga berg och skog. Inte direkt det som familjen Svensson är ute efter när dem åker på semester.

Men Jack verkade inte vara berörd alls av att hans affärer antagligen gick helt åt helvete. Han frågade oss om vi var hungriga och erbjöd sig att fixa mat till oss som vi givetvis inte skulle behöva betala för. Vi var mätta då vi nyss hade käkat i Saladan och tackade vänligt nej. Han frågade om vi åtminstone ville ha lite the att dricka medans han ringde hit ägarna av vår moppe för att hämta oss. Vi kunde ju inte tacka nej till hans vänlighet så vi satte oss ner stunnades av den otroliga utsikt som fanns där. Efter en liten stund kom en pojkarna som hämtat upp oss in med kakor och the. Allting var som om det var vi som hade hjälpt dem ur en riktigt knivig situation och att dem nu försökte visa sin olidliga tacksamhet. Här satt vi, 2 stycken klantiga västerlänningar med betydligt bättre ekonomi än den genomsnittliga thailändaren och så kände dessa människor behovet av att inte bara hjälpa oss. Utan att dessutom servera oss mat och inte nog med det: att göra allt detta utan att kräva något som helst i gengäld. Jag hade aldrig stött på den här typen av godhet i hela mitt liv, jag blev nästan gråtfärdig. Det är svårt att förklara, men när man möter en människa som är god rakt in i själen, mår man dåligt för att man i jämförelse är en så röten och otroligt värdelös människa själv. Jag försökte, lite korkat kanske men jag visste inte bättre då, att förklara för Jack hur ovanligt det var med den här typen av godhet i Sverige. Han förstod inte alls vad jag menade, inte för att han var dålig på engelska, utan att det för honom var så självklart att man skulle hjälpa människor utan att be om pengar för det.

När vi, något förvånade och lite mättare, en stund senare blev upphämtade av ingen mindre än skräddaren själv, tog vi farväl av Jack och grabbarna och begav oss hemåt. Vi bestlutade oss för att komma tillbaka till Panorama dagen därpå för att tacka honom för hjälpen ytterligare. Dock var vi helt slut efter dagens snorkeläventyr och valde därför att hyra moppe dagen därpå och ta oss tillbaka till Jack. Våra planer var enkla: Vi skulle käka våra dagars största måltid och lämna en sjuhelvetes dricks. Dock gick det inte riktigt som vi hade tänkt oss. När vi hade käkat färdigt, druckit färdigt och pratat färdigt med Jack bestämde vi oss att det var dags att be om notan, tacka för kvällen och åka hem och sova. Jack ville inte veta av någon betalning utan sade sig bara tycka det var roligt att vi kom förbi igen. Vi försökte om och om igen förklara för honom att vi gärna ville betala för oss eftersom vi var mycket nöjda med vår middag. Han ville inte veta av några pengar utan sa att vi gärna får visa våran tacksamhet genom att skicka svensk musik till honom. Skämmigt nog har jag inte skickat något till honom än, men jag ska! Tillslut gav vi upp hoppet om att få betala den här mannen med pengar. Dock hade vi fortfarande en litet ess i rockärmen, vi kunde fortfarande ge dricks till pojken som serverat oss. Samma pojke som satt på moppen som stannade in och hjälpte oss.

Jag plockade fram plånboken och bläddrade bland min 1000 och 100-bahtingar. Jack kollade kritiskt, nästan besviket på mig: "Han kommer tro att du köper honom", sade Jack tystlåtet. Jag tittade på min polare som var lika chockad som mig. "jaja", sa min polare på svenska, "ge honom inte så mycket då...". Jag tittade tveksamt på honom sedan på Jack. "Va i helvete ska dem vara så satans stolta för?" Tänkte jag. "Kan dem inte bara låta mig ge dem pengarna som de har förtjänat". Jag ångrade dock nästan direkt att jag enns tänkt en sådan tanke och insåg att om det är någon som är en idiot så är det jag som tycker att allt ska handla om pengar. Något missnöjd men än mer insiktsfull sträckte jag mig efter en 20 bahtare och lade den på bordet.

Vi sade farväl till Jack och han bjöd oss tillbaka till Panorama till hösten då han byggt klart sina bungalows vid resturangen. Undra om vi får betala för oss då? Skulle inte tro det. Men det är väl bara att inse att vissa människor är obotligt goda dra våra skandinaviska arslen tillbaka hit till hösten.

Mycket bra skrivet...

Ser fram emot nästa del.

mycket intressant och mycket trevlig läsning!

Snälla fortsätt att skriva om detta äventyr! bästa läsningen på länge!!!

Låter precis som samma ställe där vi hamnade när kompisen fått punktering på sin moppe. Kul läsning för övrigt och extra skoj att få se en annan sida av thailändare än den som råder bland diverse "thailandsexperter" som att alla är horor, vill ha våra pengar etc.

Vad hände sedan?

Fett bra tråd. Tack..

Får väl börja med att tacka för alla kommentarer och sedan be om ursäkt för att det dröjde så länge med nästa del.
Har helt enkelt inte haft tid att slå mig ner och tänka tillbaka på vad som hände härnäst. Den största anledningen till detta är fördmodligen att det som hände härnäst på resan inte var speciellt roligt, ur mina ögon sett i vilket fall.

Vår sista dag på Koh Lanta åkte vi återigen upp Saladan, denna gången för att shoppa av oss lite granna och dessutom boka boende på vårt nästa resmål, nämligen Koh Phi Phi! Vi hade nu kommit till avslutningen på resan då det var dags att börja bege sig tillbaka. Vi tänkte att det förmodligen inte finns något bättre sätt att avsluta denna härliga resa än 2 dagars galet festande. Det blev tyvärr inte riktigt som vi hade tänkt oss.

Vår sista kväll på Koh Lanta satte vi oss och kollade på film på det lokala caféet i byn vid Kantiyang. Vi hade hört att detta stället skulle visa en film varje kväll och denna kväll var det I Am Legend med Will Smith. Efter detta var det dags att käka och då bestämde vi oss för att testa ett ställe som var beläget ganska högt upp i berget på högra delen av vår strand. Ett riktigt grymt ställe att ha en restaurang på. Stämningen var ursoft och det kunde nog blivit ett riktigt grymt uteställe om den här delen av ön dragit till sig partyfolk. Så var ju inte fallet så vi satt där själva med endast några barnfamiljer och den otroligt trevliga personalen som sällskap.

När vi käkat klart gick vi en bit upp i restaurangen där man kunde kolla på fotboll. Min polare är ett stort Man U-fan och dem visade reprisen av matchen mot Lyon. Detta och en rad andra omständigheter som valet av restaurang, att min polare var tvungen att gå på toa och se att dem spelade Man U där uppe ledde till följande:

Jag skulle gå och pissa så jag vandrade den mörka vägen bakom tvrummet ner för en trappa. Det var helt kolsvart och jag såg i princip ingenting, jag kunde urskilja att det gick en bro lite längre fram och på andra sidan såg jag ljuset till toaletten. Jag fortsatte gå över bron, mitt uppe tankar som var bortom allt och alla. Det som händer härnäst har jag och min polare analyserat om och om igen. Helt plötsligt känner jag hur marken försvinner under mina fötter. Jag faller bakåt, slår i ryggen i kanten av bron, sedan ramlar jag ner från den 1-meter höga bron och slår i ryggen återigen där nere. Smärtan var outhärdlig. Jag var övertygad om att jag måste ha brutit något i ryggen.
Jag kunde i alla fall resa mig upp och gå bort och berätta för min polare vad som hade hänt. Till en början gjorde han det som jag hade gjort, han började asgarva. Men när han fattade att jag förmodligen slagit mig rejält tystnade han en aning.

Natten blev en ganska lång plåga rakt igenom. Inte lipat av smärta sedan jag var typ 5 år, men helvete vilka plågor jag var i. Ångesten och smärtan gjorde att jag började känna hemlängtan för första gången på hela resan.

Dagen efter hade den outhärdliga konstanta smärtan utbyts mot ett knivhögg i nedre ryggen så fort jag ansträngde den alltför mycket. Som tillexempel när jag bar min ryggsäck och skulle gå upp för trappor. Men jag var inte berädd att ge upp här, vi skulle fan ta oss vidare till Phi Phi. Så det gjorde vi.