Tjena!
Har vart lite busy som sagt, men nu kommernäst sista delen av resan, om jag inte skulle lyckas bli avbruten igen... Hur som haver:
Phi Phi
Jag vaknade upp dagen efter the big bang och kände mig förhållandevis lugn. Under nattens hemska ångest och smärtor skrek jag bland annat förtvivlat ut att det inte fanns en chans i helvetet att jag skulle palla ta mig upp ur sängen. Än mindre orka ta mig upp tidigt som attan för att hinna med tuktuk till färjan och till vårt beoende på Phi Phi som allting redan var betalt. Skulle fan vara en katastrof om vi missade detta. Pengarna rätt i sjön.
Men visst fasen tog jag mig upp, släpade mig ner till 7 eleven där vår tuktuk skulle hämta oss och körde oss till piren i Saladan. Smärtan var än så länge bara obekväm, inte outhärdlig. Men när jag skulle gå upp för trappan vid vår färja var det som om någon högg mig med en kniv i ryggen och jag ville bara lipa tills ögonen föll ur. Men jag bet ihop. Det var inte förren vid nådde vårt hotell, Golden Hill *ngnting*, på Phi Phi som det värsta kom. Vägen upp til vårt hotell var en hel del trappsteg och varje trappsteg innebar en olidlig smärta i ryggen. Helvete vad jobbigt detta var. Jag gick och alde mig för att försöka ignorera smärtan, men varje gång jag rörde benet på ngt visst sätt kom den djävulusiska smärtan igen.
Första kvällen i Phi Phi hade vi sett fram emot sedan vi först bestämt oss för att dra dit när vi satt på vårt hotellrum i Kamala. Vi hade ställt in oss på att dricka olovligt mycket alkohol haltiga drycker och sedan röjja så hårt att vi för evigt skulle vara kända som "de där svenskarna som röjde så satans jävla hårt", bland folket på ön. Istället blev det att jag fick tugga värktabletter som en jävla galning. Detta hjälpte naturligtvis ingenting alls. Jag och min polare begav oss därför till det lokala apoteket där jag förklarade för thailändskan så gott det gick om min helvetiska smärta. Hon gav mig antiinflammatoriskt, smärtstillande i piller form, samt voltaren. Med det enda rådet till mig att äta dessa i samband med middag.
Nu i efterhand förstår jag att påbörja 4 olika medicinkurer samtidigt kanske inte är så jäkla bra för en otränad mage. Men i min nöd visste jag inte bättre. Efter första natten på phi phi då jag vände och vred mig i smärtor och beklagade mig över att denna "thailändska jävla skitmedicinen" inte hjälpte ett dugg. Begav vi oss till sjukhuset på phi phi, vårt allra sista hopp för att rädda de sista dagarna på resan.
Väl där inne blev jag bemött av den klart bäst engelsktalande thailändaren påå vår resa i kassan. Jag förklarade läget för honom och han gav mig papper där jag fick fylla i mina personuppgifter. Sedan skickade han in mig till doktorn, som jag fick förklara läget för igen. Han vände och vred på mitt ben medans han upprepade gång på gång "hurt? hurt?". Det gjorde inte ont när han drog, så jag svara "no no" varje gång. Tillslut slutade han vända och vrida och förklarade att han inte trodde att något var brutet utan att en muskel i ryggen förmodligen vridit ihop sig av smällen. Han gav mig en spruta i röven som skulle vara "muscle relaxing" samt gav mig piller för samma symptom.
Jag gick därifrån och fick en nota på 800 baht och med ett förhoppningsfullt léende på läpparna.
Dock dröjde det inte länge innan mitt léende tynades bort i takt med att den där förbannade jävla smärtan kom tillbaka. Dock lärde jag mig att leva med det. Till den grad som gick i alla fall, ganska svårt att ignorera att någon hugger en i ryggen varje gång man anstränger muskeln på något sätt som den inte gillar. Det blev ingen alkohol och inga sena kvällar. Som tur var gick det fotboll på pubbarna i alla fall.
Vistelsen på Phi Phi blev som sagt inte riktigt som vi hade hoppats när vi först fantiserade om det på hotellrummet på Kamala.
(Ledsen för eventuella stavfel, samt värdelösa formuleringar. Är svintrött.)