Har läst hela tråden nu och jag måste säga att jag håller med er som har bosatt er utomlands till viss del. Jag bodde själv i England i ungefär ett år innan jag tröttnade. Men det hela beror nog på lite vad man vill ha ut ur livet.
Många verkar anse att flytten utomlands är ett mål i sig självt, något jag har svårt att hålla med om. Visst går det att jobba medelmåttejobb i Sverige på 50 - 75% och ändå få tid över och ändå utforska världen. Flyga ner till Tyskland eller Italien kostar under hundralappen med Ryan-air tur och retur och tar nån timme, så avståndet till europeiska länder jämfört med exempelvis Tjeckien är kanske inte så avgörande som det kan låta (men möjligtvis att den mentala spärren är lägre när man bor i Tjeckien att dra till andra länder med bilen än att flyga från Sverige).
Men nog finns det ett visst mått av "flykt" och inte bara "utflykt" i tongången här och det är klart, åker man utomlands så blir man ju automatiskt mer spännande för den omgivning man landat i, man sticker ut lite och det ger en självkänsla och en mental boost. Men för det behöver man kanske inte klassa de som väljer att stanna i Sverige för "fega" eller stämpla hela befolkningen här som mer intolerant än andra europeiska nationaliteter. Jag känner själv igen känslan av att det känns som man gör nånting med sitt liv på en annan nivå än när man är hemma i Sverige om man bor och jobbar utomlands, men för mig kändes det aldrig aktuellt att bosätta mig där permanent. Det kan ju kallas för ett bekvämlighetsval men det finns nånting djupare där också.
Generellt verkar det finnas en stor grupp människor som flyr kylskåpssverige men kanske inte nödvändigtvis har det bättre utomlands än de har det här hemma, dock slipper man möjligtvis den sociala pressen hemma i Sverige där folk håller koll på en och ständigt mäter sig med en. Sen finns det ju ytterligare en grupp som tänker "jag må äta bajs, men jag gör det iaf i Tokyo" och som gör en poäng av att pissa på folk som trivs i sitt hemland, nu har jag inte sett några regelrätta tendenser till sånt beteende i denna tråden men det är inte ovanligt i övrigt.
Själv älskar jag fortfarande o resa och har inte fyllt trettio än så det blir nog mer av den varan, men nog är det skönt att komma hem till Sverige igen, inte bara ur ett trygghetsperspektiv utan av att man känner sig genuint hemma här, men gråmulna dagar kan man fantisera om att släppa allt utan att nödvändigtvis bli avundsjuk på de som gjort det. Klart att man bara är en av många andra svenskar i mängden här hemma, men man kan bo i Sverige utan att vara en medelsvensson för det, jag råkar även vara exceptionellt lång och får kanske nog med uppmärksamhet på det viset istället även här hemma
Men jag följer ändå tråden med stort intresse och blir alltid inspirerad av folk som följer sina egna målsättningar och inte hamnar i radhusfällan!