Hahaha, ok, lycka till, vad gör du nu?

Just nu ar jag hos en van, surfar lite medans han duschar, ska kika ett par lagenheter har, och ge det en manad, annars drar jag till Barca denna vecka..

Kanns som att det e lite lattare dar, vet itne varfor, skulle du tycka motsatsen sa sag inget hahaha

Så du fuckade upp totalt med den där tjejen, och har nu bara flytt trots att hennes familj är på väg för att träffa dig? Är du inte rädd för att dom ska söka upp dig vart du än är? Eller räknar du kallt med att komma undan helt?

För övrigt tycker jag din resa är fascinerande. Jag skulle själv kunna tänka mig att göra någonting liknande. Finns inte längre någonting som håller mig kvar i det här mörka satans landet. Känner jag likadant till hösten är chansen stor att jag också bara ger mig ut på (mitt livs?) resa. Såna som du inspirerar i alla fall till det.

Barca är större, vilket betyder att det inte gör lika mycket om man gör bort sig ibland.

Japp, jag flyr bara Jag satter mig inte och tar en konversation med henne och hennes 8 broder, och inte fan ska jag gifta mig heller for den delen. Hon far skylla sig sj, jag sa klart och tydligt till henne innan att jag itne hade nagra som helst kanslor for henne. Basta!

Hehe, och for att tillagga, jag kommer alltid undan cleant
(peppar peppar ta i...)



Ja, det e latt mitt livs resa. Jag har verkligen sketskoj, fan ni ska bara se bilderna fran helgens Karneval.

Vet inte om denna tråd passar in just här. Alternativt i "Jakt, fiske och vildmark".

Har så länge jag kan minnas varit besatt av den kännsla att "bara sticka iväg", uppleva den ultimata friheten och helt enkelt leva livet på ett annorlunda sätt än de flesta gör idag.
Att bo kvar i landet Sverige, plugga klart skolan för att sedan skaffa ett vettigt jobb så du sedan ska ha råd med mat, boende, räkningar m.m.
Att skaffa barn som du ska uppfostra på ett så bra sätt som möjligt så att de sedan i sin tur kan gå igenom dessa procedurer.
Att gå ut på krogen någon gång i månaden för att "roa" sig och förhoppningsvis glömma bort det krävande samhälle vi faktiskt är slavar till.
Allt detta känns helt enkelt för platt och dött för mig, ta inte illa upp men det är så jag känt/känner.

Just nu går jag på gymnasiet och för varje dag som går känner jag hur denna "flykt" inom mig växer allt mer. Vet i ärlighetens namn inte hur länge till jag står ut med detta slaveri.
Så nu har jag beslutat mig. Efter jag tagit studenten far jag iväg, bort från min vardag, bort från detta samhälle. Jag klipper mina kort samt mina band till mina kontakter.
Jag föds på nytt.
Kalla mig naiv, patetisk or what so ever, men det här är något jag känner att jag verkligen behöver.
Jag förväntar mig absolut inte ett problemfritt liv framöver, det kommer säkerligen bli stunder då jag ångrar mitt val men den risken tar jag.
Sen kommer ju även risken att jag kanske skulle råka ut för något hemskt på vägen, och där klämmer jag in ett citat någon här på flashback hade på sin signatur: "Jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att inte leva" och det tycker jag stämmer in skrämmande bra.

För er som sett Into The Wild ser säkert många likheter, vill bara klargöra att det här tänkandet utvecklades lång innan filmen kom ut 2007.
Även om den har stärkt mitt sätt att se på livet och till stor del givit mig mod att förverkliga min dröm.
Vet även att Alexander/Chris i slutet av filmen säger "Happiness is Real only When Shared" och det här har jag såklart tänkt på, men som tur så har jag även en nära vän till mig som också tänker i de här banorna, inte minst efter han hade sett filmen. Så han kommer också fälja med på det här äventyret. För er som inte sett filmen så rekommenderar jag den starkt.
Jag kommer däremot förmodligen använda mig mer utav pengar på min flykt och även jobba på diverse restauranger/cafén för att tjäna in lite små pengar. Kommer kanske inte helt fly från samhället (som Alex gjorde) åtmindstånde inte i början.
Som ni säker märker så har jag inte planerat detta så jättemycket men det är också meningen. Att ta varje dag som den kommer det är frihet.
Här kommer lite citat och klipp som stärkt mig på vägen:

"I read somewhere... how important it is in life not necessarily to be strong... but to feel strong."

"I think careers are a 20th century invention and I don't want one"

"Surely all Americans have the right to give their money only to those causes which they support. But what kind of society has this created? A society where the ignorant reign. A society where enlightened must hold their tongues. A nation whose politicians must profess half-hearted devotion to an ancient fable or face the disastrous consequences of speaking their true mind."

Se även signatur.

http://www.youtube.com/watch?v=UDorNilxPUY&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=pRUGvArWXLk&feature=related

För att skapa någon slags diskussion så undrar jag om det är någon mer som känner likadant eller förhoppningsvis börjat tänka i liknande banor.
Då menar jag inte någon som precis sett filmen och vill ge sig ut i naturen för att sedan om några dagar glömma bort det totalt och gå tillbaks tills sitt vanliga liv. Utan någon som verkligen brinner för det och är beredd att offra sitt nuvarande "liv". Eller finns det kanske någon som redan föds på nytt?

Precis känner exakt likadant, blev mycket inspirerad av Into The Wild jag också.

Har haft flera tillfällen jag bara velat dra iväg. Vore så himla skönt, och roligt för den delen också.

.. liten uppdatering,

Blir inget Barca, Nagra timmar efter flykten, lyckas jag hitta en rum billigt, tillsammans med 3 tjejer! en spansk, en chica vasca, och en fransessa. ..
Ar ju latt battre an en kristen bolivan. Dessutom billigare...

ytterligenare 2 timmar efter ringer telefonen och pa nat satt har jag ett mote pa lordag om ett valbetalt security jobb.. haha.. Har inte lyft ett finger..

hehe, det ar manga som har dragit ivag, och jag har itne hort en enda som har angrat det hittenstills..

Har ar en trad dar manga har skrivit, och aven under har finns min signatur nar jag drog ivag.
https://www.flashback.info/showthread.php?t=753594

Bor fortfarande har, och har inga planer att dra just nu, men dom kommer val kanske framat nar vardagen blir for seg. ..

Men sen tycker jag du bor tanka pa ett par saker.. Vet inte hur langt det e kvar till din student? Detta aret??

* ju mer pengar, ju lattare blir vardagen dom forsta manaderna.
* Spraket ar javligt viktigt, jag som hamnade i spanien, Vasco pais hade lite svart i borjan, for inte en javel talar engelska,,
*ska du utanfor EU, sa kand et va tid att soka for alla dess papper som behovs...


For ovrigt tycker jag du gor helt javla ratt, Dessutom ar du ung, sa om att skiter sig och gar kappratt at skogen, har du hela livet framfor dig.

GL!

Det låter väldigt härligt!

Tar studenten nästa år, det kan hända att jag även sticker innan den beroende på vad min kompis tänker och tycker.
Ska till en början stanna inom EU 1-2 år i alla fall (förmodligen Amsterdam), får se hur jag trivs osv. Men ska nog vidga mina vyor allteftersom får se om det bär av emot Amerika kanske, åter igen så har jag inte planerat värst mycket.
Engelska pratar jag i stort sett flytande och tyskan är väl ok.

Tack för tipsen och stödet!

Så känner jag också, men jag faller alltid på tröskeln av byråkrati och pappersarbete.

När jag var 19 stack jag till Sydafrika ensam, vilket var ganska ovanligt just då för alla drog till USA på den tiden. Jag avsa mig allt svenskt i princip, vägrade ta kontakt med svenskar om jag hörde dem på stan och så vidare.

Jag studerade i Kapstaden och tanken var väl att min utlandserfarenhet skulle knyta internationella kontakter för att kunna stdaga mig någon annanstans. Var så trött på Sverige och hela mentaliteten runtomkring, och jag har nog aldrig känt mig så fri i hela mitt liv.

Det faktum att jag inte ser vidare svensk ut i utlänningars stereotypa perspektiv, blond osv, gjorde att jag ännu lättare kunde sålla mig till mina nya vänner. Jag blev inte svensken i gänget helt enkelt. Det var en grym tid.

Men, allting har ett slut och när skolan tog slutade tog också mitt VISA slut. Arbetstillstånd på någon vinfarm i Sydafrika var det inte ens på tal om för min del, det finns arbetslösa så det räcker och blir över i Sydafrika.

Jag var tvungen att åka hem, och jag hade funnit mig så i min nya position att jag min svenska nu var något knakig. Det är något som försvann naturligtvis efter två månader, men jag minns det så väl hur misslyckad man kände sig när man fick slå sig in i sitt gamla rum,söka jobb på det lokala lagret, och bara jobba för att kunna ha råd att sticka ut igen.

Så blev det i tio års tid, jag jobbade, levde ut, jobbade, levde ut. Jag tror med facit i hand att en bra utbildning är det viktigaste man kan ha. Att bara kasta sig ut efter gymnasiet leder nog oftast till ett återtåg till Sverige.

Det behöver ju inte vara negativt, men det beror på vad man har för intentioner med sin resa. För mig har miljöombyte alltid varit min morot. Jag har aldrig varit personen som sökt mig till svenskar när jag varit utomlands.

Jag är 29 år idag, men jag kommer nog aldrig överge min dröm om att bo utomlands, i ett land med annan mentalitet, klimat, språk än Sverige. Sverige är tryggt, jag kan många gångervara glad att jag ärfödd här, skulle till exempel inte vilja vara född i Nyanga eller Nyanga i Cape Town.

Men, jag har alltid känslan av att jag vill bort från någonting, till någonting. Skitjobbigt att ha den känslan i kroppen år efter år.

Jag ska sätta tänderna i byråkratin någon gång, söka efter arbetsvisa, besöka ambassader, lusläsa paragrafer, kontakta arbetsgivare utomlands, men med dagens finanskris är det nog minst sagt viloläge på att anställa utländsk arbetskraft, var du än befinner dig i världen. Självklart, beroende på arbetsområde, men i det stora hela så.

Synd bara att det är en så långdragen procedur att jag ofta ger upp när jag är mitt inne i smeten.

Hur vågar man sätta dig i samma rum som tjejer?:o Det måste ju vara ett helsike att anställa dig med allt drama och konflikter.