Samiska ortnamn
Riksgränserna drogs upp för ungefär 250 år sedan. Innan dess levde den samiska befolkningen inom ett mycket vidsträckt område utan nationsgränser. De första nybyggarna var beroende av samernas förmåga att klara sig i naturen och det hårda klimatet. Det kan man exempelvis se i de samiska inslag som bevarats i de bofastas språk. Vid kusterna i norr och vid de nedre delarna av älvarna fanns det mycket tidigt fiskare och bönder av icke-samisk härkomst. Från 1600-talet och framåt vågade fler och fler slå sig ner som nybyggare i lappmarkerna. Så småningom fullbordades kolonisationen med skogsbruk, gruvdrift och vattenkraftsutbyggnad. Även om kolonisationen är en sen företeelse har den utplånat mycket av Norrlands samiska förflutna. Genom språklig forskning kan vi återupptäcka Norrlands tidiga historia. Om man studerar kartan märker man att inlandet täcks av samiska namn på platser, berg och sjöar. Även ortnamn som Luleå, Skellefteå och Umeå har samiskt ursprung även om vi vanligtvis inte tänker på det. De stora norrlandsälvarnas svenska namn går i de flesta fall tillbaka på samiska motsvarigheter. Om inte samerna hade varit vid kusten när svenskarna kom, hade vattendragen naturligtvis fått svenska namn. Nu benämns älvarna på ett sätt som är tillrättalagt för att passa svenskt uttal. Ett exempel är Skellefteå (Skellopta på 1200-talet) som kan härledas från sydsamiskans Syöldahte. Luleå härstammar från lulesamiskans luleju. Ett avslutande å har lagts till senare på dessa ortnamn.

Jukkasjärvi, nordsamiska Čohkkiras, är en tätort vid Torne älv som ligger drygt 17 kilometer öster om Kiruna i Kiruna kommun. Det nordsamiska namnet Čohkkiras betyder "mötesplats".