Ni som varit ut på längre resor (minst 3-4 månader), hur klarade ni av första gången att lämna tryggheten hära i sverige (familj,vänner,boende) för att bege er på någon resa och inte vara hem på ca ett halvår? Tänker psykiskt alltså.

Om det var jobbigt, hur känndes det efter ett tag, och hur hanterade ni det? eller är det sådant man helt enkelt får lära sig att klara av här i livet?

(ja, man kan få hemlängtan även fast man ligger under en palm i 30 grader och har en öl i handen)

Faktiskt skönt.Var borta i ett år,lite mer.Finns telefon så..ja mail.Ingen psykisk påfrestning alls.

Den psykiska påfrestningen börjar först när man kommer hem igen

min väninan är i dominikanska och längtar hem... enbart för hpn nu vill röka hasch och är riktigt trött på gräs. så ja de klart de går!

Helt riktigt. Har man från början inställt sig på att vara borta länge har iaf jag aldrig kännt något psykiskt men av att vara bortrest månader i sträck.
Hemlängtan till en tråkig vardag där allt är likadant finns inte i min värld, och tur är väl det. Hade man ångest över att vara borta skulle en resa kännas bortkastad.

Min erfarenhet är att det kommer en tid av hemlängtan efter tre veckor, men sen blir man så närvarande i nuet (ursäkta floskeln!) i sin nya miljö att man helt glömmer av det.

En av mina bästa resor började med att jag åkte iväg på en månads semester och blev borta i fem år *he,he* Det var tider det! Fond memories

Varför vill man iväg ut och resa i flera månader, kanske halvår eller år om man trivs bra med det liv och den vardag man har hemma (så bra att man oroar sig för hemlängtan redan innan man har rest iväg)? Resa iväg under en längre tid gör man när man har intresset och en stark längtan efter att se något nytt, komma ifrån den tråkiga vardagen hemma, slippa det tråkiga och gråa livet. Eller?

Han kanske inte är van, eller gjort något liknande förut? Men ändå vill iväg. Så var det för mig.

Det gick förvånansvärt bra. Har man väl kommit till rätta och har saker att göra om dagarna så är det nog inte så psykiskt jobbigt.

Däremot var det nästan skrämmande att komma hem igen och märka hur fort det gick innan allt var precis som vanligt igen.

Klart man kan längta hem - det är väl bara ett bevis på att man har det ganska bra hemma...


För mig brukar det alltid vara ett visst mått av hemlängtan, franmför allt efter familj och vänner. Men om man bara ser till att "vara i nuet" som ngn skrev, så funkar det utmärkt.
Sen beror det väl iofs på vem man reser med också...

Har varit borta 7 månader nu, men tack vare Skype, Messenger, Facebook etc så är det ju ganska lätt att hålla kontakten med de där hemma.
(Om bara Afrikas uppkopplingar tillåter det vill säga...)

Jag forstar inte riktigt... Om man saknar sina vanner sa skaffar man nya. Gor inte alla sa?

Javla gnallspikar som sticker ivag for att se sig omkring bara for att bli lite radd sa fort morkret faller och langta hem till trygga soffan. Dalig sjalvkannedom deluxe...

Förstår inte varför du kallar det rädsla. Hemlängtan är naturligt, även om de flesta som inte är alltför hemmakära lyckas överkomma det. Jag lider sällan av hemlängtan, men självklart finns alltid saknaden av dem där hemma i bakhuvudet. Att kalla det rädsla känns som en onödig nedvärdering.