Även de lömska aporna som stryker omkring i städerna i Indien är oerhört obehagliga att vara i närheten av.

Tjahh, du lilla. troll. Alla vill vi vara "hjältar, och vill ha lite uppmärksamhet", men den du kom med nu, tror jag inte går hem. Om det är så, då kan du tjäna 100.000 tals kronor, på att göra ett NYTT program: "Tämja vilda hundar"... Tanken var god, men....

nu kommer någon nitisk moderator att ta dig i örat får inte prata om apa när det gäller hund aja baja fy fy ha ha

Jo, jag har hört talas om hundarna i slummen i Bombay men märkte inte av dem alls när jag var där. I ett stycke av boken Shantaram så beskriver ju huvudpersonen att han blir jagad på det sättet du beskriver och den är ju baserad på författarens eget liv där.

Större delen av mina resor har dock spenderats i Goa på ett antal olika stränder och där är det absolut inte så som du beskriver.
Tyvärr har rabiesen nått även dit men det finns några olika ideella hund-shelter som tar in de herrelösa hundarna från stränderna och vaccinerar, kastrerar och kollar det allmänna hälsotillståndet på dem.
Det som är skönt som turist är att man enkelt ser om en hund är "okej" eller inte, de klipper helt enkelt av toppen på ena örat. Det har provat med halsband och annat tidigare men de fick av sig dem.

Väldigt många av hundarna fick mat av restaurangägarna och turister och man märkte snabbt om någon individ blev sjuk eller började bete sig märkligt, då var det bara att kontakta sheltret så kom de och antingen omhändertog den eller hjälpte den på plats.

Risken för att råka ut för det du gjorde är nog ganska liten om man inte är nära storstadsslummen.

Jag gjorde ett misstag när jag skulle resa ifrån Calcutta och glömde för ett ögonblick bort att saker och ting inte fungerar i Indien som hemma. Jag hade en biljett till Buddha Gaya och tåget skulle gå klockan tio på kvällen. Jag dröjde mig kvar på hotellet ända till klockan åtta på kvällen och beräknade att kunna ta mig till stationen på två timmar. Jag gick ut på gatan och hoppades få tag i en riktig taxibil, men de var ovanliga och svåra att få tag på. Jag hittade ingen taxi men det fanns gott om så kallade spring-rickshaws som erbjöd sina tjänster, som jag tackade nej till. Det var en bra bit till stationen och en spring-rickshaw skulle ta för lång tid ansåg jag.

Men tiden gick och jag råkade i tidsnöd. Det fanns dock en gammal gubbe bland rickshawspringarna som inte gav sig och han försäkrade att han kunde ta mig till stationen på tjugo minuter. Då hade jag en timme kvar innan tåget skulle gå och jag såg inte till en enda taxibil. Jag tvivlade på att gubben skulle klara det på tjugo minuter men jag ville gärna att det skulle vara sant, så jag tog chansen.

Hans rickshaw bestod av en liten soffa med hjul på och han sprang framför den och drog den medan jag satt och lögade mig i soffan. Jag visste vägen till stationen och mätte tiden medan gubben sprang och precis som jag hade misstänkt höll han inte tidtabellen. Efter tjugo minuter var gubben blank av svett och vi hade inte kommit halvvägs ännu, och det irriterade mig att gubben hade lurat mig, och det påpekade jag för honom och började klaga.

Vi skulle över den stora bron och hade en lång uppförsbacke framför oss innan vi kom upp och gubben började gå istället för att springa. Jag insåg naturligtvis den bisarra situationen, att där satt jag, en ung vit turist och manade på den utmattade gubben att öka farten. Det var pinsamt, men vad annat kunde jag göra. Jag tänkte på vilka problem det skulle ställa till med om jag missade tåget. Då måste jag ta mig tillbaka till hotellet och skaffa en ny biljett och det skulle kanske ta flera dagar, och jag pressade gubben till det yttersta. Minuterna segade sig fram och spänningen ökade och jag tittade på min klocka hela tiden. Det var ytterst tveksamt om jag skulle hinna och jag hotade med att inte betala om gubben inte sprang fort nog samtidigt som jag utlovade extra belöning om han klarade det.

Gubben sprang en hel timme och jag fattar inte hur han kunde klara det, smal och senig som han var. Jag skämdes för att jag hade drivit så hårt så jag gav honom 30 Rs istället för de 20 Rs som han begärde och han sjönk ihop i en hög på trottoaren. Sedan rusade jag in på stationen i högsta fart och lyckades hitta mitt tåg som stod kvar på perrongen klart för avfärd. Av någon anledning var dörrarna låsta och tåget satte sig i rörelse. Jag fick springa bredvid tåget och banka på dörren så att dom skulle öppna den. Jag såg hur indierna oändligt långsamt började göra förberedelser för att öppna dörren och i absolut sista sekunden kunde jag rusa ifatt tåget och svinga mig ombord och jag är säker på att det var tack vare att jag hade lyckats få gubben att springa lite fortare som jag fick dom där sista sekunderna på mig, annars hade jag inte klarat det.

Tänk på det.
Saker och ting fungerar inte i Indien som hemma.

Jag köpte mig en vit tropikhjälm i Calcutta som skyddade bra mot solen. Men det blåste lite för mycket den dagen och jag hade inte hunnit så långt förrän hjälmen blåste av mig. Vinden grep tag i den och den fortsatte ut över gatan, och då kom en liten gul taxibil och körde över hjälmen. Då hände det otroliga. Hjälmen fastnade i hjulet och följde snurrande med bilen.

Då blev det uppståndelse. Dom flesta på gatan hade nog sett vad som hade hänt och alla rusade till för att hjälpa. Den lilla gula taxibilen stoppades och hjälmen kunde återlämnas till mig. Då gjorde jag ett misstag. Jag tänkte som om jag var hemma i Sverige. Jag borde naturligtvis tacka för hjälpen och förmodligen också betala någon för besväret, och sen hade jag kunnat fortsätta.

Men när jag fick tillbaka tropikhjälmen tittade jag på den och ville inte behålla den eftersom den var helt förstörd, så jag slängde den på gatan. Jag tror inte att jag lyckades göra mig förstådd därför att hjälmen plockades upp och räcktes till mig. Men jag vägrade att ta emot den, och då blev stämningen på gatan konstig och röster höjdes. Det samlades folk omkring oss och jag vet inte om jag uppfattade saker och ting rätt men jag hoppade in i en annan taxi för att komma därifrån.

Någon som varit med om något liknande?

Aa helt sjukt det där, hände mig i Bombay senast för två år sedan. Problemet är ju att indier har en sån jävla inegritet. Palla bli arg liksom för att man slängt iväg sin trasiga tropikhjälm bara för att dom "var snälla och gav tillbaka den" till en. Ser dom liksom inte att den e pajj eller? Trött på det där nu. Sjukt dock att tropikhjälmar har perfekt passtorlek som en tuktuks hjul, eller hur!

Tack för en kul historia. Han lovade ju att han skulle klara det så att han fick slita som ett djur är ju hans eget fel.
Hade dock varit jobbigt om han dött på kuppen, speciellt eftersom du körde med "piska- och morotsmetoden"

Haha. Han har nog förläst sig på Shantaram. Den enda gången jag hade en obehaglig upplevelse med hundar var på andamanerna och i närheten an Ooty.

På andamanerna (Neil Island) hade lokalbefolkningen en stock med sig på kvällen. Det började jag också när jag blev jagad cyklandes. Hundarna stör sig av någon anledning på cyklar likaså på ljudet av Enfield. Men det var egentligen ingen stor sak. Historier som ovan bidrar till att göra Indien skrämmande. Onödigt tycker jag.

Haha!!

Han måste fascineras enormt av dessa hundar. Har varit flera gånger i Indien själv, har aldrig upplevt några som helst problem..

Identiska trådstarter (postade med ett års mellanrum) sammanfogade, och TS nr 2 raderad samt tillsägesle för korspostning utdelad.

/mod

Indien är inget farligt land att resa i under normala omständigheter, men det betyder inte att det är ofarligt i Indien. Det kan naturligtvis hända oväntade saker och jag tycker inte alls att det onödigt att berätta om händelser i Indien bara för att dom kan verka skrämmande.

Skall vi bara berätta om positiva saker om Indien och förtiga allt som kan verka skrämmande och negativt, tycker du?