Staden i sig är väldigt vacker, men de invånare jag stött på verkar tro att Stockholm är någon form av metropol (vilket i och för sig är ganska komiskt, men man tröttnar snabbt på människor som har för höga tankar om sig själva). De stockholmare som är jordnära är oftast väldigt trevliga, men i regel är stockholmare (oavsett om de är inflyttade eller inte) självgoda, och påpekar oftast att de bor i staden, trots att många, främst unga tjejer, bor som luffare i någon etta där halva lönen från ICA-kassajobbet går till hyra. Jag är kanske där ett par gånger om året men kan inte direkt säga att jag längtar tillbaka efter varje besök då stadens gator kantas av tiggare, uteliggare och allmänt luff som förpestar miljön. Vid varenda gathörn ser man nån snubbe med trasiga kläder som står och viftar med nån felstavad kartongskylt där de behöver pengar till sina cancerskadade barn hemma i Rumänien eller vad fan det nu står.
Hade man rensat upp staden från löskefolk och fått invånarna att inse att de i själva verket bor i en ganska, även med europeiska mått mätt, liten stad hade jag nog kunnat tänka mig att bo där, men i nuläget trivs jag bättre med lite närhet till naturen och skärgården. När man måste betala 12,000 i månaden för att bo i ett kyffe är det inte mycket att hänga i julgranen.
Mvh
E: Någon nämnde att stockholmare ofta kallar landsmän från utanför staden för bönder. Varför har bonde blivit som ett skällsord? Bönder omsätter i regel betydligt mer pengar än random frisör eller annat skitjobb inne i staden, samtidigt som uppfyller en av de viktigaste uppgifterna i ett samhälle, nämligen matproduktion. Har tröttnat innerligt på folk som tror att de är speciella med något jävla hittepåjobb som typ "management marketing strategist" eller något i den stilen, när arbetet i själva verket går ut på att sitta i ett mögligt kontor och posta direktreklam för 98kr/h. De producerar absolut ingenting av värde och tjänar sämre än en lagerarbetare, men leker ändå kungar när de har råd att gå ut på krogen en gång i halvåret efter att ha fått pantsätta nån jävla klocka de fick i 18-årspresent.