Jaa, men tyvärr klarar du inte av det. Och det beror inte på att du är klantig eller så, men på att du inte spenderat din barndom i Japan. Säkraste sättet är att avsluta förhållandet med att klargöra att du inte kan ha ett förhållande till någon som håller hemligheter för dig, men jag antar att du inte är redo för en så drastisk handling. Det andra är att tala om TV program från hennes barndom, men det är ju inte lätt för dig att veta vad som gick på TV då.

Nyligen var vi i en bokaffär och hittade en tidning med information om vissa PSX-spel. Vi mindes samma spel som var populära för 20 år sedan. Jag får försöka luska fram den vägen. Men jag tror att hon kommer att nämna sin ålder förr eller senare. Jag antar att det inte finns någon japansk motsvarighet till birthday.se, Ratsit etc.

Visa bild sa kan jag ge dig ett utlatande

Några år äldre än dig. Jag pratade Japanska innan jag kom till Sverige, men ja, på en barnnivå helt enkelt. När jag däremot gick i skolan så fick jag gå hos en talpedagog (finns det ens idag??? ) och hon tvingade mig samt en annan kille vars morsa var Thailändare att uttala vissa ord som "EkoRRe" och andra jävla larviga ord. Snacka om slöseri med tid. Vore som att tvinga alla skåningar som flyttar upp att gå hos talpedagoger för att de inte kan uttala R på samma sätt som SVT-Svenska. .

Grammatiskt var det dock inga större problem av någon anledning. Visst förekom det (inte för att jag minns det själv lika tydligt som jag fått det återberättat) att jag hade problem med verb och att jag ibland kunde säga hon istället för han och ja vafan....typ exempelvis om någon spelar hockey väldigt duktigt så kunde jag säga "han hockar som fan" eller ja, du fattar kanske lite hur jag menar, jag hade problem med att verb inte kunde användas lika dynamiskt som i japanskan.

Nu vill jag fråga Dig. Vilket land härstammar du ifrån? Eller, vilket land bodde dina föräldrar i innan de kom till Sverige?

Japanska verb är närmast en konstart.

Jag kom från ett land som gjorde att jag mobbades intensivt som liten parvel. Ansågs verkligen främmande. Mobbingen uppstod dock först när kompisar kom på besök och hörde mina föräldrar tala och jag fick gå in som tolk.

Detta exotiska paradis går under benämningen Danmark.

Jadu käre Kuma. Det är inte alltför sällan just grannländer emellan har en förmåga att vara de mest bittraste av fiender. Det vet du ju att många koreaner upplevt i Japan och även om det inte är rasism per se (alltså rent genetiskt) så är det ändå ett riktigt jävla omen.

Jag skulle kunna prata japanska enbart genom att använda mig av verb hahahaha. Dvs kunna göra mig förstådd även om folk hade trott att jag varit efterbliven (vilket jag säkert är) men det hade jag dock inte kunnat göra på svenska.

Och med tanke på den stora invandringen från Mellan Östern, Balkan och liknande så är det inte en jävel som höjer ett ögonbryn över en dansk längre. Märkligt hur tiderna förändras.

Hon är kameraskygg.

Akta dig sa hon inte e en san dar latsasjapan som egentligen har kinesiska lr koreaniska rotter - att vara van o bast pa att vara med pa bild ligger i det japanska blodet!

Gammelfarfar tänkte att det kunde vara läge att dela med sig av hur det var förr i Japan. Ni slynglar har ingen aning om vad ni gått miste om.

Första gången jag satte min fot på Narita var den 2 april 1986. Det var efter drygt 36 timmar på resande fot. Snabbaste vägen till Japan på den tiden gick via Anchorage, AL, men en fattigt student hade inte råd med den sortens utsvävningar. Istället blev det Kastrup -> Schiphol med övernattning på flygplatsens hårda bänkar och armstöd mellan stolarna just för att man inte skulle lägga sig och slagga där. Nästa morgon bar det av till Aten. Där steg det på en massa 新婚ほやほや, ett uttryck som jag inte ens visste existerade. Från där flög vi till Dubai, som var en ganska nyanlagd flygplats. De erbjöd lyxmercor i lobbyn. Allting var förgyllt kändes det som. Från där flög vi vidare till kontrasternas Bangkok. Flygplatsen då delades med militären och "terminalbyggnaden" var en samling skjul där de erbjöd ormar. Då de också hade en hel del japanska turister såldes all sprit i trepack, eftersom det var japansk tullranson. Prismedveten Svenne passade på att inhandla ett trepack Courvosier Cognac som togs ombord på planet för vidare befordran till Manilla. Då måste jag ha varit så trött att jag inte fick några bestående intryck, eventuellt satt vi kvar på planet medan det tankades (annat säkerhetstänkande på den tiden). Därifrån var det raka spåret till Narita, som då endast hade Terminal 1.

En snubbe på en och trettiåtta mötte mig med chaufför. Undrade om jag var hungrig. Nää, jag var bara trött. Slutkörd. Ville bara sova. Nädå, jag var hungrig insisterade han. Nu skulle det käkas カレーライス av bästa flygplatsmodell. Jag vägrade i ren protest. Blev sur och förbannad. På vägen mot Hachioji från Narita passerade vi det nyöppnade Tokyo Disneyland som han ohhade och ahhade över. Minns att jag tyckte det var konstigt att vara så stolt över amerikansk barnkultur. Efter drygt två timmars körning på konstiga bakvägar med ständiga inbromsningar så det inte gick att få en slummer i baksätet var vi framme vid 八王子寮 som var universitets studentbostad för manliga studenter som tilläts bo utanför campus.

Kommer in i ett rum som max är 7 kvm och anpassat för två, på varsin sida en mittgång stod det sängar, för dem en liten trång garderob och bakom ett minimalt skrivbord med stol och två hyllor till böcker. Här placerades ömsint tre flaskor cognac. Sängen var obäddad. Bara att sätta igång och försöka bädda den innan jag kunde falla i sömn. Tänkte, japanerna förstår sig nog inte på hur det är att resa. Och hur fan kunde min lärarinna ständigt framhäva att japaner var ett väldigt artigt folk? I min bok var de enbart hänsynslösa och saknade insikt. Skrev ett långt brev till henne där jag mycket detaljerat redogjorde för allt det ovan sagda.

I samma studentbostad fanns fyra killar från University of Arizona, Tucson. Lycka, det fanns åtminstone någon att tala med och de hade varit där redan i ett par tre dagar och var lite bättre insatta. Min rumskamrat från Moskvauniversitetet skulle anlända om en vecka, när lektionerna började. När jetlagen äntligen lagt sig beslöt jag att jag på tredje dagen ville åka in till Tokyo för att se vad jag gett mig in på.

På universitetet i Hachioji fanns en annan amerikansk student som pluggade det vanliga programmet och därför redan behärskade japanska. Minns hur imponerad jag var, han talade nämligen även flytande tyska, hade varit lärling några år i ett tyskt bageri. Minns mycket tydligt att jag tänkte att ifall en amerikan, inte precis världens mest språkligt begåvade folk, kan lära sig japanska så borde jag nog också klara av det. Han lärde mig att istället för att ta 国鉄 (innan allt splittrades i JR hit och JR dit) så skulle jag nyttja 京王ライン eftersom det var billigare. Gick till den stationen istället och köpte en biljett till Shinjuku. Satte mig på tåget som utgick ifrån Hachioji stationen så det var gott om lediga sittplatser. Vad jag inte kände till var att det även fanns 急行 och 特急 så jag satte mig på ett vanligt jävla mjölktåg och fascinerades av hur folk steg av en masse på var tredje/fjärde station. Som ett annat nöt satt jag kvar hela vägen, en resa på närmare en och en halv timme som de andra reducerade till 45 minuter.

Väl framme imponerades jag av stationens storlek och detta sagolika folkmyller. Myggstack associerade jag det till. Från spåren tar man en stor trappa upp till gatuplanet och där ställde jag mig för att betrakta skådespelet under mig. Såg hur noggrant folk stod uppradade inför inkommande tåg. Hur dörrarna på andra sida först öppnades för att släppa av alla resenärer, när det var klart öppnades dörrarna för de som väntade och de myllrade in i tåget. Mellan dörrarna stod folk också på rad och väntade, de tog några steg till höger, som en välregisserad balett, och väntade framför de öppna dörrarna som strax därpå stängdes och tåget avgick i den riktning det inkommit. Sanslöst snabbt och effektivt. Lade på minnet att man borde låta ett tåg köra iväg och invänta nästa för att få sittplats.

Gick omkring i Shinjuku med uppspärrade ögon, men vågade aldrig avlägsna mig längre bort än att jag fortfarande hade kontroll på var stationen låg. Studio Alta skärmen var tydligen rätt ny, och Tamori spelade in sitt 笑っていいとも！ i byggnaden så det stod ett hundratal damer under skärmen och väntade på att han skulle komma ut. Minns att det stod en Jaguar med chaufför och väntade på honom. Men då visste jag naturligtvis inte vem Tamori var och ännu mindre vad det var för TV program. Vid denna tid var Shinjuku ett betydligt sjabbigare område än det är idag. Efter att storögt spankulerat omkring några timmar återvände jag till stationen. Än en gång betraktade jag för säkerhets skull spektaklet från trappan. Jodå, det fungerade exakt likadant som när jag kom.

Gick därför ned på spåret och intog främsta platsen mellan dörrarna, de var prydligt utmärkta. Tåget inkom, tömdes och alla de som nu anslutit sig till mig tog några snabba steg åt höger för att invänta nästa tåg. Tåget inkom, tömdes på andra sidan och sekunden innan dörren öppnades fick jag för mig att kolla hur många vi var som väntade. Bakom mig stod en krokryggad liten gumma med ett jättelass på sin rygg som hölls ihop av en jättelik sjal. Dörrarna öppnades och hon trampade mig på smalbenet i sin iver att komma in så snabbt som möjligt. Ont gjorde det och förbannad blev jag, dessutom blev jag den siste som kom in trots att jag stod först. Det blev ståplats hela vägen till Hachioji, enda trösten var att det var ett snabbtåg.

Du menar att vi missade hela bubbelkrashen? Verkligen 残念ですねw.

Att som utlänning missta 各駅、準急, 通勤快速、快速、特急 achsåweiter händer även idag. Inga konstigheter.

Dina story angående artighet och punktlighet i tågtrafiken antar jag är baserad på att du då bodde i Hachioji, som är mitt-ute-i-ingenstans-Tokyo. Har inte för avsikt att 上から目線する, men som vi säjer på öschötska; lite så äre va.

Jag går på Saikyo från Ikebukuro till Shinagawa varje dag klockan 8:15 eller 8:18 och kan på noll sett relatera till var du förmedlar. Jag går på vagn 4 varje morgon. Du är välkommen att hänga på om du vill. Du lär bli en aning besviken.

Hoppas jag kunde svara på fint Kuma maner

80年代の日本大変お疲れ様でした（笑）

Hon ser japansk ut. Jag minns inte namnet på hennes hemstad, men den staden är tydligen känd för sitt lövtunna guld. Jag får googla eller fråga henne igen.