Nej har inte sett den men kan kolla på den ikväll om den finns tillgänglig någonstans? Av namnet att döma så rör den något som har med samhället att göra, antagligen attityder inom samhället inom något slags spektra, men ja. Jag har inte sett den och hade egentligen tänkt att kolla på Lawrence of Arabia, men kan vänta med att kolla på den tills imorrn.

Hittade den på YouTube men risken att den skall stanna kvar där är nog inte så stor med tanke på upphovsrätten. BBC2 visade den och det finns ju någon streaming service här i Japan som visar program från runt om i världen som jag inte kommer ihåg vad heter. Likaså finns det något som, om jag minns rätt, heter MW Group och som är helt specialiserade på att ta hand om dokumentärer.

Alright, jo jag hittade den på YouTube samt någon mer streamingssajt så kan kolla på den ikväll. Ska nog ha en jävla otur om den hinner plockas ner inom några timmar hehe.

Eftersom jag åtminstone inte är ensam om att ha sett den så kommer här några tankar.

1.) Japan gör fortfarande skillnad på fylla och Rohypnol. Ito hävdar att Yamaguchi använt någon form av drog (undrar hur han får tag på det i Japan?) medan han hävdar att hon söp sig full. Det faktum att en människa i försvagat tillstånd utnyttjas är således inte relevant ur juridisk synpunkt i Japan. Förenklat uttryckt; Är man full, får man skylla sig själv.

Mina reflektioner
Det är möjligt att det enbart är jag som varit med om det, men jag skulle misstänka att de flesta män i Japan, oavsett om de är japaner eller gaijin, som på en izaka-ya varit med om att de så normalt reserverade japanskorna, när de blir berusade, blir påtagligt kärvänliga, gärna skall röra på en (slag mot överarmen verkar vara en specialitet) och ibland även pussiga. Efter ett tag kanske de även föreslår att vi skall förflytta oss till ett Love Hotel. Uppväxt med svensk sexualundervisning och tanken att man inte får utnyttja en partners underläge har jag då sagt att det kan jag inte. "Vadå? Är det nåt fel på dig?", blir den retoriska frågan. "Nej, men jag kan inte leva med mig själv ifall jag skulle utnyttja det faktum att du är berusad. Gärna någon kväll när du är nykter", blir svaret. Då har hon nyktrat till på tre sekunder blankt. Med andra ord, det är inte helt enkelt att veta huruvida en japanska är onykter, eller om det är en taktik hon använder för att få dig dit du vill.


2.) Det behövs aktivt fysiskt motstånd för att det ens skall behandlas som våldtäkt. Jag måste erkänna mig en smula okunnig när det gäller japansk sexualbrottslagstiftning. Om det finns brottsrubriceringar som sexuellt utnyttjande eller grov våldtäkt och liknande är mer än jag vet. Det intressanta var att den kvinnliga juridikprofessorn sade att "no isn't no, no is yes". Detta upplevs naturligtvis som ytterst bisarrt av svenskar. Men det är, märkligt nog inte det.

Mina reflektioner
Mina första år i Japan var kontakterna med japanskorna ytterst förvirrande. Första sommarlovet gav jag mig ut på tågresa. Vid stenträdgården i Ryoanji kom jag i snack med två tjejer från Yokohama. Berättade att jag pluggde i Hachioji. Min japanska var minst sagt たどたどしい men tydligen tillräcklig för att väcka intresset hos en sjuksköterskestudent. Någon vecka efter hemkomsten ringer telefonen ute i entrén. Mitt namn ropas ut över högtalarsystemet. Telefon till ryugakusei, en kvinna. För säkerhets skull upprepas det att det är en kvinna.

Jag går ut och tar samtalet, det tar en liten stund innan jag fattar att det var kvinnan från Ryoanji. Hon undrar om jag inte har lust att komma ned till Yokohama så hon kan visa mig runt. Okunnig om tågsystemen misstänker jag att jag måste ta mig in till Shinjuku eller Shinagawa för att komma ned till Yokohama. Min entusiasm är minst sagt ljum. Då påpekar en av killarna i dagrummet (de kunde tydligen uppfatta samtalet baserat på mina korkade svar) att det finns en direktlinje mellan Hachioji och Yokohama. Hon lovar att möta upp på stationen. På lördagen beger jag mig till Yokohama.

Hon är uppenbart väldigt glad att se mig, jag undrar mest om jag skall komma ihåg hur hon såg ut. Men hennes entusiasm på plattformen är omisskännlig, mötet går problemfritt. Vi vandrar runt i Yamashita Koen och hon föreslår att vi skall äta middag på ett berömt hotell (öppnades i samband med att hamnen öppnades). Under middagen talar hon om att hon hyrt ett rum över natten (en förslagen liten minx) så efter middagen söker vi upp rummet. Efter fyra månader i ett japanskt studenthem är det som en dröm. Stor säng, nystrukna lakan, blommor på bordet, en champagnekyl med kall dryck. Hon satsade stort. Svensk utlandsstudent var inte svårövertalad.

Efter en stund finner vi oss under lakanen i full "vivörverksamhet". Då klämmer hon plötsligt ur sig ダメっ・ダメっ. Aj fan, vad har jag gjort. Men hon har ju rätt att ändra sig mitt under pågående akt. Snäll och väluppfostrad svensk avslutar det peristaltiska rörelsemönstret, tittar lite oroligt och förtvivlat på partnern och ber om ursäkt för sitt vildsinta beteende. Hon däremot tittar på mig som om jag just nedstigit från Mars och säger bara 止めちゃダメっ, わかった? Det är inte lätt att veta om samtycke föreligger, eller om det plötsligt avbryts, med det språkbruket. Japanska män slipper säkerligen dessa bekymmer, men den som är mer osäker på sina språkkunskaper hamnar lätt i kniviga situationer.


För tillfället nöjer jag mig med dessa två reflektioner, men dokumentären väckte andra minnen till liv. Men en slutsats vågar jag mig på utan att vara allt för äventyrlig. Hade Ito Shiori inte studerat journalistik vid Columbia university i NYC så hade hon nog heller aldrig dragit processen så här långt.

Har kollat på dokumentären nu och det är självfallet så att den är vinklad ur ett perspektiv där man framställer det japanska samhället ur ett perspektiv där kvinnor inte har några rättigheter gentemot män och att det rådet extremt patriarkala strukturer här i Japan.

Problematiken är att den röda tråden genom hela dokumentären är att Japan(er) inte ens i närheten har en liknande mentalitet än vad man har i USA/UK/Väst, och detta vet Ito Shiori mycket väl om. Därför så blir dokumentären färgad av det faktum att man ställer två strikt olika kulturer mot varandra i syfte att svartmåla den ena i syfte att vinna sympati. Bland annat säger den där vita mannen (minns inte hans namn men han med ett litet fläskigt ansikte) att det mer eller mindre är standard med セクハラ för japanska kvinnor och att dessa inte skulle bry sig nämnvärt om detta.

Det stämmer inte. Att det ens finns ett namn för saken tyder såklart på att det existerar, men att det inte på något sätt är okej och det faktum att det finns lag på att mobiltelefoner måste ha shutter-sound i jämförelse med mot att det inte finns någon lag på det i exempelvis USA/UK/Västvärlden visar kanske på att man i Japan tar セクハラ på allvar och att ingen anser det vara okej.

Förekommer セクハラ? Ja. Är det vanligt? Ja. Bryr sig japanska kvinnor om detta? Ja, i allra högsta grad. Vet att jag varit inne på den japanske brottarcoachen som var anklagad för パワーハラ, men även セクハラ för några månader sedan. Vad hände med honom? Jo, han fick avgå. Varför? Jo, därför att till skillnad från vad folk verkar vilja framställa det som så existerar det trots allt rättvisa i Japan, men att den appliceras något i västerländska ögon snävt och kanske inte lika direkt som det gör i USA/UK/Västvärlden gör inte att den inte appliceras, utan det gör den. Absolut.

Kvinnans roll i det japanska samhället, i synnerhet i ett offentligt perspektiv då dokumentären trots allt i mångt och mycket berörde det japanska offentliga samhället, dvs inte vad som sker bakom lyckta dörrar i hemmen utan i det faktiska samhället, där kvinnor sexualiseras och att Japan är ett land där mycket av sexindustrin ur ett visuellt sätt är mycket mer synbart för "vanliga" människor än i väst är såklart sant. Det är ingen hemlighet att det såklart har en påverkan på hur japanska män (och kvinnor) ser på sex, och då det inte existerar någon direkt undervisning i skolorna som berör ämnet så blir det ju synen på sexliv och liknande saker antagligen något skevt för vissa, även om majoriteten såklart inte är våldtäktsmän eller hentai, så att säga.

Jag tycker man kunnat fokusera på bra mycket mer viktigare saker när det kommer till våldtäkter och liknande i Japan. Bland annat att det precis som i Västerlandet ofta sker inom äktenskap, dvs i hemmet, samt man borde även lyft fram mer historiska fakta när det kommer till varför man inte väljer att anmäla. I Japan så anmäler man inte brott i samma utsträckning som i USA/UK/Västvärlden av den anledningen att man delvis inte har samma överstatliga tro, utan det handlar mycket om skam, familjeheder och andra saker som är ytterst tabubelagda vilket skapar otroliga bekymmer för de som faktiskt blir våldtagna eller lever i destruktiva förhållanden, där kvinnan helt enkelt inte blir behandlad på ett juste sätt.

Tycker ärligt talat att dokumentären inte bjöd på mer än vinklad sensationsberättelser där det givetvis är så att jag inte misstror kvinnan, men att hon antagligen fått "blodad tand" med tanke på att hon bott och studerat journalistik i USA och uppenbar driver en rättshaveristisk agenda där hon verkat fått för sig att hon är den nya "moder teresa" gör att man egentligen faktiskt bara tenderar att vända blickarna åt ett annat håll därför att vill man skapa förändring i det här landet så är det i det närmaste anti-intellektuellt att försöka skipa rättvisa på ett sätt som hade fungerat i USA/UK/Västvärlden, dvs det går inte att skrika mest, synas mest, höras mest för att få rätt i Japan. Vill man få rätt och förändra samhällsstrukturer så måste man spela enligt japanska regler, och dessa går att bända, vrida på och helt enkelt utnyttja till sin (i detta fall hennes) fördel om hon så bara hade velat.

Tragiskt oavsett och på frågan om och hur det går att få tag på Rohypnol eller Flunitrazepam som det heter eller övriga sedativa droger/mediciner här i landet så förskrivs de mer eller mindre som godis till folk som uppger att de vill ha det, då om inte ena doktorn vill skriva ut det så kommer nästa att göra det och hur mycket av dessa läkemedel som rör sig ute på svarta marknaden kan man ju fantisera om, men ärligt talat så är det garanterat mer än mycket.

Till sist så märks det att hon inte längre anser sig vara japanska. Hon har anammad och svalt hela förälskelsen med USA och tror därför att hon kan komma tillbaka till Japan och spela enligt Amerikanska regler. Tragiskt kan jag tycka, men skulle aldrig för en dag i veckan ta ledigt från mina åsikter om att våldtäkt är fel och att det japanska samhället har en lång väg att vandra innan vi kan proklamera oss rumsrena men att försöka gå den amerikanska vägen är lika lönlöst som att försöka få en japan att prata svenska flytande på en vecka. Går inte. Aldrig gått. Kommer aldrig att gå. Det hela måste ske under förutsättningar att dessa kvinnor är födda i Japan, uppväxta med japanska värderingar, normer och kulturella samt könsliga strukturer och det är dessa vi måste ifrågasätta på det japanska sättet, dvs inte på det amerikanska sättet för då kommer folk dra öronen åt sig och bara låta det hela fortgå.

En sista reflektion: Vem är den tilltänkta publiken och vems intressen gynnar den? Anglo-Amerikanska intressen i ett försök att måla ut Japan som ett land som inte klarar av att ta ansvar för sina medborgare. Typisk västerländsk propaganda där man sensationaliserar ett helt folk och de som konsumerar dessa dokumentärer är allt annat än japaner själva och kan därmed inte ens få en rimlig chans att försöka ta ställning till hur dokumentären porträtterar just Japan och japaner.

Återigen ett misslyckat försök att exploatera Japan på dess rykte i syfte att tjäna enkla pengar. Tragiskt. Finns så otroligt mycket media i väst kan lägga krut på men likt fan så ska det hela tiden rapporteras om Japans problem i samhället i relation till hur det ser ut hemma i det egentrygga väst.

Japan har enorma problem, men däremot blir de ju knappast bättre av att någon crusader som varit och pluggat i USA begår landsförräderi genom att haka på trenden av att i Japan minsann så är det inte som i USA minsann, minsann. Säger väl sig självt. Hade japansk media gjort samma sak hade det blivit ett jävla liv. Vi hade blivit idiotförklarade och fått fördömanden som "Trodde aldrig detta skulle kunna hända år 2018" osv, vilket den här dokumentären givetvis bara stärker bilden av, dvs att avsiktligt vinkla sociala problem och enbart tala om de mörka krafterna istället för att fokusera att Ja, en ny lag togs fram och trädde i kraft förra året. De kvinnor som blir våldtagna och utsatta för våld blir det i allra högsta grad i hemmet. De barn som far illa av detta maktmissbruk får mer än ofta men för livet...Etc etc.

Men icke. Det är så sjukt jävla tacksamt av västerländsk media att svartmåla Japan och är nästan att likna ett propagandavapen där man som tredje statsmakt mer eller mindre antingen förlöjligar, hånar eller som i det här fallet snackar skit om ett land där man mer eller mindre utmålar japanska män att samtliga vara potentiella våldtäktsmän där Japan som land systematiskt håller männen om ryggen där kvinnorna aldrig får rätt i någonting. Det är vinklat skitsnack.

Många gånger frågar man sig varför japaner inte tänker källkritiskt i många avseenden. Detsamma borde gälla folk som kollar på den här dokumentären.

En annan sak jag reflekterade över är huruvida Shiori har betraktat dokumentären som antingen a) en möjlighet att etablera en karriär som journalist åt utländska media, eller b) en möjlighet att komma åt Yamaguchi när hon inte lyckades den juridiska vägen. Det är naturligtvis omöjligt att veta, men det kändes som om hon inte bara var medverkande i dokumentären utan även spelat en roll som något slags biträdande producent. Tänkte tyvärr inte på att kontrollera eftertexterna, men det kan ju tänkas att de medvetet valt att hålla tillbaka den biten för att det inte skall framstå som partsinlaga.

Misstänker att mannen med det fläskiga ansiktet är Jake Adelstein och han sade väl egentligen inget annat än vad Shiori och några av hennes väninnor nämnde om att de sexualiserades redan som högstadieelever i sina sjömanskostymer. Tror det var något slags koppling till Chikan på tågen och liknande. Att kvinnor i Japan objektifieras i minst samma utsträckning som i Väst kan vi nog vara överens om skulle jag tro. Skillnaden som jag ser det är att kvinnorna här inte reagerar lika mycket och lika hårt som sina systrar i Väst. Och som du är inne på är det i Japan betydligt striktare kopplat till den privata sfären. Hon nuddade väl delvis vid detta en smula utan att konkretisera det när hon tog upp systerns och moderns reaktioner. De var ju helt klart besvärade över att det skulle bli offentligt, med namn osv.

Haha att hon ser det som en möjlighet att få någon slags form av upprättelse ser jag som en självklarhet för hela dokumentären genomsyrar ju hennes kamp i att få upprättelse även när domstolen avskriver fallet. Självfallet hade hon också en påverkan på hur produktionen skulle ha styrts, annars hade den inte varit så pass selektiv kring hennes privata sfär som dokumentären alltså var.

Var tvungen att gå tillbaka och kolla exakt vad han sa men det var i förhållande till att MeToo-rörelsen inte fått lika stort genomslag i Japan som i Väst, och då antydde han på att japanska kvinnor blev förvånade över att västerländska kvinnor blev "upset" över att blivit tafsade på medan han sa att kvinnor i Japan påstår att "Your'e upset of being groped?/Pressured about having sex? This is our daily life!"...Vilket är skitsnack. Rapporteras dagligen just sådana incidenter till polisen, säkerhetsvakter eller andra personer som har hand om säkerheten i kollektivtrafiken (i synnerhet de som arbetar på tågen/stationerna), och som jag var inne på så finns det lagar om just sekuhara och mobiltelefoner osv osv.

Kolla gärna den här bloggen som berör dokumentären ur ett japanskt perspektiv (delvis på engelska).

https://blog.goo.ne.jp/kentanakachan/e/5bfd0101b1f8972e2aaccbd13ddc23af

https://blog.goo.ne.jp/kentanakachan/e/b4573c0eb79fc35d246f96ed8af7f274

Har noterat att på Twitter är det främst 海外邦人の女性 som tydligen har sett den och kommenterar och att deras kritik mer än något annat är inriktat på ネトウヨ snarare än att de inriktar sig på sakfrågan. Gissar på att den änu inte visats på japansk TV eller att gammelmedia har tagit i det. Onekligen nyfiken om det beror på Yamauchis maktställning.

Haha tror det blir svårt att sälja in en sådan dokumentär till någon kanal i Japan öht faktiskt. Delvis för att den är inriktad till västerlänningar men också för det faktum att de knappast är nådiga i sin kritik angående Japan som samhälle i kontrast till att deras egna samhällen skulle vara så mycket bättre. Tror Yamaguchis maktställning inte direkt har med saken att göra. Det finns gott om dokumentärer som speglar Japan på ett ytterst stereotypt sätt, om än kanske inte ur just den negativa aspekten så finns det gott om dokumentärer som "sensationaliserar" Japan ur ett jävligt vridet perspektiv många japanska kanaler aldrig skulle köpa in för det faktumet att de helt enkelt inte hade gått hem för publiken här i landet.

Jag har nu bestämt mig att åka till Japan i början av Oktober. Jag är inte van att resa och har aldrig rest själv förut, tror dock det låter läskigare än det faktiskt är. Målet med resan är egentligen att komma bort och se något annat, lära mig språket och träffa nya människor.

Jag har några fåplatser som jag vill besöka (än så länge), jag tänkte ta det väldigt lugnt speciellt i början då jag är ovan. Kommer att flyga till tokyo och stanna där tills jag känner mig redo för nästa stad. Jag kommer vara i japan nånstans mellan 1 och 3 månader.



Har väldigt många frågor men börjar med frågan som oroar mig mest.

Jag kommer antagligen resa väldigt korta sträckor i början, tokyo - nagoya - osaka - kyoto.

Kollar jag transporter verkar det vara extremt dyrt, speciellt om man reser lite och korta sträckor.
Shinkasen(JR pass) är inget alternativ för mig. Taxi vill jag inte ens tänka på.

Express bussar är ett alternativ, då jag inte bryr mig om det tar 1h eller 3h, även dessa är dyra.
Tokyo - Osaka/kyoto kostar runt 4-5k yen, vilket är 28-35EURO.

Nu har jag inte mycket att jämföra med men när jag var i thailand så tog man ju tuktuk och taxi hela tiden vilket inte kostade mycket alls. Väldigt behändigt när man inte orkade gå eller inte hittade sitt hostel.

Samtliga städer har tunnelbana samt är väl täckta av tågstationer beroende på vad som är närmast/bäst till ditt hostel. Kostar såklart beroende på vilken station du kliver på och av, men det anges alltid (även med romaji) priser. Dvs låt oss säga att du står på X-Station och så kan du kolla på en tunnelbanekarta och så ser du att från X till Y kostar det exempelvis 200 yen. Samtliga städer har automater på engelska där du betalar, och sedan får du en magnetremsa till biljett du helt enkelt bara kör in och ut i automaten osv.

Billigaste sättet att ta sig runt på. Samma med tågen, gäller samma sak där. Finns alltid personal att tillgå, men klarade du dig i Thailand klarar du dig i Japan. Eller, klarar du dig i Sverige klarar du dig i Japan. Kanske där man får sätta standarden.

Varför ska du åka från Nagoya till Osaka och sedan Kyoto? Låter ju helt sjukt. Som att åka Stockholm-Malmö-GBG istället för Stockholm-GBG-Malmö.

Jaja, det går bussar mellan samtliga av dessa städer också. Vill du underlätta så undviker du stadsbussar även om de är jävligt enkla de också men ibland måste du kommunicera med chauffören och vissa städer/linjer har olika system, så för en turist så är det faktiskt lättast att använda rälsbunden trafik förutom när du åker intercity för då är det ju buss som är billigast.

Några mer specifika frågor?

I övrigt, ja är du ensam låter du helt enkelt bli taxi om du inte måste. Åker man fler i grupp så kan taxi faktiskt bli billigare om man åker kortare sträckor.