Reste omkring i USA under 2 månader i höstas på egen hand. Startade på västkusten och tog mig ner genom Arizona, New Mexico, Texas, Lousiana via resten av de gamla sydstaterna upp till New York. Det är naturligtvis svårt att sammanfatta så många människor under ett par väl valda ord. Men en generell uppfattning var som flera nämnt i tråden - Trevliga. Otroligt snälla, hjälpsamma och lätta att ha en konversation med.

Att gå in på en pub ensam i Sverige kan ju vara lite obehagligt, men i USA tog det väl som regel 5-10 minuter innan någon ville slå sig ner och diskutera. Väldigt öppna människor. Dock tyckte jag att befolkningen i Lousiana kunde vara rätt otrevligt, speciellt afroamerikanerna. Inte alls samma lättsamma inställning där, kanske berodde på att jag var vit (var förvisso bara i New Orleans och Baton Rouge).

Annars var det lätt att hitta plats på Couchsurfing, få lite lift mellan platser och att ha härliga samtal. Skulle gärna stanna längre och om det inte vore för deras cyniska system och utrikespolitik skulle jag absolut kunna bosätta mig där.

Tycker dom var allmänt trevliga men polisen var arroganta; speciellt i flygplatsen så var poliserna och vakterna riktiga skitstövlar. Neh kommer nog inte resa dit igen efter att ha blivit trakasserad av de.
Redan på flygplanet när man ska fylla massa onödig info kändes det som man hade gjort något fel heh.

Först frågan du ställer "Hur uppfattade du det amerikanska folket?" Det är som
om man ställer en fråga Hur är folket i EU...
Om polisen i USA har jag bara bra att tala om dom,vi fick stopp i en korsning
inne i LA och dom dök upp snabbt och frågade om vi ville ha hjälp hur trevliga
som helst ...ibland beror det mycket på en själv hurdan attityd man har. Och
folket är minst lika trevliga som Svenskar,ja dom är trevligare.

Bor i en liten stad i Washington men besöker nästan varje vecka en storstad, har även varit i Seattle.

Rent generellt är många intresserade så fort de hör att man har en dialekt, oavsett om det är liten stad eller storstad. Möjligen lite mer kanske för att jag endast är 19 och de är förvånade/glada av att höra vad jag tycker om deras älskade land. Mer öppet folk allmänt, inte många som är så blyga och folk verkar vara trevliga mot folk de inte känner.

Gillar bara öppenheten av att kunna hålla konversationer med personer man inte känner. Börjar man med "hey, how are you doing?" Och "pretty good, how's your day going?" så blir det oftast en konversation om vad som helst oavsett vem det är. Någon random person i kassan på en affär eller någon i skolan.

Det negativa jag har sett är religösa människor.. Mer specifikt mormoner. Självklart är inte alla så men finns en del religösa personer jag träffat som bestämt "sagt upp" barnen om de inte anser sig vilja vara mormon och gå i kyrkan. Familjer med cirka 15-20 barn är inte så ovanligt bland vissa extrema mormoner som tror det kommer placera dom högre i himlen. Finns lite skrämmande mormoner alltså och de ser mycket som en synd, som koffein t.ex.

Jag använder både koffein- och nikotintabletter.

Att "säga upp" barnen? Du menar samma stil så som Sjuklövern gör med SD? Vägrar att prata eller umgås med dem? De flesta mormoner har inte så många barn alls, och många har 0-2 barn. Du måste mena de där fundamentalisterna som blev uteslutna från Mormonkyrkan för evigheter sedan.

Öppna, trevliga och hjälpsamma - om än obildade; är mitt intryck av mitt år på landsbygden i IL.

Finns givetvis olika nivåer av tron. Jag antar att du känner till det här med att pojkar efter high school uppmuntras till att åka på mission i 2 år och recruita fler mormoner? Finns de som inte uppmuntras endast men som blir påtvingade av det eftersom det är en "skyldighet" bland de extremt religösa.

Koffein- och alkoholavståndet pga religösa anledningar har jag sett från ett flertal personer och familjer här men är såklart individuellt antar jag, vet inte vad som gäller i riktiga mormonbibeln.

Inte emot religionen eller så då jag uppmuntrar eget val men gillar inte den delen jag sett där allt är en synd enligt vissa och att gå andra vägar i livet är "fel".

Den "falska vänligheten" många talar är helt enkelt att de är artiga och servicevilliga. I 95% av alla länder är det också likadant och ses inte alls som konstigt. I ett extremkulturellt svenskt samhälle blir det helt plötsligt vänt till något negativt av nån anledning. Kom ihåg att det är vi som är konstiga här, och inte jänkarna.

Jag har träffat många amerikaner, mestadels äldre(30-75) och även mina bästa vänner är sydstatare.
Där kontrasten mellan svenskar och Nordamerikaner skriker mest, är gästvänligheten. När jag flydde från mitt pissiga barndomshem vid 18års åldern så fick tidigt träffa ett amerikanskt par. De sa snabbt att jag fick bo hos de, och är idag mina bästa vänner. Tillskillnad från mina svenska vänner som snarare pustade och stönade såfort jag berätta att jag hade dragit utan nämna min hemlöshet.

De är ett funktionellt folk som lever i ett dysfunktionellt land.

Min frus ex-make (som jag också känner, de är fortfarande vänner) kommer från en mormon-familj.
Pappan är/var biskop inom kyrkan, mamman var wicca och hade offeraltare hemma som han låtsades om som han inte såg. Hon måste dock vara i kyrkan med honom, så hon satt och läste eller sov sig egenom gudstjänsterna. :-)

Pappan behandlade dock barnen (de hade 6 barn total) väldigt illa. De tror inte på psykiatri och liknande. Deras yngste son är lät autistisk och har Aspberger, men även de andra sönerna har liknande problem, samt depression och liknande. Den enda dottern (tvillingsyster till yngsta sonen) är bipolär och har (efter att hon som mycket ung blivit sexuellt utnyttjad) fått drog- och alkoholproblem, förutom svår depression.
Mormomkyrkan verkar inte tror på psykiatri, deras pappa sa att om hon bara går i kyrkan så kommer hon bli bra...

Så de flesta barnen har tagit avstånd från religionen (dottern är dessutom lesbisk/bi) och deras föräldrar pratar fortfarande med dem.

Så det verkar som om de som är aktiva har många barn (fast bara en fru). Att de tar avstånd från barn som lämnar kyrkan är nog inte så vanligt, men visst kan det förekomma. Har hört om sådant från min frus ex.

Medhåll, så är det verkligen. När jag flyttade till Boston så erbjöd min nya chef mig och min dåvarande fru att bo hos hans familj tills vi fixat vår egen lägenhet (skulle ta en knapp vecka).
Vi hade bara träffats en gång innan, på en 20 minuter lång jobbintervju i Las Vegas (och han hade aldrig träffat min fru)... Han var inte ens sydstatare, utan ursprungligen från New York. :-)

Vad?
Skämtar du?