Jag kanske nu kommer låta som en bitter utlänning men så är inte fallet. Jag bor i Sapporo och är nu lycklig med mitt liv efter ha lärt mig hur det fungerar här i Japan. Jag vill bara lägga in ett par ord till er som planerar att flytta hit och tror att gräset är grönare på andra sidan - vilket det kan vara men var försiktiga - för jag tror inte det är många som kommer palla med att bo i Japan i det långa loppet.

Först och främst lite positivt: det är smidigt att bo i Japan, allt funkar och är rent & fint.
Japan är jävligt smidigt såvida du inte bor mitt inne i Tokyo där tågen stannar hela tiden. Du har alla slags butiker, resturanger, köpcentrum och seven elevens överallt. Allt är smidigt, allt kommer i tid och bara fungerar som klockan. Japan är också säkert och ingen främling kommer störa dig i din vardag, ingen komme råna dig eller slå ner dig vilket som kan hända i Sverige. Folk på gatan är vänliga, maten är skitgod, det är enkelt att få vård och allt sådant där. Ur ett rent objektivt perspektiv så är Japan kanske ett av världens bästa länder att bo i.

Det är från detta som många svenskar uppfattar Japan som ett drömland efter ha varit där i 1-2 år, och säger att det är världens bästa land, att Sverige är skit i jämförelse osv, vilket jag själv också faktiskt gjorde för längesedan. Men under ytan så finns det så mycket mer och här kommer några av mina intryck efter nästan 10 år i landet.

Att vara en utlänning i Japan
Även om du pratar flytande Japanska och har bott i Japan 10 år så kommer folk stirra på dig var du än är, detta gäller givetvis inte alla men i nästan vilken situation du än befinner dig i Japan där det finns massa Japaner, så kommer en eller två titta på dig med en konstig min. Kommer du ut från storstäderna så är detta mycket värre, folk kommer titta på dig som om de sett ett spöke. Du kommer aldrig känna dig som hemma i Japan hur mycket "Japan" du än blir och hur mycket du lär dig om deras kultur, du kommer alltid vara den där "gaijinen" som bara är en "spännande produkt" eller något slags spännande "djur" för de flesta Japanerna, som de tittar på och kanske fnissar lite åt, inget mer och inget mindre. Du kommer aldrig bli en av dem och innerst inne så värderar de dig lågt på sin skala, mycket långt under sina egna Japaner. Hur mycket man än vill så går detta sorgligt nog inte att komma ifrån.

Att jobba i Japan
Jag läste lite här på FB om folk som planerar att åka och jobba i Japan. Tro mig, det är inte värt det, iallafall inte som ett huvudmål. Japan är som ni alla säkert vet extremt strikt och tro inte att de kommer vara snälla mot dig efter några månader när de vant sig med din vita hudfärg, och inte tycker att du är exotisk längre. Om du tycker att sura chefer i Sverige är värre än pesten, så har du inte stött på en skitsur halvfet halvdeprimerad medelålders Japansk man som kör med dig. Du kommer också bli tvingad att jobba övertid trots att du inte behöver det, obetalt, bara för att göra ett bra intryck på cheferna. Efter du jobbat 12h i sträck så kommer du tvingas att dra och supa med chefen, även om du är helt slutkörd och inte vill dricka. Följer du inte med så kommer de systematiskt börja frysa ut dig. Detta gäller även om chefen vill dra dig till ett horhus efter alkoholen börjat rulla runt, det spelar ingen roll om du är nygift eller precis blivit pappa och inte vill, du SKA med.

Av mina intryck så är folk på Japanska företag extremt deprimerade pga av det hårda klimatet, mer än i andra länder, och tro mig det är inget kul att komma in där. När man lär sig se förbi fasaden så är folk är helt livströtta och man kan se att nästan alla är tickande bomber på ett eller annat sätt. Jag har själv jobbat på 5 stora förtag i Japan. Ni som tycker att jobba i sverige är grådaskigt ska vara väldigt glada över vad ni har.

Japaner är också EXTREMT luriga. De ler mot dig som du vore ett helgon och pratar med dig som de vore din bästa vän, men nästa dag så kallar chefen på dig och det visar sig att de har klagat en jävla massa på dig bakom din rygg. Detta kan de göra flera gånger varje vecka och vara en så liten sak som att de en gång såg att du inte stängde dörren till kontoret ordentligt - de springer direkt till chefen när du inte ser. När du konfronterar dem med det så bara pratar de sig ur det. De är extremt fega. Jag har själv tappat räkningen på hur många gånger detta hänt mig - det blir nästan komiskt efter ett tag, och jag har inga problem med hur jag uppför mig. Även om du jobbar med dem dagarna långa och känner att du kan lita på dem tack vare att de är så extremt vänliga mot dig, så kommer kniven. Tro mig.

Jag har också lärt ut engelska i Japan och det är ingen höjdare heller. I princip alla jobb i Japan där många tror att vara en utlänning är en fördel, så slår ofta tillbaka i det långa loppet med utbrändhet. Du kommer bara vara en kopplad cirukasapa som de visar upp och kör med. Du ska vara vit, kortklippt, renrakad, komma i perfekt sittande kostym och skratta och le konstant. Gör du inte detta så kommer kniven i ryggen direkt, antigen från medjobbare eller studenter (som ler mot dig). Du får inte visa någon slags personlighet alls.

En av mina kollegor blev en gång utskälld av sin Japanska chef vid ingången till skolan när han kom med hörlurar i öronen. Han skrek på honom "du ska bara gå med en väska i handen, vara rakryggad och le och skratta åt alla som tittar på dig. Lyssna på musik?! Tro inte att du är någon här i mitt land". Detta är såklart ett extremt exempel men denna mentalitet hos Japanerna kommer tära på ditt psyke under varje arbetstimme.

Inte konstigt att de flesta som åker till Japan för att lära ut blir helt mentalt utbrända och drar hem efter ett tag. Det är ingen romantisk dröm.

Att leva med Japaner - kan man komma dem närma?
Detta är kanske den absolut största anledningen till att de flesta inte kommer klara av Japan under en längre tid. Det är extremt svårt att skaffa RIKTIGA Japanska vänner och "connecta" med dem som du gör med andra västerlänningar. Du som ny i Japan kommer säkerligen träffa massa Japaner som verkar hur sköna och pratglada som helst, men efter de utfrågat dig om ditt land så kommer de bli knäpptysta, och de kommer sakta men säkert avlägsna sig från dig. De har i princip inget mer att säga och de vet det själva, de är helt tomma och känner sig nöjda med sin dos av en utlänning, och bokstavligen talat flyr från dig. För i grund och botten så som sagt värderar Japaner på själslig nivå inte västerlänningar särskilt högt, och vill inte ha med oss att göra. Detta låter kanske lite foliehattaktigt men tro mig, efter 10 år i landet så har jag insett att detta hänger ihop och genomsyrar allt.

Jag har själv som sagt varit här i 10 år nu, har bott över hela landet, är extremt utåtgående och trevlig, får alltid folk att skatta och försöker ständigt "planera events" med Japaner... I dagsläget så har jag 1 riktig japansk "vän" som jag kan lita på, och det är min fru. Utöver henne så har jag inte lyckats skaffa en enda RIKTIG Japansk vän under 10 år, och tro mig jag har försökt. Nu pratar jag riktiga vänner man kan sitta ner med i timmar och prata med om ALLT, och alltid kan räkna med. Hade jag försökt på ett liknande sätt i Sverige så hade jag förmodligen haft över hundra riktiga goda vänner i dagsläget. Alla västerlänningar jag känner som bott i Japan en längre tid har samma erfarenhet.

Ett riktigt klassiskt exempel är att man träffar Japaner som verkar vara de skönaste på planeten, och man har kul tillsammans med dem en dag. Men efter det så hör man aldrig ifrån dem igen. De kommer inte svara på dina meddelanden och klipper när du försöker ringa dem. Tro aldrig att du lyckats skaffa en Japansk kompis för plötsligt en dag så har de gått upp i rök och systematiskt ignorerar dig.

Det är inte konstigt att nästan alla utlänningar som bor i Japan i slutändan enbart hänger med andra utlänningar, eller bara umgås med sin västifierade fru i sin vardag. 9 av 10 västerlänningar du ser i Youtube videor om hur fantastiskt Japan är hänger bara med andra västerlänningar. Det är när man försöker bryta sig ur den bubblan som ensamheten slår sig på. Det är ingen språkvägg som står emellan detta, det bara är något som inte kopplar mellan den västerländske och japanske skallen. Det bara funkar inte på något konstigt jävla vis, även om de blir pratglada på fyllan.

Dejta söta Japanskor?
Många tror att det är drömmen att skaffa en Japansk flickvän och nu låter jag kanske negativ igen, men tro mig det är ingen dröm heller. Själv har jag en Japansk fru och hon är tack och lov väldigt global, smart och vet hur världen fungerar. Den normala Japanska tjejen är HELT tom i skallen. Om du trodde svenska tjejer är materalistiska och korkade så ska ni se de japanska tjejerna, det finns absolut inget annat för dem än shopping, märken och kläder. Det inte att föra en vettig konversation med dem för att de vet ingenting, de kan inte peka ut USA på en världskarta. De flesta saknar också helt och hållet någon slags personlighet utöver "standard-beteende". Nu låter det som att jag överdriver men tro mig, jag har rest världen runt och har aldrig träffat så lövtunna människor som de unga Japanska kvinnorna. Det är verkligen helt tomma.

Och plussa detta med att man i grund och botten inte kan "connecta" med Japaner generellt... ingen vidare rolig mix. Och tro mig, om ni är vana vid passionerade västerlänningar i sängen så kommer ni bli väldigt besvikna på Japanskorna här också, de skriker inte som i porrfilmerna, en majoritet ligger i sängen som en död fisk knäpptysta. Detta kanske låter lite elakt men se det som en varning. Jag vet inte hur många västerlänningar jag set som skaffat en söt Japansk tjej, lekt runt lite, för att sedan fly från dem som om de springer från pesten. Det är en otroligt stor skillnad på svenska och japanska tjejer och få västerlänningar kommer palla med en vanlig Japanska (det är där de snygga är) i det långa loppet, såvida hon inte är västifierad (oftast de mindre snygga). Såklart otroligt generaliserande men jag kan lova att ni själva kommer förstå vad jag menar om ni drar till Japan och försöker dejta runt.

---------------------------

Nåja, detta var bara några punkter och jag har mer om någon är intresserad. Det finns mer som jag kommit till insikt om som jag skulle vilja skriva av mig, tex hur mansgrisigt Japan är, hur illa de Japanska männen behandlar sina fruar, hur infekterade relationerna mellan Japanerna själva är (sex en gång i månaden är standard), hur de avlivar miljontals husdjur i onödan varje år, hur Japanska politiker kan vara några av de smutsigaste i världen osv.. men det får räcka här för denna gång.

Nu låter det som att jag är extremt negativ och hatar Japan, men det gör jag inte. Jag älskar Japan på sitt sätt och kommer stanna här många år till. Jag vill bara varna folk för att tro att det är ett drömland. Okej, Japan är ett drömland att bo i rent objektivt men när det kommer till mänskliga relationer så tror jag inte det är många många västerlänningar som kommer klara av detta, år efter år.

Om någon som bott i Japan eller liknande råkar läsa detta så får ni gärna flika in med era åsikter. Om någon har frågor så är det också såklart fritt fram!

Tack o hej!

Det med japanskor som ligger som döda fiskar och blir knullade, man kan ju lära upp henne så hon blir en Sexgudinna

Helt plötsligt förstår jag varför japanska män både arbetar ihjäl sig och varför självmordsfrekvensen är så hög. Intressant och välskrivet, hoppas på en fortsättning

Ett par frågor: hur mycker genomsyrar yakuzan det dagliga livet egentligen? Såg nån dokumentär för länge sen om hur de verkar vara en närmast accepterad och nödvändig del av samhället. Är det mycket korruption under ytan och hur ser vanligt folk på yakuzan i allmänhet?

Antager att du börjar få hum om vad du talar om efter 10 år i landet,
men det kan ju fortfarande vara din personlighets reflektioner i den gemene
japanen som får denna att bete sig så just emot dig.

"är extremt utåtgående och trevlig, får alltid folk att skatta och försöker ständigt "planera events"

Själv skyr jag sådana som du när det gäller djupare vänskap;
Rolig att ha en kortare konversation med och som tempohöjare på en fest, men enligt mina
fördomar en ytlig pajas som krockar med mina behov av tystnad, reflektion och eftertanke.

Det du skriver motsvarar min bild av Japan. Å andra sidan är det en stereotyp bild...

Frågor:

Hur mycket av det här, om något, visste du innan du kom till Japan? Hur lång tid tog det att komma till insikt?

Har ni barn och planerar ni isåfall låta dem växa upp i Japan eller ska ni flytta till Sverige?

Berätta gärna mer om arbetslivet.

Intressant och välskriven text. :thumbsup:

Jag vill minnas att jag tidigare har sett en dokumentär om Japan, där de nämnde att en otroligt stor mängd av befolkningen levde ensamma. Att majoriteten av Japanerna inte ens hade tanken på att kunna tänka sig leva tillsammans med någon.

Det visades även någon sorts "mys-bordell?" dit män gick för att mysa en stund mot betalning... Tyckte nästan det var lite obehagligt att se hur det funkade, inte ett ord förväxlades utan endast lite gos med sniff i nacken.


Är detta kanske någonting du känner igen eller vet någonting om?

Jag då som är med
Nationalsocalist blir ju helt lyrisk när jag läser din text och vill genast ställa mig upp, resa mig upp från sängen, slå klackarna ihoppas och vråla Sieg****.
Fan ha glad jag blir att det finns ett folkslag som japaner. Har alltid sett dom som.en förebild.

KÄn du förklara lite om deras syn på porrfilm och varför där alltid är bläckfiskar med i filmerna

Det du skriver är intressant, och antagligen i huvudsak en korrekt beskrivning av hur det är. Jag har hört liknande från andra som bott länge i Japan.

Min reflektion är att när jag jobbat tillsammans med utlänningar som kommit till Sverige (helst om de har en avvikande hudfärg eller kommer från en annorlunda kultur) så låter deras beskrivning av Sverige nästan likadan:
Man lär känna någon på jobbet. Utlänningen förväntar sig att du skall bjuda hem dem på thé och en bit mat, att familjerna skall börja umgås. Så blir det inte, för vi åker hem till vår förort och låter oss inneslutas i vår invanda vänkrets (om vi ens har några vänner). Utlänningen tycker det är svårt att få "riktiga" vänner här, och känner sig ensam och isolerad, trots att hen pratar svenska och bär samma kläder som vi. Hen bjuder hem dig till sin egen familj, men du skruvar på dig lite generat och hittar på ursäkter var för det inte går. Jag har ofta hört den typen av kommentarer. (Nu pratar jag om akademiker och välutbildade människor, inte sådana som umgås med "white transh" och lever av bidrag och brott. Deras liv vet jag inget om.)

Åker man till USA är plötsligt alla ens bästa kompis! "We have to do lunch sometime!" eller "Give me a call if you happen to end up in XXX (deras hemstad)". Om du som naiv svensk tror att det innebär att dom faktiskt vill träffa dig igen så kommer du oftast bli grymt besviken! Det är bara sån't man säger; ingen tror att du faktiskt skall ta fasta på det!

Palme försökte göra sig av med det genom massinvandring och multi-kultur. Men det visar sig att när man samlar en tillräckligt stor grupp människor av en viss bakgrund på ett och samma ställe så umgås de helst med varandra. Somalier med Somalier, Araber med Araber, Turkar med Turkar, Japaner med Japaner.
Det är svårt att ändra på det genetiska arvet. Sätt ett gäng råttor i samma bur som ett gäng ekorrar. Du skall se att råttorna håller ihop och ekorrarna likaså, trots att råttor och ekorrar genetiskt är nästan identiska.
Raser har uppstått därför att man VÄLJER att hålla ihop med likasinnade. Rasblandning har inget stöd i forskningen. Det är en politisk uppfinning. Instinktivt vill vi vara med dem som är lika oss själva.

Så mina fördomar var inte helt osanna. Har alltid uppfattat dem som tämligen själslösa(personlighetslösa) individer. Effektiva och arbetsamma som myror i en myrstack, men oj så tråkiga...

Visserligen har de många bra sidor som du säger men personligen vill jag inte leva i ett sådant samhälle där livet bara är en evig "grind" där man ska rätta sig i ledet och inte ta ut svängarna.

Hade Sverige bara varit utan invandringen från första början så hade vi varit så mycket bättre på nästan alla plan. Men vi kanske saknar något för det som är avgörande för en nation som Japaner är bra på, stolthet...

Mycket intressant inlägg.



Jag tycker inte inte att detta är särskillt förvånande med tanke på japan och japanernas agerande under andra världskriget. Att den karaktär och "kultur" som byggts upp och etablerats under många sekel helt plötsligt skulle försvinna efter kriget är inte troligt.

Varför skulle du (TS) bli en japan efter 10 år i landet? Då kunde du ju blivit japan samma dag du landade på Tokyos flygplats. Eller är 10 år nån sorts magisk gräns? Den magiska gränsen för att bli svensk är efter du har åkt kommunalt.

Tänk om du tröttnar på Japan en vacker dag och åker till Amazonas djungel och börjar mingla med urbefolkningen där. Blir du en indian då i deras ögon?

Jag förstår inte varför den svenska genpoolen innehåller så många globalistiska världsmedborgare som du TS visar exempel på. Acceptera den du är och acceptera andra för vad de är. Du kommer aldrig bli en japan i deras ögon hur mycket du än tror på globalism, öppna gränser och världsmedborgeri. Sånt flum kommer endast förstöra all mångfald vi har på vår planet, och det vet japanerna om.