Jag har bott Bangkok i ett år nu och precis som många andra skriver så blir det vardag även här. Men vardagen är bra mycket mer spännande. Jag jobbar måndag - fredag och spelar hockey här i stan 1 gång i veckan. Socialt umgänge finns om man letar och inte bara massor med turister.

Det tar tid att komma in i livet här men efter det är det fantastiskt och riktigt kul att bo i en mega city.

Jag har mina "ner perioder" precis som i Sverige, men för mig har det varit lättare att komma över det med allt som stan och landet har att erbjuda!

Prova och se!

Bor i USA sedan ett antal år tillbaka eller rättare sagt Los Angeles. Första tiden här var helt underbar, man träffade massa nya människor och livet flöt på fint. Finns ju otroligt mycket att se och göra här dessutom och det kändes som man aldrig skulle tröttna på staden. Men som någon sa, efter en stund så smyger sig vardagen på, man inser fördelarna med att bo i Sverige och ha rätt till 5 veckors semester och faktumet att när klockan slår 17:00 så reser sig de flesta och traskar hem. (Kanske ändrats lite speciellt i större städer, men ni fattar poängen). Här tävlar snarare folk om vem som kan sitta kvar längst.

Sen är Amerikaner väldigt lata utav sig, eller allt är liksom convenient. Om jag och frugan träffar ett annat par så går vi i regel ut på restaurang. Inget fel med det men jag saknar ibland att bara sitta hemma ett gäng och käka middag och snacka skit. En annan sak är ju att Amerikaner är ju inte i närheten av lika stela som oss svenskar så det är ju lättare om man t.ex går på en bar att hitta någon att snacka med. Men över tiden så inser man dessutom att dom är aningen ytligare, det är helt enkelt svårare att hitta "bra folk" som man verkligen litar på. Jag skulle vilja säga att vi svenskar är pålitliga i alla fall. Lovar vi något så gäller det. Säger vi en tid så gäller den tiden osv.

Hur som helst, jag tror aldrig jag kommer flytta tillbaka till Sverige igen, även om jag älskar Sverige. Flyttar jag från USA så blir det nog London eller någonstans i Tyskland.

Svenskar är världsbäst på att prata skit om sitt eget land och man gör det med passion. Osvensk är det finaste en svensk kan bli. Jag undrar mest varför det blivit såhär. Modernism och långvarigt sossestyre svarar många men det i sin tur måste ju ha orsaker. Är vi fortfarande deprimerade av vår förlorade stormaktsställning? Inte ens tyskar är lika självkritiska. Amerikaner kan ironisera över sig själva men är fortfarande i grunden patrioter och stolta över sitt land.

Jag har rest en del i livet. Bodde 3 år i USA. Första gången jag flyttade hemifrån satt jag mig på planet till USA. Ända sedan jag satte min fot i utlandet för 10 år sedan har jag aldrig velat bo i Sverige något mer. Vardagen kom självklart där borta också men den var helt annorlunda. Jag kände inte samma vardagskänslor som här i Sverige pga det härliga vädret samt öppna och sociala människor.
Ni hade blivit förvånade vilket påverkan solen kan ha på livskvaliten.

Har även befunnit mig i australien i 6 månader och rest runt i många andra länder och varje gång man landar i Sverige blir man så sjukt jävla deprimerad. Bara en tråkig mentalitet som ligger i luften. Man vet att man kommer till ensamheten igen. Ingen som pratar med en, dåligt väder. "Mind your own business" mentaliteten. Sverige i sig är inget fel på men samhället är inget att hurra för = människorna.


Nu bor jag i Sverige sedan ett par år tillbaka och precis flyttat till Göteborg för arbete men skiter sig denna staden för mig, så har jag bestämt mig för att flytta härifrån. Ger det 6 månader. Sedan kommer jag flytta utomlands. Planen: Jobba hårt i 3 veckor här i Sverige och bo utomlands i 3v.
Antingen Prag eller Malaga är planen just nu. Vi får se vad som händer.

Saknar du parmiddagar? :|

Ni som har rest mycket, är det lika tråkigt att bo i andra länder som det är i Sverige?

Jag själv funderar mycket hur tråkigt det är att bo i en stad med 100.000 invånare jämfört med Stockholm, det kan väl inte vara så stor skillnad? Och Sverige jämfört med övriga länder i västvärlden?

Man får helt enkelt erkänna inför sig själv att världen är ganska tråkig? Eller vad tycker ni?

Kan vara trevligt att resa 2-3 gånger per år men inte mer än så? Vardagen infinner sig väldigt snabbt i den nya miljön, eller hur?