Ja, som du antyder är det också en mycket individuell och en högst subjektiv fråga att besvara. Och det kommer fortfarande finnas människor som trivs i den gamla bruksorten, oavsett ålder. Även om det så klart många gånger kan vara roligare för unga människor i den situationen att flytta till en stad med mer puls.

Skillnaden är att på en plats med mer liv och rörelse finns det fler möjligheter. Detta är just möjligheter och gör du ingenting av det behöver det inte betyda något. Är man t.ex. en deprimerad person som flyttar från en 1.000-personersstad till en 10-miljoners i hopp om att man skall få ett bättre liv per automatik är man fel ute.

Svenskar är världsbäst på att prata skit om sitt eget land och man gör det med passion. Osvensk är det finaste en svensk kan bli. Jag undrar mest varför det blivit såhär. Modernism och långvarigt sossestyre svarar många men det i sin tur måste ju ha orsaker. Är vi fortfarande deprimerade av vår förlorade stormaktsställning? Inte ens tyskar är lika självkritiska. Amerikaner kan ironisera över sig själva men är fortfarande i grunden patrioter och stolta över sitt land.

Du borde kolla upp självhat eller "White guilt". Det är vad som hände. Jag tror inte slutet på Stormaktstiden har så mycket med saken att göra. Den gemene svensken även tidigt 1900-tal var generellt sätt väldigt patriotiskt och stolt över Sverige - det fanns ett maskineri, en uppoffring för landet och folket långt efter krigets dagar.

Det enda jag saknade när jag var ute och flög var väl tryggheten Sverige har att erbjuda. Som någon poängterade så är det i princip omöjligt att hamna på gatan i Sverige, vi har starka sociala skyddsnät, relativt pålitlig vård och polisväsende.

Att det sedan kan vara dödligt tråkigt emellanåt är ett pris jag gärna betalar.

Missförstå mig inte, jag älskar att resa, men det är rätt skönt att ha Sverige som bas att utgå ifrån.

Jag har inte rest mycket (och har inget intresse av det heller), så jag har ingen aning. Här i Sverige samexisterar vi bara. Samarbetar bara under tvång (läs cirkeln a la lönefängelset)Vi tänker bara på oss själva. Det är bara i PK-media som de vill ge sken av det motsatta. Med tanke på detta, så är det anmärkningsvärt att Sverige har blivit ett förhållandevis rikt land. Den välfärden håller nu på att ätas upp av ekonomiska turister, på jakt efter det välstånd våra närmaste förfäder byggt upp under drygt 130-140 år. Vårt klimat och geografiska postition är inte gynnsamt för jordbruk, men skogen och järn- och kopparmalmen har räddat oss.
Länder på sydligare breddgrader borde vara rikare än oss i norra Europa. Så det är en historiens ironi. För 2000 år sedan stämde det. Romarriket var enormt avancerat på alla områden jämfört med det då primitiva Norden.

Man vidgar sina vyer något extremt när man reser. Det är väl det som gör det så fantastiskt. Annars är ju världen i princip densamma överallt. Men det som får en att uppskatta det så mycket är väl att man går in med en attityd likt ett litet barn. Totalt öppna ögon liksom, och då är inte världen tråkig.

Sen rent kulturellt tycker jag det finns en massa städer i Europa som är mer givande än Stockholm och Sverige. Ur den aspekten så kan man ju säga JA, det är roligare att bo utomlands. Dock själv så bor jag i Sverige för att då är man nära alla de personer man älskar. Utan dom är livet inte heller särskilt roligt

Sverige är tråkigast. Yttrandefriheten dessutom begränsad och världens högska skatter - mao ingen höjdare om du inte kommer ifrån tredje världen och planerar att försörja dig på bidrag alternativt moskébygge..

Som man frågar får man svar:

Ja, det finns roligare länder än Sverige.

Jag gillar Sverige och Stockholm och bor här i Täby just nu. Om vi räknar ställen där jag bott mer än ett år så har jag bott i Paris, Sydney, Amsterdam och Mauritius. Drar vi ner gränsen till 3-6 månader så kan vi även lägga till Bangkok, Manila, Budapest.

Alla ställen har haft sin charm och jag saknar allihop (utom kanske Amsterdam och Budapest). Som många redan nämnt så blir det ju vardag överallt efter ett tag, men vardagen är så klar lite anorlunda överallt. Jag är rastlös av mig och tycker om att flytta till nya länder och kommer säkerligen göra det igen när barnen hunnit bli lite större.

Det är mångai tråden som drar anekdoter baserade på semeserupplevelser, till dessa vill jag bara säga att det inte går att utvärdera ett land eller en stad på 1-2 veckors semester. Det är först när du bor där i din lägenhet/hus, jobbar/studerar, besiktar bilen,har räkningar att betala osv som verkligheten slår in.

Jag har bott Bangkok i ett år nu och precis som många andra skriver så blir det vardag även här. Men vardagen är bra mycket mer spännande. Jag jobbar måndag - fredag och spelar hockey här i stan 1 gång i veckan. Socialt umgänge finns om man letar och inte bara massor med turister.

Det tar tid att komma in i livet här men efter det är det fantastiskt och riktigt kul att bo i en mega city.

Jag har mina "ner perioder" precis som i Sverige, men för mig har det varit lättare att komma över det med allt som stan och landet har att erbjuda!

Prova och se!

Har bott i olika långa och flera tidsperioder i US, Tjeckien och Portugal..
ex.vis 6 mån i US i streck, en till tre mån i Portugal varje vinter på sistone osv.. blandat.
Sen varit på 'vanlig semester' i lite andra länder.

Nja.
Man tar ju alltid med sig själv dit man åker men det är mkt enklare att socialisera med de som bor i de länder sådär 'random' än i sverige.

Vardagen rymmer mer i Lisabon/Prag/Miami/San Francisco/New York/osv än Stockholm/Göteborg/Malmö/Karlskrona/Vinslöv/osv osv det går inte att sticka under stol med.
Blir inte tråkigt lika fort.

Bor i USA sedan ett antal år tillbaka eller rättare sagt Los Angeles. Första tiden här var helt underbar, man träffade massa nya människor och livet flöt på fint. Finns ju otroligt mycket att se och göra här dessutom och det kändes som man aldrig skulle tröttna på staden. Men som någon sa, efter en stund så smyger sig vardagen på, man inser fördelarna med att bo i Sverige och ha rätt till 5 veckors semester och faktumet att när klockan slår 17:00 så reser sig de flesta och traskar hem. (Kanske ändrats lite speciellt i större städer, men ni fattar poängen). Här tävlar snarare folk om vem som kan sitta kvar längst.

Sen är Amerikaner väldigt lata utav sig, eller allt är liksom convenient. Om jag och frugan träffar ett annat par så går vi i regel ut på restaurang. Inget fel med det men jag saknar ibland att bara sitta hemma ett gäng och käka middag och snacka skit. En annan sak är ju att Amerikaner är ju inte i närheten av lika stela som oss svenskar så det är ju lättare om man t.ex går på en bar att hitta någon att snacka med. Men över tiden så inser man dessutom att dom är aningen ytligare, det är helt enkelt svårare att hitta "bra folk" som man verkligen litar på. Jag skulle vilja säga att vi svenskar är pålitliga i alla fall. Lovar vi något så gäller det. Säger vi en tid så gäller den tiden osv.

Hur som helst, jag tror aldrig jag kommer flytta tillbaka till Sverige igen, även om jag älskar Sverige. Flyttar jag från USA så blir det nog London eller någonstans i Tyskland.