Att resa själv är hur bra som helst. Nyligen kommit hem från USA och åkt highway1 och bilat till Las Vegas. Hur bra som helst utan att ta hänsyn till någon annan.

Amerikanare är väldigt justa personer och lätta att knyta nya bekantskaper med även om man inte känner dem. Bara att sätta sig i en bar så har man vänner när man snubblar hem därifrån.

Kan jag tänka mig. Själv har jag bara rest i Asien ensam men det gick hur lätt som helst att hitta folk att hänga med. Dessutom kunde jag slappa på stranden ensam och gå och käka själv när jag ville. Perfekt kombination för mig som uppskattar egentid.

Alla är vi olika.’du säger att du behöver socialt umgänge varje dag. Visst är det möjligt om man reser ensam , finns ju barer utflykter turistattraktioner där man kan stöta på människor

. Om du är väldigt charmig och social lär du inte ha större problem att hitta umgänge .

Är du ung och bor på hostel så är det väll mer eller mindre en garanti. Man kan ju också boka vandringssemestrar där man är i grupper och får vara med samma grupp människor en vecka eller 2.

Men som sagt alla är vi olika. Är själv en ensamvarg och har inget problem att vara ensam utan större kontakt ( förutom service personal då .

Personligen har jag bara åkt ensam runt om i Europa. Är väldigt sugen på att åka runt Asien /Sydamerika. Men typ Sydamerika vore det ändå nice att ha någon som kan språket med sig. Samt vissa länder kanske det är säkrare att vara minst två .

Men större delen av Europa är det inga problem att åka ensam. Visst kanske det skulle bli lite mer äventyrliga grejer om man åker två vad vet jag.

Gillar personligen att gå på museum utställningar och andra sevärdigheter .

Om du inte förstår att folk är olika, så kommer du självklart heller aldrig förstå dig på detta.

Förutom platser där man kanske behöver någon som "ser bakom ens rygg" som skydd så är det aldrig annat än skönt att resa ensam totalt sett.

Visst kan det bli ensamt några stunder men det kommer bara motivera dig att vara mer social.

Sedan kan man även åka iväg till platser där du är helt själv och endast träffar någon enstaka människa i en affär där du skaffar förnödenheter under en veckas tid eller så.
Jag har testat att resa till ett sådant ställe, den enda jag talade med mer än ett "nej, tack" till kvittot i kassan var en gubbe som bott på samma ensliga ställe i 50 år. Resten av tiden var jag helt själv. Det är en väg.

En annan är att hela tiden träffa folk, vill du träffa folk så gå på konsert, gå till nåt ställe som visar idrott du är intresserad av och tjötet om det kommer göra att du får sociala kontakter.

Oavsett vad man är ute efter är det skönt (och lärorikt) att resa ensam ibland.

Trådstartens tes stärks onekligen av alla kommentarer om hur trevligt det är att resa själv. Har gjort det en gång och det ställer helt andra krav på individen, vilka de flesta förmodligen inte klarar av. Jag skulle till och med hävda att folk hatar att umgås med sig själv. Folk är så vana vid bekräftelse av andra människor att man är dålig på att ge sig själv bekräftelse när det behövs. Är man utomlands själv behöver den ofta blyga, konflikträdda svensken träffa nya människor som kan ge honom bekräftelse på olika sätt. Bara för den initiala nödvändigheten krävs viss mod. Om man fixar det så har man säkert alla förutsättningar för att trivas på resan. Den personen som reser helt själv och gör en aktivitet där man under majoriteten av tiden är ensam och dessutom trivs med det hör nog inte till vanligheterna. Vem har inte fantiserat om långa vandringar, spirituella upplevelser, integration med natur eller att bara sätta sig ute i det fina vädret och läsa en bra bok i en park? För att de små doser vi har fått av sådana erfarenheter oftast är dåliga. Vi är ett flockdjur även om vi gillar att intala oss att vi fungerar ensamma och isolerade, vilket vi inte gör. Det finns såklart folk som är annorlunda men som någon sa krävs det antingen att du är socialt begåvad (vilket de flesta svenskar inte är) eller att du trivs i ditt eget sällskap (vilket ytterst få gör i en population). De finns säkert en del som tillhör dessa kategorier och som hänger en del på flashback. Då synd de definitivt i de trådar som berör ämnet. Hade också velat vara lika "starka" som de, för någonstans är det där det mynnar ut. Att tro att alla bör gilla den formen av resande är dock direkt felaktigt.

Det är en lyx att göra precis vad man vill, och slippa släpa på någon som otåligt står och trampar när man själv vill försjunka djupt och länge i något. En utställning, ett antikvariat, en stämningsfull miljö. Jag älskar att flanera ensam i främmande storstäder. Nu ser jag fram emot att (ensam) åka till den bästa av dom alla: Paris, för att testa min nya kamera. Ah, cÅœest la vie
En solsemester blir något helt annat. Då får det gärna vara polare och party

Spatsera ensam i en storstad är helt underbart.
Man kan fråga om en dejt till tjejen som säljer biljetter till hop on hop off bussar.

När jag kom till en småstad i Kalifornien tog jag in på typ stardand hotel där 4 of July, det slutade med att jag , en färgad människa och en hora satt på loftgången och kolla fyrverkerier. Händer inte om man inte är ensam

För mig är det ett rent helvete att resa. Kag är själv certifierad oilot som utvecklat flygrädsla efter en kris. Fördelen är att jag inte längre vantrivs i folksamlingar såvu
da de inte är inomhus då jag lider av klaustrofoi. Lider även av tågskräck. Min plats i livet är bland a-lagarna på en parkbänk i Los Angeles.

Jag upplevde det som ganska deprimerande att resa själv. Kunde lika gärna varit hemma när man inte har någon att dela det med. Sitta på en strand i timmar utan att ha någon att snacka med var inget för mig