Det är t o m övermorgon. 😁

Jag har ett glas grogue kvar i båten som jag tänker dricka i kväll.
Pratade med Carin idag och hon kämpar på. Hon verkar ha hittat styrka och motivation så jag hoppas på det bästa. Hon brukar kunna vara fri 4-5 veckor och det har gått 25 dagar nu tror jag. Hon ser fram emot att komma in på rehab. Hon gör 2-3Km powerwalk 3 gånger i veckan och verkar pigg.
Nu är det hon som stöttar mig i stället, hon verkar stark.
Kommer hon ut från rehab i slutet av året som en fri människa kommer jag att engagera mig i henne seriöst igen. Jag har hopp för henne men det har jag haft förut och det har gått åt helvete.

Nu får jag se över mitt eget.

Jag seglade till en annan ö och har varit här knappt en vecka för kontemplation och tid för mig själv, jag seglar tillbaka i övermorgon och kommer att träffa Carin igen innan hon kommer in på kliniken.

Låter fint det. Hoppas hon lättar på sitt hjärta och pratar vid sina samtal på kliniken om det som gör att hon söker tröst av drogerna.

En sak som är slående när du skriver är att du verkar skriva rakt upp och ner bara. En TS som börjar med en beskriving av en fantastisk livssituation men som med alla sina realiteter hamnar i en vardagslunk som får molnen att hopa sig över ön och skymma solen. Vet inte, hur mycket du utelämnar men mycket kommer ju med.

OT: Det blir inget sommarjobb i Sverige i år?
Hur var regnsäsongen i höstas? Klarade du dig bättre än året innan?
Funderar du på ålderspensionen och hur den kommer att se ut se'n?

Jag utelämnar nog inget. Jag ändrar på namen pp folk så de inte skall gå att identifiera om jag beskriver deras lite mer "galna" sidor.
En fantastisk livssituation tycker jag nog att jag fortfarande har. Däremot är ju min personlighet lite lättsam och jag känner att min hälsa blir lidande av all lättja och alkohol men det är ju ett problem som har med min svaga mentala styrka att göra, inte livsstilen i sig.
Jag försöker beskriva min vardag på ett ärligt sätt och jag får både ris och ros. För mig är det nog nyttigt att sätta ord på mina tillkortakommanden och får lite bashning av anonyma näthatare, det är helt ok. Jag har inga illusioner om att vara en hälsosam gubbe tills jag dör. Jag vill leva lite.
Däremot när jag inser att jag överdriver så behöver jag göra en åtgärd.
Just nu t ex har jag trillat ner i en depression och blivit allt för passiv, det gillar jag inte, det blir mest att jag fördriver tid. Tid har vi alla ont om inslutänden så det behöver jag jobba på.
Sedan ett år tillbaka har det varit jobbigt med Carin och det har tagit mycket av min energi för allt annat. Just nu mår hon bra. Hon går på aa-möten och väntar på att få göra lite hälsoundersökningar innan hon skall in ett halvår på rehab och hon verkar positiv.
När hon gör sin rehab så tänkte jag göra min.
Vi träffas lite då och då och stöttar varandra i våra problem. När hon är fri från droger är hon en klok och intelligent människa, väldigt social, kan fem språk och är både scharmig och snygg så får hon ordning på sitt liv har jag inget emot att träffa henne.

Som lite motsats till vad någon skrev tidigare i tråden (det försvann, troligen modererat) där någon menade att svarta är korkade och inte går att lita på. Jag har ju både i Sverige och här och kan se skillnaden. Det handlar om brist på utbildning framtidsutsikt, inte storlek på hjärnan.
Nu kanske jag umgås med "eliten" i hjärntrusten men jag ser inte svagheter i intelligens här som jag inte ser i andra delar av världen.

Vi har haft en regndag i Maj. Eller en halvdag. 2022 var det ju ett vansinnesregn och det har jag inte sätt än men säsongen har precis börjat.
Däremot är det vansinnigt varmt här nu.

Ålderspension... med min livsstil just nu tror jag inte det är aktuellt 🤣
Nä, skämt åsido. Jag har ju jobbat till jag blev 50 och har en del intjänad pension men jag kommer inte att köra runt i en Bentley när jag är 70. Det blir knapert.
Å andra sidan lever jag mina pensionsår nu. Jag klarar mig 3-5 år till beroende på hur börsmarknaden ser ut, sedan får jag åka till Sverige med svansen mellan benen och be om bostadsbidrag.

Inget jobb i sommar. Jag jobbar inom den offentliga sektorn och den lider just nu efter pandemin, inflationen och det allmänna ekonomiska läget. Däremot har börsen gått bra sedan i höstas så jag har kunnat leva ganska bra på bara avkastning men det är ju bara tillfälligt.

Jag behöver göra en del investeringar på båten som kostar pengar. En del är redan gjort men det är mycket kvar.
En vanlig båt i Sverige används kanske 4-6 veckor om året. Jag använder den 52 veckor. Varje år är alltså 10 år och jag har varit ute i snart 3.

Jag hoppas kunna ha denna livsstilen så länge hälsan klarar av det, det är ju ganska fysiskt emellanåt. De senaste 4 nätterna har jag knappt sovit. Ankarplatsen på Sao Nicolau var så rörig så det gick inte ens att ställa saker på bordet, det rasar ner inom 10 minuter. Har knappt kunnat sova p g a gunget. Nu när jag seglade hem idag, 7,5 timmar på en ganska stökig atlantsjö så var det mycket lugnare i båten än när jag låg för ankare.
Jag sov inget i natt, seglade 45 sjömil, lyft jollemotorn upp och ner, hissat segel, tagit ner segel, navigerat, hålla balansen, inte ätit och inte skitit på hela dagen så jag är jättetrött.

Göra detta när jag är 70 vetefan. Knappt nu heller när jag inte ens är 60 än.

Men en kvart av seglingen bestod av en enorm flock delfiner, kanske 100st som omringade båten, hoppade och gjorde volter och bara såg glada ut, fick min dag att fyllas med energi.

Ogillar att moralpredika andra människors leverne men att ta MDMA ett par gånger i månaden i kombination med alkohol låter som ett väldigt bra recept för en grov depression när du kliver av. Intressant läsning av en unik livsstil om inte annat, ge fan att gå tillbaka till crackmonstret du kallar Carin.

Alkoholen får mig att tappa energi och bli deprimerad, absolut.
Mdma får mig att bli md-bakis ibland med en dag av extra depp. Det är en helt annan sak och jag är beredd på den. Normalt sett får jag inte den effekten då jag oftast tar ganska lite när jag väl tar.

Nej, crackmonstret går jag inte tillbaka till. Är hon dock crackfri och lyckas med det efter ett halvår på rehab så kan jag tänka mig att gå tillbaka. När hon inte knarkar är hon ju en trevlig människa.

Du är naiv. Vi som knarkat mycket flera år vet konsekvenserna men du viftar bort dem som att du kan allt. Hellre dra ladd faktiskt än att ta mdma varje gång pga det är lättare att återhämta sig. När du tar mdma så frisätts serotonin och dopamin som ladd och tjack frisätter och agerar med är lättare att repa sig från. Men fortsätt du och häng dig i ett palmträd där nere sen. Säg inte att du inte blev varnad.

Jag observerar bara min egen reaktion. Det är möjligt att långtidskonsekvenser kommer men jag kan ärligt talat inte känna skillnad om jag är utan ett bra tag eller om jag tar oftare.
Tar jag mycket så får jag den klassiska "suicide tuesday"-känslan men den går över.

Jag säger inte att jag har rätt men mitt bekymmer handlar mer om alkohol än MD.
Just nu är jag dessutom ganska "mätt" på känslan av MD, det ger inte så mycket så det blir inte att jag tar. Jag får mest svårt att sova och restless legs,

En rök på kvällen är bättre. Å andra sidan drabbar det minnet och jag har svårt att lära mig språket.

Just nu försöker jag bygga min disciplin. Få lite gjort. Har upptäckt att det försvinner olja från motorn så det blir jobb med det idag. Ikväll skall jag ut och lyssna på musik med Carin och ytterligare en kompis som har en del problem med sin sambo.
Det blir inte mycket alkohol. Jagvdricker mindre nu och det märks på min fysiska hälsa. Nu var jag förkyld en vecka och trött som fan men jag känner bättring.

Att du inte får nån bra effekt av mdma är ju ett tecken på att dina receptorer redan är brända.

Jag vet inte hur mycket du dricker egentligen men några bira om dagen tror jag inte är nån fara med jämfört med all den mdman. Inte att du kommer dö fysiskt men just psyket kan det verkligen påverka.

Nja, känslan av MD är densamma, det är nog bara jag som inte uppskattar den längre.

Alkoholen gör mig passiv. Det är nog inte mängden som avgör, det är mer sällan idag jag blir bakis, snarare att när jag väl tar en drink, öl eller vad som helst, så triggas suget på mer och jag går på starkspriten efter ett tag. Min lösning är att antingen börja senare eller åka hem efter ett tag, där finns det ingen alkohol.

Jag tar en sak i taget. Nu har det snart gått ett halvår sedan jag slutade röka, det gav mig bättre fysisk hälsa, nu är det alkoholens tur. Skulle behöva en månad på noll men har hittills bara fixat ett par dagar. Det är svårt när jag i princip bor i en bar. Är jag i Sverige är det en baggis, där har jag inte råd. 🤑

Just nu när jag har dålig energi och inte pallar ta mig för att göra något är det lätt att hamna i dopaminträsket. Fördriver tråkig tid helt enkelt.
Jag behöver bryta cirklarna och arbetsdiciplin i kombination med mindre alkohol tror jag är lösningen.
Men som os-medaljör i prokastrinering och ingen tid att passa blir det lätt "I morgon"
Nur det fredag, helgen kommer och distraktionerna med den. Det får bli en vit söndag med arbete på måndag.
En vanlig arbetsvecka är vad jag behöver. Kanske inte 8 timmar om dagen men åtminstone en bock i en ruta på todo-listan vore bra. Jag har massor med småjobb som behöver göras och när man bockat av en uppgift känns det lite skönt.
Fixade med oljan idag, check! I morgon blir det något annat litet lördagsjobb och sedan ledig söndag. På måndag blir det nog lite tvätt av skrovet om vädret tillåter, d v s inte för varmt.

I morse badade Carin från båten och ett par bajskorvar flöt förbi, någon hade bråttom... Så tvätten av skrovet görs bäst från jollen i solen.

Har du funderat på att bara köpa en stor sten och sitta och svettas och röka, svettas och röka?

Nej, det har jag inte funderat på.

Tino, han jag berättat tidigare om som åkte i finkan ett år för att ha skeppat en båt med besättning utan papper och diverse andra dumdristiga misstag han gjorde, kom ju ut efter sitt år och är här igen med diverse erbjudanden.

Han hade en kompis som ville sälja en tvål för 1800kr. En tvål är en bit hash av tvålstorlek, 125 gram. Jag nappade och idag tog vi en taxi till snubben och jag köpte min tvål. Enkel affär, två minuter och sedan gå hem.

Tino har aldrig några pengar. Han gillar grog för mycket och har en egenskap av att alltid klanta till det. Han lurar ingen, har aldrig annat än goda avsikter men råkar alltid illa ut och ställer till det för sig så jag garderar mig alltid.
Jag gav honom en femtiolapp för besväret att han följde med, jag hade tänkt ge honom det dubbla eller lite av hashet men han bad om 500 escudos. Jag gav honom 600 för jag hade ingen växel.
För honom är det två dagars mat.
På vägen hem ville han visa mig sina hemtrakter som var i närheten, han bjöd på grog (jag hade ju tänkt att ha en vit dag) och hälsade på alla sina vänner.
Vi gick vidare och han ville visa ett ställe till och ta en grog men då envisades jag med att betala.
Ytterligare på vägen möter vi en snubbe som haft strupcancer och inte kan prata. Tino ger honom en godisbit och ett mynt.

Tino är i princip en uteliggare. Han har rest över halva jorden som arbetare på stora skepp och jobbat i en hel del länder i Europa och Karibien men är nu gammal och jobbar inte längre. Däremot söker han alltid småjobb, han har ingen pension eller så, lever på gatan men har ett rum att sova i.

Det är det jag gillar med folket här. Han har inget men ger ändå lite av det lilla han har till en person på gatan. Han har, liksom många här, ett stort hjärta och hjälper alla så gott han kan, han vet att en annan dag är det han som får hjälp.
Denna livsstil och hur man behandlar sina medmänniskor kallas Morabeza och är en stor del av kulturen här.
Ju fattigare man är, desto större andel av det man har ger man bort.

Jag tycker det är vackert. Det är en stor del av varför jag gillar Kap Verde. Det är säkert på liknande sätt i andra fattiga länder såklart.

Vi rika européer är snåla som fan i jämförelse, vi låser in oss i det vi har och vill inte skiljas från det.
Jag tycker att samhället blir bättre och varmare av en sådan kultur. Här är fattigt, stora skillnader mellan rika och resten men det är de fattigaste som ger mest till andra fattiga.

En form av frivillig socialism mellan de som har det sämst, man ger vad man kan till de som behöver det mest.
Jag slutar aldrig att imponeras av de omtänksamhet som finns här.