Jag bor i danska Århus med nära till flygplatsen. Jag är trettio plus men känner att mitt bäst före-datum är passerat. Min kropp är som andras men mitt sinne känns begagnat. Det är jobbigt, besvärligt, tidsineffektivt omständligt och dessutom dyrt med resor jämfört med vad de ger tillbaka i diffusa begrepp såsom avkoppling, fördel, glädje, upptäcka osv.
Man åker och kommer hem bara för att undra okej men nu då... Jag går om några år mot fyrtio och har blivit bekväm men tröttnade redan innan covidpandemin på att resa.
När och varför tröttande ni på resor och hur känner ni er? Hur motiverar ni som fortfarande resor er? Vad söker eller väntar ni er finna på era resor?

Resa är kul om man åker till "häftiga" platser. Men visst blir det mindre roligt med åren och ju mer man har sett ju mindre imponerad blir man.

Jag bor i danska Århus med nära till flygplatsen. Jag är trettio plus men känner att mitt bäst före-datum är passerat. Min kropp är som andras men mitt sinne känns begagnat. Det är jobbigt, besvärligt, tidsineffektivt omständligt och dessutom dyrt med resor jämfört med vad de ger tillbaka i diffusa begrepp såsom avkoppling, fördel, glädje, upptäcka osv.
Man åker och kommer hem bara för att undra okej men nu då... Jag går om några år mot fyrtio och har blivit bekväm men tröttnade redan innan covidpandemin på att resa.
När och varför tröttande ni på resor och hur känner ni er? Hur motiverar ni som fortfarande resor er? Vad söker eller väntar ni er finna på era resor?

Helvete vilken deppig tråd. Ickevärldsvana svenskar som blir stressade av en jävla flygplats. Så sjukt bajsnödigt folkslag som är extremt rädda att inte vara i god tid till allt.

De bästa stunderna i livet är ju när man får lämna detta sossehelvetesland med sina apfula städer och "skogar" som bara är odlade tallar i rad. Ett fult och platt land med extremt tråkig befolkning. Får ett rus i kroppen varje gång jag är på väg till flygplatsen och vet att jag snart ska lämna skitlandet Sverige.