Kanske en konstig fråga (eller inte) men har ni någon gång liksom längtat hem till ett annat land som ni inte har några rötter i? Jag är svenskfödd och lever mitt liv här men jag har en sån längtan till ett annat land hela tiden. (Ett specifikt land då. Det känns liksom som att jag längtar hem dit fast jag aldrig bott där. Så som man kunde känna när man var liten och var hemifrån för länge, samma känsla med en liten knut i magen och en slags dragningskraft att jag bara MÅSTE dit.

Apselut. Vi har inga mosaiska rötter i släkten men har ända se'n vi var valp haft inteläktuella fantasier om att själv vara ortodoXXA.

Antingen bo i den heliga staden J-rus-Alehm. Lr också mer vänstersekulärkontrasterat, i hipstergaykvarter i nüjesmetropolen City of Tel A Viv.

Mindre attraktivt: I en socialistisk klipputs på bystan, där ideologin och tiden stannade året 1967 och där alla kvinnor går risslade i arméuniform.

Vår egen dagliga outfit i detta fantasiliv skulle vara kosherkomplett, med kindpolisonglockar, svart kanna och dito långrock.

Som TS ordar: Dragningskraft.

Magnetism.


de stavas kibbutz

Intressant, har ärligt inte den blekaste aning om du är allvarlig eller inte. Om du är seriös, vad tror du dragningskraftem beror på för dig?

Ja, absolut!
Har alltid känt en underlig dragning till Kanada, även om jag aldrig varit där.
Det är definitivt en resa jag vill hinna med någon gång i livet.

Spännande! Varför just Kanada tror du?

Är helsvensk och har en stark dragning mot Island, dem verkar leva sitt liv i stillhet och ro och är även väldigt familjeinriktade.

Men känner jag att det är mitt "hemland"? Nej verkligen inte. Hemlandet är där du föds vare sig du vill eller ej.

Jag har alltid en molande längtan till de tysktalande länderna, särskilt Alpregionen. Det är något med de mäktiga bergen, alpängarna med mer blommor än gräs i juni, de feta, hälsosamma korna och getterna, de små alpsjöarna, den speciella stilen på husen i vitt/brunt med ett stort överhängande tak av trä samt stora träbalkonger med blomlådor, ofta har de röda blommor i dem (även nya byggnader byggs ofta i samma stil som de gamla mangårdsbyggnaderna), torgen med brunnarna med helgonfigurer, som är fria för alla att dricka ur - kallt, klart vatten som rinner ner från bergen! - inredningsstilen med antika möbler från bondstugorna och hornkronor på väggarna, linbanorna som snabbt tar en upp på bergens topp med den underbara utsikten, den höga, klara, friska luften, folkdräkterna som många fortfarande bär på söndagar och helgdagar, folksångerna och även moderna varianter på musiken... Och jag gillar dialekten i de trakterna, som är så trygg och mjuk och pittoresk.

...fast för tre månader sedan reste jag dit och bodde i en alpby på riktigt, och även om allt det ovanstående FANNS där, så var det inte så märkvärdigt EGENTLIGEN... Det var även väldigt branta backar i själva byn vilket jag inte hade räknat med; det var jobbigt att kliva uppför dem i rekordvärmen i juni. Om man skulle bosätta sig där skulle dessa backar med tiden, när problemen med höfter och knän kommer, bli ett stort problem, och att vandra i själva bergen skulle inte fungera alls.

Men nu när det har gått ett tag, så har jag börjat titta på en TV-serie som utspelar sig i Tyrolen och längta dit igen! Det är väl så det är att vara människa, eller något. Man längtar alltid någon annanstans än där man är för tillfället.

Jag vet vad ordet hemland betyder och självklart är Sverige mitt hemland men det jag syftar på är mer känslan att längta hem.

Din text fick mig att le, jag tror att det är rätt nära hur jag själv känner.

Jag kan relatera till känslan, men det har under ett decennium i offentliga Sverige inte under alla omständigheter varit okej att:

-tycka om och uttrycka sig uppskattande om länders kultur som inte "tillhör en" av börd
-tycka om och uttrycka sig uppskattande om svensk kultur

Så här har det som sagt varit under en lång tid och därför har jag utvecklat "skuldkänslor" för mitt tidigare starka intresse för både svensk kultur samt andra länder och deras kulturer. Även andra delar av landet än dem jag kommer ifrån har känts lite förbjudna. Det känns som om jag approprierar dem om jag visar uppskattande känslor gentemot deras landskap och livsstil?

Ett sätt att hantera detta dilemma på är att lägga till ett litet snuskigt - fil efter landets namn. Italo-fil eller anglo-fil finns belagda i korpus. Men om man lägger wokeriet åt sidan för en stund (svårt (!!!) vid grav indoktrinering (!!!) så tror jag att det är helt naturligt att längta till platser där man av kanske oförklarliga skäl känner sig hemma.

Man får passa sig för att berätta om det för folk hur som helst eftersom det verkar vara hiskeligt lustigt med alltifrån "wiggers" till Östermalmskärringar i turban. Själv tycker jag att det är rätt komiskt med vurmen för minoritetsbefolkningen eftersom man kan känna sig viktig genom att skrika högt om deras intressen och hålla respektfullt avstånd...

Det är en rätt sorglig utveckling vi gått igenom egentligen, men har antagligen varit ett nödvändigt steg i en postkolonial värld.

Jag ser fram emot att åka tillbaka till Barat en vacker dag, men det kommer inte att vara det Indien jag bär i minnet. Som tur är bor det många som kommer från Indien/Barat runt om i världen så kulturen jag gillar är utbredd. Samma sak för de som är inne på asiatisk kultur eller olika afrikanska länders kultur. Folk flyttar och flyr ju hela tiden så kanske kan du lära känna några svenska medborgare från "ditt" land?

Tråkigt att du känner så, jag tror det mycket beror på vilka man umgås och omger sig med. Jag själv kan inte se något fel med att uppskatta andra kulturer och dom jag känner från andra länder och kulturer har alltid tyckt att det har varit jätteroligt om jag intresserar mig.

Jo jag har genom livet stött på och känt några från "mitt" land, dock så släcker det ingen längtan för mig öht. Jag vill vara omsluten av dofterna, vackra vyer, språket, kulturen och allt som hör till. Då är jag som lyckligast.

Men! Kan du göra verklighet av det och få omge dig med det?