Ursprungligen postat av MudBlood
Kära flashback, jag har just spenderat två timmar gråtandes framför spegeln. Har inte gråtit på flera år. Fick ett psykbryt. Mitt liv är totalt vedervärdigt och jag vantrivs. Jag älskar tanken på hur jag vill leva. Jag är kär i ett ideal.
Det är inte ouppnåeligt, faktum är att jag kan genomföra det nu. Ögonaböj. Jag vill sälja allt jag äger. Jag hatar att äga saker, hatar att konsumera, hatar att få saker. Jag vill bara existera.
Jag har för tillfället exakt 66 tusen kronor på mitt bankkonto. Jag kan få några lappar mer om jag säljer dator + kläder (bor med mamma så kan inte sälja saker som mikro, tv, soffa osv).
Jag vill bara köpa en enkelbiljett och resa runt i världen och bo på vandrarhem/bo billigast möjligt/vara luffare och njuta av saker som jag egentligen vill ha. Känslor. Frisk luft. Möten med människor. Natur. Andra kulturer. Asien. Afrika. Tropiska länder. Alaska. Nattklubbar. Tält.... livet.
I min bakgrund finns mycket strul. Jag är en mentalt stark person med ett numera läkt psyke. Jag har fortfarande någon form av (allvarlig) ätstörning dock, men den har blivit en så stor del av mig att jag inte längre mår dåligt av den. Den bara "är". Förutom min akilleshäl, dvs maten, så är jag väldigt envis, uthållig, viljestark och autonom. Jag vill inget hellre än att få leva fritt.
Det som håller mig tillbaka är min löjligt goda relation till min ena förälder. Vårat band är så starkt att jag undrar om jag har kvar navelsträngen. Då jag gått igenom mycket svåra saker och alltid haft min mamma där så har jag t.o.m kommit att älska henne mer än mig själv. Det kanske låter vackert men det är ett rent helvete. Värderar hennes lycka mer än min och vågar inte såra henne med min dröm. Men jag måste jaga min dröm.
Jag är så jävla djup. Hon är inte det (hon är inte dum, absolut inte, men hon överanalyserar inte livet som jag gör och förstår mig inte alls).
HUR vågar jag? BÖR jag? Jag är arton, myndig, relativt rik. Har inte gått ut gymnasiet och vill inte heller det. Det skrämmer mig att jag kanske aldrig blir något, att jag kanske lämnar en lovande framtid bakom mig när jag sticker. Men drömmen går före allt. Jag vill se världen. Hur? Hjälp mig, jag är fast i ett liv jag inte vill leva. Jag lever som någon jag absolut inte är och inte vill vara.
Det här var nästan lite läskigt, det känns typ som att det är jag som har skrivit det här inlägget. Jag förstår precis vad du menar och känner exakt likadant, är i samma situation som dig och det enda som skiljer oss åt är väl att jag inte har fullt lika "mycket" pengar som dig på kontot.
För varje dag, timme och minut här i Sverige så känns det som att jag slösar tid. Det i sin tur leder till att jag mår dåligt, vem vill gå runt med känslan av att man slösar bort sitt liv liksom? Jag vill bara bort, bort, bort. Helst väldigt långt härifrån. Jag har länge drömt om att hyra en lägenhet/ett rum i Kanada, USA eller något liknande långt bort liggande land. Självklart så billigt som möjligt, jag är inte heller speciellt kräsen av mig. Vill på samma sätt som dig jobba ihop pengar på plats osv.
Jag har dock inte modet att åka innan jag har gått klart min utbildning, vilket nästan tar död på mig. Två år kvar och jag vet inte hur jag ska orka. Men det känns som att det inte är speciellt smart att sticka utan ens en fullbordad gymnasieutbildning. Som alternativ till att bara sticka iväg på egen hand har jag tänkt att kanske jobba som Au Pair ett år först vilket kräver att man gått ut gymnasiet med minst G i alla ämnen, i alla fall som en början på ett långt äventyr. Men sen är det mer själva känslan av att dra ut i världen helt på egen hand som lockar mest, att få känna sig fullkomligt fri och oberoende.
Allt det här, den här drömmen, det är allt som jag kan tänka på nu. Jag kan inte koncentrera mig på andra saker, precis som du säger. Är ständigt inne på olika sidor som craig's list och tittar på vad lägenheter/rum kan kosta på olika platser runt om i världen. Läser om hur det med visum funkar i olika länder. Tittar på kartor, tack gud för underbara google earth. Funderar på hur jag ska spara ihop så mycket pengar som möjligt. Tröttar ut min familj med detta ständiga samtalsämne. Det känns som att allt kretsar kring det här, som att mitt liv hänger på det här. Som att jag var menad för det här. Haha, det låter ju sjukt.. Det här är det enda jag vill!!